Jodie Foster

Härmed introducerar vi ett moment i tidningen där ni kära läsare, får chansen att bevisa det ni redan vet. Att ni kan bättre själva! Vi skickade Josefin Lindberg till Berlin för att träffa Jodie Foster. Med sig hade hon en diger bunt läsarfrågor.Härmed introducerar vi ett moment i tidningen där ni kära läsare, får chansen att bevisa det ni redan vet. Att ni kan bättre själva! Vi skickade Josefin Lindberg till Berlin för att träffa Jodie Foster. Med sig hade hon en diger bunt läsarfrågor.

Ledsen att behöva göra er besvikna, Jodie Foster ville inte berätta var på gråskalan hon fann sig själv, inte heller berättade hon om sin sexuella läggning eller vem som var far till hennes barn. Istället förde vi en nykter dialog om främlingen i hennes kropp, pistoler och barnböcker när jag träffade henne i bratwurstens allrådande stad, Berlin.
Jodie, du driver runt i världen mycket. Vad tycker du egentligen om Berlin? Är det inte en lite grå stad?
    — Nej, jag tycker om Berlin för det är så romantiskt här. Inte som i Rom med färgglada byggnader och opera där folk på gatorna kysser varandra, det är en annan sorts romantik här. Mer melankolisk. Det är en stad som har varit med om så mycket. Skönhet från djupet av upplevelser.
Du var mycket i Berlin när du spelade in din förra film Flightplan har jag förstått, är det sant att din mamma är tyska?
    — Nej, min mamma är inte tyska, hon bara säger det. Hennes farföräldrar var det.
Din kommande film The Stranger Inside spelades in i New York? Är New York en romantisk stad?
    — Jag älskar New York, älskar, älskar, älskar New York.
Du spelar ofta våldsamma roller. I den kommande filmen tar du lagen i egna händer och skjuter folk bara så där, är det att vara en bra förebild för dina barn?
­­—     Mina barn som är sex och tio år ser definitivt inte mina filmer. De har bara sett en film som jag har gjort, men nu gör jag Nim’s Island, det är en äventyrsfilm så den ska de få se. Jag säger till dem att jag gör vuxenfilmer. Min äldsta son vill veta vad filmen handlar om och jag säger att den handlar om en kvinna som det händer massa hemska saker med och hon är ledsen och förändras och köper en pistol.
Säger du till dina barn att de inte får använda pistol?
    — Ja, kanske inte just på det sättet. Men det gör jag.
Har du gjort något olagligt själv?
    — Om jag hade gjort det, tror du verkligen att jag hade sagt det till dig då?
Parkeringsböter kanske?
    — Jag kan inte föreställa mig att jag skulle ha berättat det för dig om jag hade gjort något olagligt.
Har du någonsin känt dig som en främling inför dig själv?
    — Ja, jag känner nog som många andra att man lever i ett samhälle där man inte alltid känner eller kan följa sina primära behov. Så ja, absolut.
Har du följt den kraften och känt att du gjort något du aldrig trodde att du skulle göra?
    — Ja, i varje film jag är med känner jag det.
I The stranger inside tar din karaktär Erica Bain lagen i egna händer och löper amok med pistol på gatorna. Hur långt är det okej att gå för att uttrycka hat?
    — Jag har inte varit med om det så jag vet inte, men jag vet genom min karaktär att det kan hända. Vem som helst kan bli en mördare under rätt eller fel förutsättningar.
Har du någonsin känt att du har demoner inom dig?
    — Jag skulle kanske inte vilja säga demoner, det är för religiöst, men jag tror att alla har naturliga impulser inom sig som man inte kan följa i det vanliga vardagslivet.
Du spelar ofta offer i dina filmer, är du ute efter att hämnas på någon eller?
    — Jag spelar ofta dramatiska roller, det är det som är drama. Att vara skådespelare är ett sätt att förstå hur man ska överleva under en viss omständighet utan att gå igenom det i själva livet.
Är du rädd för att gå ut om natten eller åka tunnelbana ensam, nu när du spelat in en film som handlar om överfall, rån och mord?
    — Nej, det är tvärtom. Jag har gått igenom rädslan nu med filmen.
Var du rädd för att gå ut på stan innan inspelningen?
    — Nej, inte alls. Tvärtom. Jag är inte alls rädd för att gå ut i New York.
Jag trodde du bodde i L.A som alla andra skådespelare?
    — Jag bor i Los Angeles, men jag har en lägenhet i New York också.
Så du går ut ensam på nätterna i New York?
    — Ja, jag går alltid i New York, både på dagarna och på nätterna. Men man kan aldrig gå ut och gå i L.A., ingen går i L.A.
Har du en pistol i bakfickan när du går ut?
    — Haha, nej, jag har en Ipod.
Kan du släppa dina roller när du kommer hem? De verkar så hemska…
    — Jag vet inte vad det innebär att stanna i en roll. När jag kommer hem är jag Jodie. Jag har ju inte gått på någon skådespelarskola så jag blir besatt av det jag gör, och eftersom jag gör det 15 timmar om dagen är all min energi riktad på det när jag är på jobbet. Det är en kreativ process som ingen annan kan förstå. Jag ligger kanske i en pöl av blod, en hel dag och folk övar slag på mig. Men det är en konstig grej, det kan stå 120 personer runt omkring mig och jag är helt inne i upplevelsen, men samtidigt ser jag den utifrån.
Men du måste väl tala med någon om detta när du kommer hem, vem talar du med?
    — Jag talar överhuvudtaget aldrig om sådant.
Blir du illa till mods av att folk inte alltid förstår dina ibland kallblodiga karaktärer?
    — Nej, jag tror att alla har primära reaktioner, ibland känner man bara att man skulle vilja skjuta någon.
Vackert soundtrack till filmen. Vad skulle du välja för soundtrack till ditt liv?
    — Oj, ingen aning… Låt mig tänka, svår fråga. Men U2, absolut U2. Ingen speciell sång, bara U2.
Jag får en känsla av att du är en intellektuell, kunnig människa. Vad läser du för böcker? Jag tänker mig tunga psykologiska verk, men det ryktas mest om barnböcker?
    — Jag läser mest romaner, alla möjliga. Men ja, jag läser barnböcker för mina barn.
Är det sant att du läser för dem? Många sätter bara på tv:n…
    — Nej, vi har speciella regler för tv:n.
Vad för regler?
    — De får bara se på tv de dagar som börjar med ett T. Alltså tisdagar och torsdagar.
Du har snart varit i filmbranschen i 41 år fast du bara är 44 år. Hur känns det?
    — Åh, jag är trött. Nejdå, det är bra Det coolaste med min karriär är att jag var med på 60-, 70-, 80-, 90- och 2000-talet. 70-talet var guldåren för film och det är underbart att ha varit med då. Jag har ju arbetat med Martin Scorsese, Alan Parker och massa spännande karaktärer.
Det ryktas om att det blir en comeback för 70-talsfilm snart, vad tror du om det?
    — Alla önskar ju det för att det var så bra film då. Jag tror att min nästa film The Stranger inside har lite av den antihjälte-andan faktiskt. Lite Strawdogs, Taxidriver… den eran.
Om du skulle sammanfatta din karriär och ditt liv i några meningar, vad skulle du säga då?
    — Jag tror… jag växte nog upp och upplevde känslor. Jag var inte ett sådant barn med känslor egentligen, jag var inne i mitt huvud som barn, väldigt intellektuell och väldigt analytisk. Jag tror att det var extremt viktigt för mig att få känna alla de känslor jag fick genom skådespeleriet.
Vad ska du göra nu, Jodie?
    — Jag ska till Rom. Nu.

För att ställa din briljanta frågor till nästa offer, gå in på www.nojesguiden.se!