[B]EN KVÄLL STOD JAG[/B] utanför Rasoir och talade med min kollega Margret. Hon berättade om Embassys spelning på stadsteatern i Göteborg. Himla arroganta hade de tydligen varit. Kört playback, singback och mimat halvdant för en betalande publik. Slängt upp en maracas mot en takbjälke så att tusentals små kulor regnat ner på publiken, och därmed riskerat ett och annat öga. Det var ett bra samtal. Margret bjöd mig på fyra cigarreter och sa saker om ett populärt vattenhål i stan som inte lämpar sig för tryck. Själv pratade jag bland annat om hur mycket jag tycker om att se mitt eget namn i tryck. Några dagar senare bläddrade jag i ett nummer av Bon och såg att Eric Berglund från Tough Alliance hade intervjuat Embassy och en journalist skrivit själva texten. Först tänkte jag på vad min kollega Carl sagt om Tough Alliance, att all arrogans de besitter har de lånat av Embassy. Sedan insåg jag vilka frågor rörande Embassys arrogans jag borde ha tagit upp till diskussion med Margret: Är arrogansen ett utslag av fatalism i en pressad musikbransch? Nu för tiden kostar ju all musik en människa skulle vilja ha från 99 kronor i månaden plus tillägg för en nätverkskabel. Kanske resonerar Embassy att det inte spelar någon roll om de blir stämda för att ha gjort någon blind på ett öga eller två, som musiker har de i alla fall inga pengar att avkrävas på. Är arrogansen en protest mot samhället, trevligheten och allsång på Skansen? Men hur skulle Margret kunna veta det? Egentligen skulle jag vilja ställa mina frågor direkt till Embassy. Tyvärr finns det ett hinder. En gång träffade jag bandets mellanhand, det vill säga Eric från Tough Alliance, på en efterfest på möllan. Han ville ställa mig mot väggen för att jag i en artikel antytt att han var bög. Flera gånger bad jag honom om ursäkt men det var som att tala med en vägg. Frågar ni mig så var han hemskt arrogant.
[B]1. Electrixmas[/B]
Mejeriet, Stora Södergatan 64, Lund 3 december, 300 kr.
Synth är hårdrock för den unga missanpassade it-generationen. Electrixmas är dessa svarta fårs årliga julshow. Det här året kommer festen att gästas av Vive la Fete, Seabound, Combichrist, Dupont och Code 64. Har du aldrig hört talas om banden? Inte jag heller. Det som lockar mig är den softa stämningen som uppstår när hundratals svartklädda besökare tar i från tårna för att klä sig hårt.
[B]2. Mark Kozelek[/B]
Kulturbolaget, Bergsgatan 18, Malmö 5 december, 175 kr.
Mark Kozelek bevisar att ångesten är vår arvedel. Som medlem i Red House Painters gav han rakbladsterapin ett ansikte. På egen hand låter det minst lika illa. För Mark det vill säga. Utomstående brukar oftast uppfatta hans tonsatta våndor som vanlig skönhet.
[B]3. Junior Senior[/B]
Vega, Enghavevej 40, Köpenhamn 2 december,
165 dkk.
Med sin kantiga Lucy in the sky with diamonds-estetik och bekymmersfria hiphoppiga popmelodier påminner Junior Senior om ett ungt Rock Steady Crew som gått vilse mellan Legoland och Tuborgbryggeriet. Behöver jag säga att de vet hur man håller humöret uppe?
[B]4. Christian Kjellvander[/B]
Kulturbolaget, Bergsgatan 18, Malmö 4 december, 200 kr.
Christian Kjellvander är sinnebilden av en ledsen ung man med en gitarr. Han saknar det som brukar kallas för karisma men på scenen kompenserar han med inlevelse och intensitet. Det är tydligt att Christian vill oss något med sina sköra och lågmälda förvaltningar av den amerikanska traditionen.
[B]5. Nationalteatern[/B]
Kulturbolaget, Bergsgatan 18, Malmö 1 december, 200 kr.
Tydligen är livet en fest.Stad:
Kategori:
