KONSERTRECENSION: "Inte så mycket en popstjärna som en musikalstjärna" – Lady Gagas Artrave: The Artpop Ball i Globen

15:54 1 Oct 2014

Foto: Marcus Jansson

betyg: 4 Redan på bron över motorvägen mot Globen blir det uppenbart att detta verkligen är tjejernas och HBTQ-personernas kväll. Ett välkänt godisböneföretag delar ut små färgglada påsar till oändliga, förbipasserande sena 90-talister i färgglada hårförlängningar och platåskor.

Lady Gaga talar liksom inte till så många andra längre. Jag älskade henne när hon kom, och jag vidhåller att The Fame är en av de mest fulländade popskivorna som gjorts i modern tid. Men trots att jag har har lyssnat på ARTPOP ett otal gånger har inte en enda låt fastnat i mig. Hennes rent musikaliska aktie har bara fallit och fallit.

Vilken lättnad, då, att hon ska visa sig ha så mycket annat att ge.

Men först: förband i form av en medelålders man i rutig skjorta, helt ensam på Globens scen, som står och mimar ”I’ll meet you at sex o'clock in the morning". Han har ungefär samma utstrålning som någon man sitter mittemot på tunnelbanan. Efter honom går Lady Starlight, Lady Gagas bästis, på. Hon spelar odansbar techno i röd vintageklänning men verkar iallafall ha en fysisk relation till den musik hon spelar.

Och sedan är det dags. Alla omkring mig hyperventilerar när i runda slängar hundratals dansare svänger runt på scen med pilatesbollar. Det blir inte lättare att andas när ladyn själv förs upp ur golvet i en tron, iförd pälsklädda vingar och en stor, blå kula mitt på det leopardklädda bröstet.

Redan under ARTPOP, som får inleda detta konstrave, får jag en känsla av att det är något överjordiskt i som tittar ner på mig från scen. Jag är inte ett av hennes små monster, inte ens vad som skulle klassas som ett fan, men när konfetti regnar över oss redan i början av första låten förstår jag att det inte kommer bli en medelmåttig kväll inuti en glob.



Lady Gaga är så ful i mun. Hon skriker och svär, inte åt men för sina fans, och hon är så proffsig när hon gör till och med det. Jag hade på förhand en känsla av att hon skulle ha chanserat, men får snabbt omvärdera min bild av henne – hon verkar ha så roligt, och hon verkar fortfarande så engagerad, inte alls det livströtta vrak alla verkar ha fått för sig att hon blivit. Det gör mig glad. Och vad ni än säger är det befriande med någon som rättar till sina nätstrumpbyxor över rumpan inför 10 000 personer.

”Tonight, we will celebrate your wild minds”, säger hon. Dansarna har tryck på sina kläder som ser exakt ut som Socialdemokraternas ros. Jag tänker att det är en subtil blinkning till när Schyman stod på scen med Pharrell i samma arena häromveckan. Det är det nog inte.

Låtarna från ARTPOP dominerar, vilket de förstås inte borde, eftersom de flesta av dem är undermåliga. Men därför blir det också extra tacksamt när hon kör igenom Just Dance, Pokerface, Telephone och en alldeles, alldeles underbar Paparazzi – iförd rosa, plastig bläckfiskuniform. Här någonstans kommer också hennes röst fram för första gången.

När hon sätter sig vid pianot och sjunger oändligt sorgliga Dope gråter hon så att hela ansiktet blir blött, det är ofattbart hur det går till. Alla går på det. Jag med. I det ögonblicket är hon inte så mycket en popstjärna som en musikalstjärna.

Och plötsligt gråter jag också. När hon tar upp ett tilltagande grönansiktat fan och pussar henne på tinningarna under en pianoversion av Born This Way bölar jag så mycket att min kompis till slut väser "white" i mitt öra. Sen gråter jag i fem minuter till när hon ber alla föräldrar som är där med sina barn att prata mer med dem om sexualitet och kön. Jag tappar räkningen på hur många gånger konfetti regnar över publiken.

”The more you try to dumb me down, the more I wanna fuck shit up”, säger hon. Kanske är det hela kvällens andemening. Hon är inte i närheten av lika inflytelserik idag som under sina glansdagar – men hon verkar uppriktigare i sitt uttryck, mer urflippad på sina egna villkor.

Märkligt nog går stora delar av publiken – de som ändå har stått precis framför scen! – precis när deras lady kommer ut efter en kort paus, i vit, pärlbeströdd skrud och kritvitt hår ner till vaderna. Kanske för att Gypsy börjar spelas och alla motsätter sig användandet av så förlegade ord och stereotyper om folkgrupper. Mer troligt för att hitsen börjar sina. Men hennes riktiga monster står kvar.

Även Rebecka Hedström redde ut superstjärnans uppgång och förutsatta fall inför Globenspelningen.

Stad: 
Artist: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!