Förra året kom EP:n An Argument With Myself, och nu kommer I Know What Love Isn’t - Jens Lekmans första fullängdare på fem år. Nöjesguiden tog ett snack med göteborgaren som stack till Australien och kom hem med en break up-skiva.
Det är så lustigt, jag var på västkusten och läste om Hey Dolly av Amanda Svensson. Ungefär samtidigt mejlar min redaktör och undrar om jag vill göra en intervju med dig.
- Hahaha.
Dollys bästa kompis Emma blir ju hopplöst förälskad i dig och skickar kärleksbrev. Har du läst den?
- Ja, det har jag. Jag läste den för några somrar sedan. Jag var på jakt efter en bok att läsa och såg att den var på topplistan, så jag tänkte att den kanske är bra. Jag hade ingen aning att jag skulle vara med i den. En annan rolig sak var när min mamma läste en deckare och berättade för mig att en av karaktärerna blir brutalt mördad medan hon lyssnar på min skiva. Då undrar jag vad det har för kontext - hur ska jag ta det som artist? Är det en slags offervinkel i min musik, är det bara offer som gillar Jens Lekman? Men Emma i Hey Dolly känns som någon som inte vill ta någon skit, så jag vet inte. Jag kom aldrig fram till någon slutsats.
Men du sjunger ju om kärlek som går fel. Många kan nog känna igen sig i det.
- Ja, det är nog så.
Du har sagt att du har väldigt svårt att hålla saker hemliga och att ditt privatliv ofta speglas i din musik. Välsignelse eller förbannelse?
- Det jag efter många år kommit fram till är att det bästa sättet att hålla sitt privatliv privat är att skapa en karaktär utifrån sig själv. En karaktär som är väldigt lik en själv, kanske 70%, och sedan låta den här karaktären gå igenom händelser som är äkta från sina egna historier. Det man själv har upplevt och känt. Jag brukar kombinera de olika ögonblicken med andra personer. Men om jag hade varit mer återhållsamhet hade folk säkert velat veta ännu mera och varit på jakt efter att veta mer om mig. Så allting är väl snarare ett sätt för mig att skydda mitt privatliv.
Du stack till Australien för några år sedan. Varför just Melbourne?
- Men har du varit där?
Nej, jag menade inte så. Jag har aldrig varit där, men jag tror att jag skulle älska Australien. Jag undrade mest varför du valde just Melbourne, de flesta musiker drar till Los Angeles, London eller Berlin för att jobba på sina plattor.
- Men Melbourne är Australiens Berlin! Jag är inte inne på surfning och koalabjörnar, men Melbourne har en fantastisk musikscen. Den var stor för ungefär tio år sedan, sedan dog den ut men nu är den på väg på mikrokosmosnivå med småband som spelar i folks trädgårdar. Det var väl mest musikscenen jag drogs till, i början. Sedan kom jag dit på turné och förälskade mig i staden, skaffade vänner och bestämde mig för att flytta dit.
Du träffade jazzsångerskan Sophia Brous. Hon sjunger med på Erica America.
- Ja, jag lärde känna en del musiker där nere som inte var så etablerade. Jag saknade jobbvisum och fick spela rätt mycket på stränder eller i folks trädgårdar. Det var så jag träffade Sophia. Hon är en fantastisk sångerska som är med på allt. Hon har ett band som heter Make Up Sex – vars musik är ljudet av just make up sex. Du måste kolla upp det! Samtidigt gör hon 60-talsinspirerad pop. Hon är överallt, men det är genomgående för alla musikerna där nere. De spelar ofta med varandra.
Oetablerade musiker i Melbourne… visste de vem du var då?
- Förra skivan gick bra där nere, den spelades mycket på radiokanalerna. Så en del visste nog vem jag var.
Skulle du säga att du är en större popstjärna i resten av världen än i Sverige?
- Jag blir ju aldrig igenkänd i Sverige… längre. Fast det kan bero på att jag ser lite annorlunda ut nu än då. Jag tror att jag hade min största framgång i Sverige för åtta år sedan, sen dess har jag varit alldeles för mycket utomlands för att etablera mig i Sverige på riktigt. Man måste spela rätt mycket i småstäder för att hålla igång en slags Sverigesuccé.
Nu är du tillbaks i Göteborg. Saknar du Australien?
- Jag är rätt sugen på att åka tillbaks men jag tror att det är kört att bo där. Tyvärr.
Du kallar din nya skiva för en ”break up-skiva”.
- Det kommer från ett riktigt uppbrott men jag har valt att inte säga så mycket om det. Kanske mest för att jag ville att det skulle vara en skiva man kunde relatera till och inte bara tänka att det är ”hans upplevelse”. Fast jag ville ju inte skriva om det från början, jag ville skriva om allt annat än den där skiten. Jag försökte skriva på ett helt nytt sätt. Jag försökte skriva precis vad jag tänkte, skriva ner bilder och scener och se vart det tog mig. Men det gick rakt åt helvete. Det tog mig bara tillbaks till uppbrottet.
Kändes det bättre efteråt då? När du fick skriva om uppbrottet?
- På ett lustigt sätt så gjorde det. Om det finns någon slutsats på skivan så är det en rad som sammanfattar den väldigt bra – ”you don’t get over a broken heart, you just learn how to carry it gracefully”. Jag tror inte på ett avslut där allting blir bra till slut, jag tror att det är en modern konstruktion som vi själva har hittat på. Man får inte vara ledsen för något som har hänt för längesedan, som det här som hände för fyra år sedan. Jag minns när jag såg Stjärnorna på slottet och Louise Hoffsten bröt ihop över en skilsmässa som ägde rum för tolv år tidigare. Det utlöste en slags hatkampanj mot henne som att hon inte fick vara ledsen för något som hände för så många år sedan. Nu när jag sedan har börjat göra intervjuer kan jag träffa journalister som har med sig skivan och lägger den mellan oss. Då kan jag känna alla de känslorna som fanns, men det känns nästan mer som en gravsten. Som att man kan lägga en ros vid, tända ett ljus och gå vidare. Det var inget jag förväntade mig men det är väldigt skönt att det blev så.
Vad gör du själv när du bearbetar ett avslut?
- Det kanske känns lite motsägelsefullt att säga så här nu när jag har gjort den här skivan men, jag är nog faktiskt väldigt tvärtom. I alla fall precis när det har hänt, då vill jag inte alls lyssna på musik. Jag vill inte ens skriva musik. Istället så började jag göra armhävningar. Det var min sysselsättning. Efter det så började jag springa.
Du sjunger att du vet vad kärlek inte är. Vet du vad kärlek är?
- Nej, det vet jag inte. Det tror jag inte någon vet.
Borde man inte veta det när man är 31?
- Haha, man kommer närmare det genom uteslutningsmetoden. Det är någonting man går igenom i slutet av tjugoårsåldern. Jag tycker inte att jag har haft otur, jag är så himla glad för alla svårigheter som gör att man lär sig. Det är därför jag sjunger ”I wish I never met you, like I wish I never tasted wine”. Det är klart att jag är glad att jag har fått smaka på vin.
Hur känns det att vara tillbaks efter fem år och turnera?
- Det känns bra,. Jag är lite nervös för mottagandet. Jag är nervös för att publiken inte kommer att vilja höra de nya låtarna, utan mer de gamla av nostalgiska skäl. Det har trots allt gått fem år, de kanske befinner sig på andra platser i livet nu. Men jag har alltid varit otroligt bortskämd med en publik och fanskara som velat höra nya låtar, så vi får se. Jag har också kollat av med vissa personer om det är okej att jag framför en del av låtarna. Det kan bli lite känsligt annars.
Det blir ju så när man skriver om sina egna kärleksäventyr. Kan du tänka dig att inte skriva om kärlek?
- Jag vet inte. Jag tänker på när Cissi från Vulkano berättade att de skulle skriva allt annat än kärlekslåtar. De vägrade skriva om kärlek. Det är en kittlande tanke men… en utmaning.
Jens Lekmans I Know What Love Isn’t (Service/Border) finns ute nu.
Foto: Kristin Lidell
