"Kon som djur är väldigt intressant"

En ung tjej bryter sig in i bondgården där hon bodde som barn. Nöjesguiden har träffat kulturskribenten Sanna Samuelsson som författardebuterar med romanen Mjölkat.

Ellen och hennes flickvän har nyligen gjort slut och man kan ana en bekant känsla av kris och självrannsakan som uppbrott tenderar att medföra. Det är sommar och hon bestämmer sig för att lämna storstan och ta bilen till bondgården där hon en gång växte upp. De nya ägarna är på semester men hon vet var nyckeln ligger och tar sig in i huset. Det som skulle bli en kort anonym visit blir snart en komplex resa tillbaka till barndomen, djuren och livet på landet. 
– Platsen i boken är tydligt inspirerad av platsen jag växte upp och relationen till djuren. Men jag har inte brutit mig in i gården där jag växte upp, säger Sanna Samuelsson och skrattar.

I likhet med huvudkaraktären i hennes debutroman Mjölkat är Sanna uppvuxen på ett lantbruk. I verklighetens fall rör det sig om en ekologisk mjölkgård i Skeda socken utanför Linköping.  
– Jag tror att den utlösande faktorn till just det här projektet var att mina föräldrar pensionerade sig och flyttade från gården. Det var något med att ha en så stark relation till en plats och sen bara lämna det vidare. Det är ju så det fungerar, men det var speciellt, säger hon.

Redan som tonåring hade Sanna idéer om skrivande, även om hon konstaterar att det var långt ifrån självklart. Där fanns en tanke att bli musikjournalist, något hon tänkte skulle bli hopplöst svårt. Istället blev hon genusvetare med en master i litterär gestaltning och har under många år arbetat som kulturskribent. Senast kommer hon från posten som idé- och kritikredaktör på Göteborgs-Posten.
– Det tog ganska lång tid innan jag insåg att man kunde skriva en bok. Att greppa hur systemet fungerar. Vid någon tidpunkt i livet minns jag att jag tänkte att jag inte ska jobba med litteratur, jag älskar att läsa för mycket. Inte för att någon bett mig att arbeta med litteratur, men i sammanhanget att man funderar på vad man ska göra, säger hon och ler. 

Du sa att det fanns fragment av boken redan 2014. Hur har processen sett ut? 
– Jag har skrivit mycket fram och tillbaka i nio år. Texten har svällt och blivit jättelång, sen har jag tagit bort mycket. Testade mig fram helt enkelt. Jag har verkligen lärt mig att skriva en bok genom den här boken.

Ellens hemliga dagar på gården är utåt sett stillsamma. En iphone kastas i sjön i ett fruktlöst försök att fly tankar på sitt ex och barndomsvännen Max kommer på regelbundna oannonserade besök. På insidan är det desto mer händelserikt. Små händelser som åsynen av en gammal konservburk med vit sparris eller ett återbesök i ladugården väcker en flod av minnen. Mjölkat rymmer även kritisk reflektion kring hur förutsättningarna för lantbruket förändrats sedan slutet av 1900-talet. Vikande försäljning, stigande foderpriser och räntor samt en ökad produktion utomlands har försvårat situationen för svenska mjölkbönder. En följd är att många mindre gårdar omvandlats till färre stora.
– Det här har hänt på kort tid, under min livstid. Boken är på ett sätt en form av minnesskrift över en viss typ av jordbruk. Det finns såklart fortfarande små jordbruk kvar i Sverige, man ska inte ignorera dem, men det är svårt för dem. Till skillnad från större gårdar har de inte samma kraft att investera i nytt. Smågårdarna har ofta drivits av engagemang snarare än en vilja att tjäna mycket pengar, säger Sanna.

Hur har det varit att skriva om lantbruket som tema? 
– Som en litterär plats att skriva från är gården rolig, allt finns ju där. Det är ett mikrokosmos av liv och död. Saker växer, saker försvinner. Det finns många små detaljer att grotta ner sig i. Jorden, himlen, växterna och djuren. Sen har jag nördat ner mig lite i konstiga fakta om kor. Kon som djur tycker jag är väldigt intressant. Det är en mamma, en maskin och vid någon tidpunkt har den troligtvis tytt sig till människan för att få skydd. Det har inte varit något jämlikt samarbete, men det har funnits en vänskap som sedan mer eller mindre har blivit till en industri.

Var tror du människors behov av att återvända till barndomen kommer från? 
– Jag har tänkt mycket på det här med att skriva en bok som innefattar en barndomsskildring, att det är jättepinsamt, haha. 

Varför?

– Det är klyschigt. Jag säger det för att jag själv gjort det. Det finns klichéer där som man behöver förhålla sig till. När man skriver om barn behöver man fundera på, och förhålla sig kritisk, till sin egen bild av barnet som eventuellt oskyldigt och registrerande. Man måste förhålla sig kritiskt till barndomen som trop. Men framförallt så måste det bli bra. Jag ville heller inte att det skulle bli för internt, det är inte alla som vuxit upp på en mjölkgård. 

Varför tror du att vi är så benägna att vilja rota i barndomen då?
– Som barn tar man intryck av saker på ett starkt sätt, världen är väldigt färgrik då och man minns det väl. Jag tror att vi i vår kultur har en bild av barnet som relativt oförstört, det är den man var innan man mötte världen. Men det handlar också om vår idé om trauma, vi vill gärna förstå hur vi blev som vi blev och varför vi äter antidepressiva eller vad det nu är vi gör. Det är en kombination tror jag. 

Vad får vi ut av det då?
– I bästa fall en större självförståelse. Sen tror jag kanske man kan se sina föräldrar i ett lite vänligare ljus. 

Eller en roman! Vad är det senaste du läst? 
– Kusinerna av Aurora Venturini. Boken blev hennes genombrottsroman och gavs ut när hon var 85 år. Rätt märklig, den är exempelvis skriven utan punkt i stora delar. Den tyckte jag var både spännande och väldigt intressant. Ett tips!

Mjölkat finns ute nu via Albert Bonniers förlag.