Jonas Lundqvist är göteborgaren som blev stockholmare, trummisen som blev soloartist och hela Sveriges senaste sweetheart. Nöjesguiden pratade självförtroende, Bad Cash Quartet och om varför han inte gillar att älta saker.
Jonas är en upptagen man. När jag ringer honom första gången är han nyss hemkommen från Marseille (där han har hälsat på sin ”viktigaste person som inte är en fransyska utan en svenska”) och står i hallen, precis redo att gå till jobbet. Andra gången jag ringer, ska han strax gå ut på tennisbana. Så äntligen blev det tredje gången gillt, när Jonas äntligen hittar tid att prata med mig.
Så e de med de, din debut som Jonas Lundvist istället för Jonas Game, är fett hyllad. Var det något du hade räknat med?
-Absolut. Det visste jag att den skulle bli.
Inget fel på självförtroendet för en rockmusiker. Skönt att höra.
-Nja, jag vet inte om jag har så bra självförtroende egentligen. Men jag har nog tillräckligt bra självförtroende för att fatta att jag kan ha rätt dåligt självförtroende ibland. Jag är nog den där sällsynta sorten som inte vill tänka på om något ska gå bra eller dåligt. I musiken tillåter jag mig själv att bara gå på känsla. Jag vet inte hur man skulle göra annars? Det är en av de få grejerna som jag har kvar att få göra som 32-åring. Eller 31! Skriv inte att jag är 32, jag har inte fyllt än.
Men du fyller 32 i år?
-På söndag faktiskt. Haha, men jag har ingen aning om hur jag ska fira det. Jag vet inte hur man firar att man fyller 32. Men det känns bra, ingen trettioårskris här. Jag känner mig stark idag, allt i livet känns väldigt stabilt och bra just nu. Det känns faktiskt väldigt bra att säga att man är över trettio. Då känns det som att folk lyssnar ett ögonblick extra.
Din debut var det ju inga problem med att lyssna på, den kändes väldig personlig och vuxen.
-Jo, du har rätt. Så här i efterhand har jag förstått att den faktiskt är väldigt personlig. Alla sätt att skriva musik är bra, men för mig är det också viktigt att vara personlig, just för att det kan vara en dörr ut i något väldigt allmängiltigt. När folk ska försöka förklara saker i fågelperspektiv förlorar de ofta något, då förstår man ofta inte heller vad de försöker säga. Men går man däremot inåt så inser man att folk inte är så olika trots allt.
Du saknar inte Göteborg ibland?
-Alltså, jag kan inte gå runt och sakna en massa grejer. Jag har väldigt lätt att känna mig hemma vart jag än är.
Skulle du säga att Jonas Lundqvist är större i Göteborg än i Stockholm?
-Så här är det, den senaste undersökningen visar att jag fortfarande var lite större i Göteborg… Nä! Jag skojar bara med dig. Jag har faktiskt ingen aning alls.
Tror du att du har gamla fans kvar från din tid i Bad Cash Quartet? Ditt gamla band skiljer sig från dig som soloartist.
-Jo, det tror jag nog. Det märker man att det finns några som fortfarande har koll på en. Och tack du, det tar jag förresten som en komplimang. Missförstå mig rätt, jag tyckte verkligen att vi var världens bästa band, men ibland måste man bara få lov att släppa saker och gå vidare.
Du verkar inte gilla att älta grejer.
-Nej, vissa saker ska få lov att brinna upp. Man kan inte hänga kvar i hur det var förr. Åh, herregud, vad jag inte orkar med att känna halvkänslor som så många andra gör. ”Men tänk om jag kunde bo där och där” eller ”tänk om hur det vore att leva i New York på 70-talet”. Jag skiter i allt sådant och försöker bara fokusera på vad som händer nu.
Är ni fortfarande vänner?
-Jodå, jag spelade i Göteborg på P3 Live Session igår och då var alla gamla medlemmar från Bad Cash Quartet där. Men det är klart, det är en väldig jargong när vi ses.
Som vadå?
-Jo, men har du gått upp några gram eller en ful t-shirt på dig, då får du räkna med att få höra det. Eller inte för att jag har gjort det, jag har Sveriges snyggaste rockkropp.
Jonas Lundqvist spelar på Trädgården i Stockholm 12 maj.
