Foto: Martina Nilsson
Att slentriankonsumera sin Soundcloud-feed är aldrig något dåligt, tvärtom är den strida strömmen av splitterny musik något av det lyxigaste vi vet. Men det är några alias på internet som får oss att haja till och stänga ute alla andra ljud, vad de än kan ha gjort eller släppt. Ji Nilsson är ett sådant namn, trots ynka två låtsläpp. Med låten Tell them och den senaste, I'm her, fångade hon in precis hur hösten 2013 borde låta.
Att Josefina "Ji" Nilsson lyckas med konststycket att, via en virvlande mjuk-r'n'b, få oss att känna att vi också var "hon", hon sjunger om, förtjänar ett gäng frågor. Här har vi pratat lite mer med artisten och låtskrivaren, som vi om tio år säkert kan kalla demonproducent.
Du är ännu inte så supergooglevänlig. Så för de som undrar: vem är Ji Nilsson?
– Jag är 26 år, född i Stockholm och bor fortfarande kvar där, älskar Stockholm! Det är något jag förstått ännu mer nu när jag bott utomlands i några månader, vilken underbar stad jag haft turen att växa upp i!
Missförstå mig rätt, New York, där jag befinner mig just nu, är helt fantastiskt och jag älskar att resa men känner mig så himla glad över att jag trivs i den staden jag faktiskt bor i.
Så du är i USA med syfte att skriva musik nu. Har jag fattat det rätt?
– Om vi ska flytta oss fram till nutid så befinner jag mig som sagt i New York. Har varit här i två månader och ska vara här i en månad till. Jag drog hit mest för att jag älskar den här stan och ville göra den till min, och så klart för att samla inspiration - det är New York verkligen bra för. Samtidigt är det väldigt lätt att bli distraherad för det finns så fruktansvärt mycket att göra här: mat som ska ätas, drycker som ska drickas, konst att stirra på och skor att dansa in. Men I'm Her som jag la upp på Soundclud för ett par veckor sen - som jag till min förvåning och glädje hörde spelas i Musikguiden i P3 bara en dag efter! - skrev, producerade och spelade jag in här i ett av sovrummen jag delar med alla mina polare. Så ja, saker blir ju uppenbarligen gjorda ändå.
Är det så att det faktiskt funkar bättre att skriva musik på annan ort? Och hemma - hur ser en dag ut där?
– Mina dagar här i New York och mina dagar hemma i Stockholm är, förutom alla restaurangbesök, inte så olika. Jag jobbar i min hemmastudio i min lilla 36-kvadratare eller sitter med Marlene, Beatrice eller Julia (Beatrice Eli och Julia Spada, reds. anm.) i deras studios och skriver med dom. Det är faktiskt så bra det ser ut, och jag är väldigt glad över det. Sen på helgerna jobbar jag extra i en klädbutik, rik på musik dröjer det nog ett tag till innan jag blir. Jag vet inte ens om jag känner att jag behöver bli det, men det skulle vara underbart om jag kunde försörja mig helt på musikskapande.
Hur kom låtskrivandet till dig?
– Musik är något jag haft runt mig i hela mitt liv, min pappa jobbar med att skriva musik och att spela piano, så ända sen jag kan minnas har hela familjen dragit Sverige runt och deltagit i olika musikaliska sammanhang. Barnkörer var min specialitet, så när det är dags för barnvise-quiz nästa gång kan jag lova att du vill ha mig på ditt lag! Låtskrivandet kom alltså väldigt tidigt för mig, i och med att det är något jag i hela mitt liv sett att en kan jobba med, har det faktiskt aldrig funnits några frågetecken inför det. Mamma och pappa har båda varit väldigt stöttande och gett mig utrymme och möjligheter att hålla på med musik, de har alltid fått mig att känna att jag kan jobba med precis vad jag vill. Det är verkligen en lyx som är få förunnad.
När kom du på att musik, det var något du kunde satsa på - på riktigt?
– Tror jag har tagit musik och låtskrivande på fullaste allvar alltid, på för mycket allvar ibland. Men nuförtiden är jag bättre på att bara ha kul med det.
Vad har du för musikaliskt referensbibliotek?
– R'n'b, r'n'b, r'n'b - jag älskar r,n'b! Egentligen är det väl någon slags pop-r'n'b jag menar, för är inget D'angelo- eller Maxwell-fan precis. Jag älskar poplåtar. Ta ett vers-brygga-refräng-stuk, blanda det med en smart text, vackra melodier och ett dansant beat, ja då är jag i himmelriket. Sen älskar jag också gamla jazzstandards, smöriga 90-talsballader och hiphop, men även folkmusik. Stråkinstrument kan ju vara det vackraste som finns, cello och fiol får mig alltid att gråta. Pappa är klassiskt skolad pianist och är galen i Bach, han säger att Bach är Gud haha, så känner kanske inte jag men nu när jag är äldre har jag verkligen börjat uppskatta klassisk musik också.
Vem är din all time high-idol?
– Jag har aldrig haft nån riktig idol. Älskade såklart Spice Girls som liten, men har ändå på någott sätt saknat att vara ett sånt där galet fan som bara "JAG DÖR FÖR MICHAEL JACKSON!" Missförstå mig rätt, MJ är ju en kung men jag blir mer totalbesatt av låtar. Dock har det dykt upp en låtskrivare och artist som väcker den här oupptäckta "galet-fan-nerven" i mig - Frank Ocean. Såg honom live i L.A. förra lördagen och HERREGUD, jag har aldrig varit lyckligare på konsert.
Jag är så glad över att din (er!) genre av "svensk r'n'b" finns. Om vi skulle "trendspana", varför kommer det så mycket bra av den varan (tänker till exempel på dig, Spada och AnnaMelina) nu?
– Jag har egentligen inte tänkt så mycket på det här med genrer, har alltid bara skrivit låtar och liksom inte reflekterat så mycket över vilken genre de kommer hamna i. Men absolut, jag förstår vad du menar och det kommer ut mycket bra r'n'b-doftande musik nu signerat grymma tjejer. Om jag ska tala för mig själv tror jag att det beror på att känslosam r'n'b-pop spelades mycket på radio och i skivspelaren när jag var tonåring, typ Michael Jackson, Janet Jackson, Brandy, TLC, All Saints och Destiny's Child. Sen är ju r'n'b trendigt nu också, iallafall i Sverige. Jag minns för några år sen när jag och mina kompisar inte kunde hitta ett enda r'n'b-dansgolv, nu finns de ju äntligen typ överallt! Få vill väl erkänna att de påverkas av trender, eller iallafall inte jag, men det är klart att trender letar sig in i vårt undermedvetna vare sig vi vill det eller inte. Jag är bara glad att r'n'b är så trendigt. Mer musik att gråtdansa till!
Du har skrivit med Beatrice Eli, Noonie Bao, Julia Spada och Marlene. Vad vill du göra framöver?
– Framöver vill jag fortsätta jobba som jag gjort innan, skriva med mina bästa vänner och jobba med min egen musik, och ja lite mer med mitt eget kommer det nog bli nu, tror jag. Fler låtar under eget namn och en och annan feature. Kanske en EP, kanske ett album, vet inte riktigt i nuläget. Är så skönt att kunna släppa musik så här pass avslappnat som på Soundcloud och är så himla glad att folk verkar gilla det, så jag lever i det och tar en dag i sänder.
Och med det tänket, hur blir 2014?
– 2014 kommer vara ett härligt år där mycket jag jobbat på under 2012-13 kommer se dagens ljus. Är till exempel väldigt peppad på Beatrice Elis debutalbum, som jag är så stolt över att ha varit med och skrivit låtar på. Hon kommer ta över. Julia Spadas och Noonie Baos nya material kommer även det knocka alla av stolarna är jag säker på. Jag har som mål att inte bara skriva utan också producera åt andra. Än så länge producerar jag bara min egen musik, men det ska det bli ändring på. Varför finns det så få kvinnliga producenter, hallå? Något måste ske! Jag hoppas verkligen att all den här girl powern som växer omkring oss fortsätter inspirera tjejer i alla branscher att bara köra och hjälpa varann att ta över, tillsammans är vi starkare!
Lyssna på några av Ji Nilssons verk här.
