Det verkar blåsa vindar av tolerans över musikvärlden. Sist ut bland tidigare föraktade instrument som till slut fått återupprättelse var som bekant saxofonen. Instrumentet som tidigare mest förknippats med silhuettfigurer i månsken fick med hjälp av bland andra The Rapture och Electric Six helt ny och oanad status. Vad som förut oftast stavades Kenny G blev plötsligt Lora Logic och X-ray Spex. Det mässingfärgade sexredskapet tillägnades flera uppslag i Sleaze Nation. Och plötsligt förstod vi alla det är saxofonen som saknats i våra liv.
Det är svårt att förklara varför, men det känns som om nästa naturliga steg är koklockans återinförande. Någonstans lurar en känsla av att kopparinstrumentet ännu inte riktigt har fått en ärlig chans att visa sin sanna kraft. Förrän nu.
Kanske kan vi äntligen lägga hemska sleazerockminnen av W.A.S.P., L.A Guns och Guns'n'Roses bakom oss. Med god vilja kanske vi kan förtränga läskigt svängiga världsmusikupplevelser på kulturföreningar.
För några år sedan försökte skotska popbandet BIS sig på att reclaima koklockan. Ett förvisso tappert försök, men att bli slagen sönder och samman av en liten seriefigursliknande tjej var knappast den behandling rytminstrumentet förtjänade. Och när the Donnas försöker sig på samma nummer handlar det ju egentligen om ren sleazerrocktraditionalism, knappast nyskapande nog för att skapa uppseende.
Det är synd. Koklockan har egentligen alla förutsättningar att bli rockvärldens nästa stora instrument; den kräver knappast år av övning eller osedvanlig flinkhet. Och bäst av allt, den nätta lilla accessoaren lämnar nästan gränslöst mycket utrymme för coolhet på scen.Stad:
Kategori:
