Konstguiden Malmö

[B]Härom månaden stod jag [/B]längst fram när Vapnet spelade på Blekingska nationen. Tyckte det var för högt så jag höll för öronen. Då ropade sångaren till ljudkillen att han skulle höja ljudet. Det må vara en vanföreställning men jag tror att det berodde på att sångaren såg mig med händerna för öronen. Underskatta aldrig en tunnhårig kille som sjunger mespop. [B]1. Embassy [/B]Blekingska Nationen, Måsvägen 11, Lund 25 november Baudelaire ska ha sagt att beundran börjar där begripandet slutar. Jag förstår vad han menar. Jag kan inte begripa Embassy. Alla mina förnimmelser av bandet går genom reptilhjärnan. Jag lyssnar på deras musik. Jag dansar när jag känner att Torbjörn och Fredrik vill att jag ska dansa. Jag kontemplerar när jag känner att Torbjörn och Fredrik vill att jag ska ta en paus och vila mitt dåliga knä. Ty det är hopplöst att resonera kring och sätta ord på Embassys väsen. Vad kan man säga om ett band som gör perfekt pop av ljud som låter som en skällande hund med en maracas i halsen eller små upprepade ekivoka stön som låter som ett fullbordat samlag? Säkert inget som inte en uppslängd blombukett på scenen skulle uttrycka så mycket bättre. [B]2. Daniel Boyacioglu [/B]Mejeriet, Stora Södergatan 64, Lund 12 november Estradpoeten Daniel Boyacioglu kallar sig själv för ett alternativ till hiphop. En lyckans ost kallar jag honom för. Daniel har allt som jag själv skulle vilja ha: ett vackert ansikte, två utgivna böcker och min flickväns beundran. Jag och Elin såg honom uppträda på Folkets Park förra sommaren. Efteråt berättade Elin att hon aldrig känt så för en annan man, speciellt när Daniel tog av sig tröjan. Nämnde jag att Daniel är förband till Robyn denna kväll på Mejeriet? På Mejeriet jobbar en bandbokare som heter Anna. Utklädd till Robyn figurerar hon på omslaget till Robyns senaste platta. Jag har hört på omvägar att Anna tycker att jag är väldigt snygg. Jag, Elin, Anna, Robyn och Daniel under samma tak. Det kommer att bli en galen kväll. [B]3. Weeping Willows [/B]Kulturbolaget, Bergsgatan 18, Malmö 9 november För tre år sedan berättade Magnus Carlson sitt livs historia för mig på Scandic Hotel i Malmö (det vid Gustaf Adolfs torg). Weeping Willows var från början ett coverband som körde smöriga countrylåtar eftersom det på den tiden ansågs som ett fuck off mot det rådande musikklimatet. Därefter fick bandet ett rykte om sig att de kunde röra folk till tårar från scenen. Kan det ha varit runt 95? Succén var ett faktum men Magnus berättade att han fortfarande kände sig som en jävla rymdvarelse varenda gång han gick in på en vanlig pub som O'learys. Det var den känslan han ville uttrycka i sina sånger, sa han. Jag tyckte synd om honom och lovade att jag skulle heja på honom nästa gång han ställde sig på en scen i min stad. Och det löftet ämnar jag att hålla. [B]4. Guru [/B]Mejeriet, Stora Södergatan 64, Lund 16 november När en hiphopare gör en klassresa uppgraderar han sin playstation och sina tänder. När en vit snubbe gör en klassresa löser han en prenumeration på DN. Därför känns hiphop som en lite ärligare genre. Och ärlighet är lika sällsynt i det här landet som bra hiphop-bokningar i Lund. Därför vill jag rekommendera att ni ser Guru på hans enda Sverige-spelning. Begåvade angenäma Guru som är medlem i Gang Starr och kan skryta med att ha revolutionerat hiphopen genom att mixa rapp med jazz. [B]5. CocoRosie [/B]Kulturbolaget, Bergsgatan 18, Malmö 3 november CocoRosie är två surmulna systrar som leker fram musik som på sina bästa ställen låter som ett tonsatt indianreservat.