Ett skepp kommer lastat med fem Växjö-töntar. Bild: Despotz Records
Carl Reinholdtzon Belfrage ställer sina favoritartister just nu, CEO och Ariel Pink, mot det akterseglade lilla bandet The Sonnets. Gissa vilka som går vinnande ur den kampen.
Jag ber redan nu om ursäkt till musikkonstellationens, The Sonnets, mormödrar. Jag är rädd att jag är tvungen att såra era barnbarn. Och den här gången hjälper det inte med farmors saft och vad som i folkmun benämns som ”bullar” för att lappa ihop såren. Det här kommer att göra ont.
Vi lever i en tid av reaktionära Brideshead Revisited-komplex. Vi badar i Brideshead Revisited-komplex. En gång öppnade jag mitt toalettskåp och fann Sebastian Flyte i rakvattnet. Min granne har till och med bytt ut isolering i sitt hus och satt in Charles Ryder.
Jag trodde i min enfald följande: om jag dammar av Brideshead Revisited och håller upp den till allmän beskådan, så kommer jag säga samma sak som Strindberg gjorde med sin dikt Esplanadsystemet. Mitt mål var att riva ner all indiesmuts, med allt vad det innebär, för att få luft och ljus. Jag avsåg att min handling skulle fungera som ett reningsbad för alla och envar, och jag ställde frågan: är kanske inte det tillräckligt?
Jag vet inte. Men jag har aldrig förr känt mig så smutsig som då jag fick erfara The Sonnets katastrofala försök till estetiskt och musikaliskt uttryck. Om ni haft olyckan att ramla över detta lilla band, då vet ni att deras uttryck påminner om ett kristet seglarläger för neurosedynbarn med faiblesse för att slicka bakrutor på skolbussar. Usch, vad jag skämdes när jag såg deras tafatta försök att iklä sig något deras naturer så omöjligt kan tangera. Det var inte trevligt att se deras försök att drapera sig en Style Council/TTA/Embassy-hinna, och så fatalt misslyckas.
Jag nåddes senare av den djupt tragiska nyheten om deras samarbete med Très Bien Shop, min före detta butik de préference, varför jag nu har bränt samtliga mina Dries van Noten-kavajer på ett Jeanne d’Arc-bål. Det var… oundvikligt, är jag rädd.
The Sonnets är det perfekta exemplet på hur det kan gå, om man inte växer upp i en familj med segelbåt och privat tennisbana. Ett djupt behov skapas, som under puberteten och den tidiga vuxendomen accelererar genom barnens kroppar, för att till slut, då de befinner sig i medelåldern, få som konsekvens, att de en dag finner sig själva deltaga i en sjösatt maskerad, regisserad av Lasse Åberg och den norske hovnarren Jon Skolmen.
Bandet vars namn jag tillfälligtvis glömt, som denna text avhandlar, är det mest skrattretande sedan Nina Rochelle. De är alla exempel på ett förkroppsligande av att vilja men inte kunna. Jag upphör aldrig att förvånas över hur avsaknaden av skam så effektivt försätter människan i de mest dråpliga av situationer. Återigen, förlåt mig, berörda mormödrar, men jag föraktar era barnbarn.
Så. Låt oss nu prata om något trevligare. Avslutningen av den här texten ska nämligen avhandla yuppies och goss-körer. Det kanske är lika bra att nämna detta.
Många trodde att yuppien låg död under ett Lehman Brothers-kabinett eller under en rombärande hummer på Upper West. Ingenting kunde vara mer fel. Jag ser yuppiens återfödelse. Och vågar jag säga att min inställning är... växande entusiastisk?
Jag sätter mitt hopp till Wall Street: Money Never Sleeps. Jag kommer att se den utan ljud. Jag har inga förhoppningar om några nya Gordon Gekko-aforismer; jag vill bara njuta av dubbelknäppta kostymer, röda hängslen och mjölkblå övernattningsväskor i kalvskinn. Att få komma bort från vår svenska stadsbild av gymnastikskor, svenska designerjeans och vuxna män med mössa på sig inomhus, om blott bara för ett par timmar, är en i min värld välkommen befrielse.
För övrigt blev det uppenbart hur triumferande och överlägsen en gosskör kan vara, när både Ariel Pink och CEO bestämde sig för att använda en sådan till sina album Before Today och White Magic. Jag har alltid hyst varma känslor för gosskörer. Särskilt Wiener Sängerknaben. Känner ni till Wiener Sängerknaben? Det borde ni göra. Ett vackrare reningsbad går ej att finna. Det är utmärkt att tvaga sig i om du befinner dig i närheten av The Sonnets, till exempel.
Till sist. Att P3 Pop år 2010 åker över till New York för en ”musikspecial” känns lika ”fräscht”, ”nytt” och ”egensinnigt” som det ostron jag plockade upp på flygplatsen i Bilbao (det smakade bedrövligt).
