Titiyo och Jill Johnson på en typisk södernveranda. Foto: Per Dahlberg/SVT
Artister, i annorlunda möten på avlägsen plats, det har vi sett förr på tv. Men Jills veranda, SVT:s nya kvalitetsprogram i sex delar där den annars sparsamt mediaexponerade, folkliga stjärnan Jill Johnson reser till Nashville, är något annat. Avsnittens olika gäster har alla med sig musikaliska skills men också helt skilda erfarenheter kring den superamerikanska genre Avicii har hjälpt till att Billboardisera - countryn.
När vi får tag på den mycket välmeriterade producenten Agnes-Lo Åkerlind sitter hon och klipper Marit Bergman-avsnittet, ett avsnitt som målar upp en tidslinje över countryns historia.
– I de flesta program har vi formulerat en frågeställning, en vinkel på varför något ser ut som det gör. Country, precis som vilken annan musikgenre som helst, speglar ju det samhälle som vi lever i.
Varför ett program om country?
– För att Jill Johnson kom till Eyeworks där jag precis hade börjat jobba, och sa att hon ville göra tv. Det var inte att hon ville vara programledare, utan hon ville utmana sig själv och göra ett program om musik. Hon är ju en artist och låtskrivare ut i fingerspetsarna. Sedan tyckte jag att det skulle vara roligt att spela in i Nashville, så ja, det klart att det blev country då.
Vad är det som gör Jill till en så bra figur för tv?
– Hon är en stjärna, en av få stjärnor som vi har i Sverige. Hon är jättebred och folklig, alla älskar Jill. Och sedan så har hon i alla år hållit sig väldigt strikt till musiken, hon har släppt massor av album, rest till Nashville flera gånger per år och skrivit låtar men man har ju inte fått se henne någon annanstans, hon har tackat nej till allting som inte har med musik att göra. Därför var det skitkul att få börja jobba med och göra tv av henne.
Hur undviker man att programmet blir ett klassiskt “ta med dig en låt - kul möte uppstår under middag - framför låten”?
– Det var liksom aldrig aktuellt att det skulle bli ett sådant program. De finns redan. Det handlar om att man har ett driv i botten och att man vill någonting med de här typerna av program, och att man har en tydlig frågeställning. Man får formulera ett problem: ”Varför ser det ut så här? Det vill jag ta reda på.” Vi har haft massor av möten med kända, svenska artister men anledningen till att vi valde dem vi valde var för att de hade en fråga. Titiyo är inte bara där för att hon är känd.
Utöver Titiyo, gästas Jill också av Kakan Hermansson, Rikard "Skizz" Bizzi, Marit Bergman, Magnus Carlson och Kristian Gidlund.
Kristian Gidlund. Hur tacklar man hela det faktumet som var hans sjukdom?
– Jag vet inte hur man gör riktigt. Jag visste ju att han var sjuk, vi kände ju varandra sedan tidigare. Det var privat, och det här var jobb så vi fokuserade bara på att göra ett så bra, vackert och värdigt program som möjligt. Som han skulle vara stolt över. Jag har tagit in en klippare, Kalle Lindberg, som jag känner mig väldigt trygg med, så det känns bra att få göra det här programmet som en hyllning till honom. Innan han blev sjuk hade han tänkt flytta till USA, för han kan allt om country, han är en riktig kalenderbitare. Han var fan bra på allt den människan. Och det visade sig att han kunde sjunga när jag först berättade om programmet för honom. Jag började kolla upp möjligheterna om han kunde åka, jag krigade så jävla hårt för att få till det. Så vi åkte i maj, de andra åkte i augusti. Det finns inga intervjuer med honom gjorda för han var så pass sjuk, men han var vår mest devoted gäst. Han visste ju att han aldrig skulle kunna komma tillbaka.
Vad tyckte SVT om programpitchen, som ändå måste utlovat att det inte bara skulle bli mys-tv, utan också belysa samhällsproblem?
– Jag vill ju inte göra mys-tv så om något hamnar på mitt bord så måste det också bottna i något som jag bryr mig om. Jag bryr mig om musik och samhällsgrejer. Sedan när vi hade jobbat klart förslaget, jag och Clara Mannheimer, så fick man en kvart att presentera det. Men man märkte att de var intresserade direkt för att Jill är en sådan bra profil och att de var nyfikna på vad jag ville göra. De ställde fyra miljarder frågor, och det är alltid ett gott tecken.
Det första programmet, med Titiyo, tar upp hur fruktansvärt vit country-genren är. Hur blev ni bemötta när ni började pilla i de här samhällsfrågorna i Nashville?
– Amerikaner är väldigt trevliga. I början var det väldigt mycket utdelande av visitkort från deras håll och kunde senare visa sig vara en massa skitsnack. Man märker att klimatet för att prata om deras extremt rasistiska historia, där är det inte helt enkelt. Det pratas inte så jättemycket om strukturer, om strukturell rasism, utan det är mycket det här med ”the American dream”. Det kunde vara lite: ”Jo, då var det hemskt. Men nu är det perfekt.”
Är man rädd för att bli alldeles för mycket “på besök” i den kulturen, och inte riktigt fatta?
– Ja, det är ju lite Disney World över det hela.
Behövde man leta länge för att hitta de typiska country-miljöerna eller ser allt verkligen ut så?
– Nej, det var därför det var så tacksamt att spela in där. Folk har cowboyhattar och gitarrcases på ryggen. Hästar betar i hagarna, det är väldigt gulligt och grönt. Det känns väldigt mycket country med alla pickup-trucks och hönor. Det är ju en ganska liten stad med bara en gata, det är där alla honky tonk-barer finns. Den mest kända baren, Grand Ole Opry, den är ett shopping mall nu. Tänk dig tio Heron Citys. Så det finns också väldigt mycket turister med nyköpta boots och ölvagnar.
Kändes det självklart att välja Willie Nelsons On the road again som signaturmelodi? Är inte det countryns motsvarighet till rockens Paradise City?
– Jo, eller hur! Men vi har olika till varje program. Vi experimenterade med att lägga Avicii som intro men sedan så tog vi bort det. Det blev inte så svängigt som i mitt huvud.
Lyssnar du på country nu, så här ett halvår efter?
– Nej, jag lyssnar på housemusik. Jag sitter ju och klipper till countryn varje dag.
Jills verandas första avsnitt sänds ikväll kl. 21 i SVT1.
