Kompisklubben

Ni vet hur det brukar låta: Kulturvärlden är en intern klubb för inbördes ryggkliande och allmän vänskapskorruption. Alla känner om inte alla, så åtminstone många. Under integritetens täckmantel intrigeras det friskt mellan de stora egona, samtidigt som lojaliteten bara är en kindpuss bort. Man vill att det ska vara en kliché, en populistisk vrångbild och en överdrift, och det är det i allmänhet. Utom i konstvärlden. I Dagens Nyheter fanns den 24 augusti en recension av Magasin 3:s utställning med Annika von Hausswolff, Weegee och Jane och Louise Wilson. Den följde nutidens mall för konstkritik genom att vara pratig, positiv och innehålla rutinmässiga tolkningar av verken (det talades om brott, avbrott, gränsöverskridanden och kusliga stämningar). Själva stilen orsakade däremot en del höjda ögonbryn, för här firade den slappa journalistiken nya triumfer. Eller vad sägs om följande slutkläm: "Må nu inte denna randanmärkning avskräcka någon från att se denna 'ruskigt' bra utställning!" Men det var inte det som var det stora problemet. Vi backar drygt ett år i tiden. I Flash Art International skrev då Maria Lind en presentation av konstscenen i Stockholm. Där kunde man läsa om konstnärer som Lind själv arbetat med, och om hur Moderna museet blivit mycket bättre sedan David Elliott blev chef. Sådant skriver man inte - i alla fall inte om man själv jobbar på Moderna. DNs kritiker Lars O Ericsson reagerade kraftigast, och tjöt till om att man under inga omständigheter ska skriva om saker som man själv är inblandad i, att här blev det grava trovärdighetsproblem och i princip borde Maria Lind avgå. Maria Lind borde förstås inte ha skrivit artikeln, och Flash Art borde inte ha frågat henne heller eftersom hon inte längre var verksam som konstkritiker. Det borde dessutom ha framgått att hon arbetade på Moderna museet. Lars O Ericsson är däremot en konstkritiker med hög moral, och därmed är vi tillbaka på Magasin 3 i slutet av augusti i år - det var nämligen han som skrev recensionen i Dagens Nyheter. Men Lars O Ericsson nöjde sig inte med att gå på vernissagen. Efteråt åkte han till den vernissagemiddag för speciellt inbjudna gäster som Magasin 3:s ägare, miljardären Robert Weil, ordnade på Elverket. Weil är till vardags finansman, men också något i dessa dagar så ovanligt som en mecenat - förutom Magasin 3 står han också bakom Judiska teatern - och tycker om att umgås med kulturmänniskor. Frågan är givetvis om det är möjligt att vara konstkritiker om man umgås med konsthallens ägare. Brukar Leif Zern gå på premiärmiddag med Dramatens Ingrid Dahlberg? Skulle Thomas Anderberg gå ut och kröka med Radiosymfonikernas chef? Skulle inte tro det. Men Lars O Ericsson vill uppenbarligen så väldigt gärna umgås med Robert Weil att han är blind för all slags problematik det medför. Han går till och med hem och skriver en hyllningsrecension av utställningen! Det är sådant som skapar misstänksamhet mot konstlivet i allmänhet (i mycket högre grad än en text i en halvkorrupt italiensk konsttidskrift) och misstro mot kritikerns integritet i synnerhet. Eller vad säger du, Joachim Berner? Men så där håller det på. Lars O Ericsson skriver positiva recensioner om goda vänner som Magnus Bärtås och Peter Hagdahl. Ingela Lind skriver utan att tveka om sonen i sommargrannarnas familj, Palle Torsson, vilken hon, som en anonym källa uttrycker det, "i praktiken ammat". Och det kan de ju göra i utställningskataloger eller i MånadsJournalen eller var fan som helst, men inte på en tidningssida som förespeglar att det handlar om kritik och oberoende röster i det offentliga samtalet. I Aftonbladet har det pågått en Norrtälje Konsthall-hype under senare tid. John Peter Nilsson, som sällan skriver i tidningen sedan han blev en av redaktörerna för den nordiska konsttidskriften NU, har under loppet av några månader skrivit två artiklar i Aftonbladet om denna lilla konsthall. Först en recension av polarna Bigert & Bergströms projekt under försommaren och sedan, i slutet av augusti, en om grupputställningen [I]Circus Circus[/I]. "Det är en härlig början på konsthösten som Norrtälje Konsthall bjuder på", skrev John Peter. Då kan man ju försöka låta bli att tänka på att den föregående utställningen på konsthallen hade stängt bara en vecka tidigare. Den handlade om John Peter Nilssons eget bröllop. Konsthallschefen Carl Fredrik Hårleman hade nämligen varit gäst där, och kommit på genidraget att alla konstnärer som var på bröllopet kunde ju tillsammans göra en utställning om det! Vem som skulle vara curator? Bruden, förstås! Renée Padt, fru John Peter Nilsson! Att John Peter Nilsson inte recenserade också den utställningen i Aftonbladet får man väl säga hedrar honom. Det hade ju faktiskt kunnat se lite konstigt ut. Men en liten gentjänst som tack för uppmärksamheten - till exempel en recension av Circus Circus - kan passera. Dessutom var ju polarna Bigert & Bergström med. John Peter Nilsson lär för övrigt också ha varit på Robert Weils lilla skiva efter Magasin 3-vernissagen, precis som IASPIS-direktören Daniel Birnbaum. IASPIS är en del av statliga Konstnärsnämnden och administrerar olika ateljéprogram och stipendier för svenska konstnärer. Man bjuder även in utländska konstnärer till Stockholm på stipendium i en till sex månader. De arbetar i ateljéer i Konstakademiens hus och gör ibland utställningar där. IASPIS har sedan Birnbaum blev chef varit mycket av det som Moderna museet drömmer om: en opretentiös mötesplats där det hålls välbesökta seminarier. Kontakter knyts mellan svenska och utländska konstnärer och populära fester äger rum. Visst, ibland har det blivit lite fel, som när Tobias Rehberger, enligt egen utsago, var här i sammanlagt två dagar av sin stipendieperiod. Men Daniel Birnbaum kallade det också själv ett misstag att bjuda in en konstnär som är så uppmärksammad och eftertraktad. Sådana har helt enkelt inte tid att sitta i en ateljé i Stockholm. Därför var det lite förvånande att höra att konstkändisen Carsten Höller skulle hit på IASPIS-stipendium i våras. Han borde väl verkligen vara upptagen? Jo, men nu är det så att Höller har en flickvän i Stockholm, konstnären Miriam Bäckström. Därför var han antagligen något mer motiverad att vistas här, och så långt lät allt okej. Men när Daniel Birnbaum sedan berättade om hur praktiskt det var att Carsten Höller skulle komma till IASPIS, för att han då äntligen skulle få tid att göra den stora intervju med sin gode vän Höller till någon katalog som de talat om så länge, kändes det plötsligt inte lika okej längre. Det blev inte bättre av att Birnbaum i samma veva var inbjuden som curator till Kiasma i Helsingfors för att göra en utställning med... Carsten Höller! Nu ska Birnbaum sluta på IASPIS för att bli konsthallschef och rektor vid en skola i Tyskland. Ett tips är att John Peter Nilsson blir ny IASPIS-direktör, att Daniel Birnbaum om något år kommer tillbaka till Sverige och blir chef för Magasin 3 efter David Neuman (om han inte hamnar på Moderna direkt) och att Lars O Ericsson skriver upp allt de gör i Dagens Nyheter. Som någon sa: Det är en härlig början på konsthösten.