Jag vill ha ditt nummer, Amy

[B]Mitt liv har[/B] tagit en oväntad riktning. Jag är kär upp över öronen. Allt på grund av en fantastisk liten varelse. Hennes varma ansikte, begåvat med linjer och förhöjningar jag trodde var reserverat för konsten, har fått mig att tappa grepp om verkligheten. Hennes skönhet tycks flyta ovanpå allt och alla. Som om hon inte fanns. Är det någon som har träffat henne? Hon kallar sig Amy Diamond. Amy Diamond har, på ett oerhört sätt, påverkat mitt popkulturella liv. Jag kommer aldrig mer bli densamme. Jag står numera utanför Skansen, stampar otåligt och väntar på att någon på 1 och 50 ska brista ut i allsång. Jag sitter numera med huvudet på sned och tittar på mina vänner. Jag tänker: "Du är trevlig, Seth. Du är vältalig, Malcolm. Men ni är inte Champion-Amy. Men oftast går jag bara in på hennes hemsida och svarar på frågor som "Hur många gånger har du sett Amy Diamond live?" och klickar gråtandes i rutan "Aldrig, för jag bor så långt bort." En gång fick jag ett mail av någon som kallade sig Kelly Diamond. Jag blev väldigt glad. Men samtidigt enormt generad när brevet egentligen bara erbjöd mig ett lyckligt sexliv för 59 dollar med någonting som i det närmsta kan beskrivas som en ficklampa. Du känner väl ingen Kelly, Amy? Nej, Amy slår mig som öm, subtil och finkänslig människa. Jag är vansinnigt förtjust i ömma, subtila och finkänsliga människor. Amy är allt man kan önska sig. Läs här från en intervju i Aftonbladet: Hur reagerade du när du fick veta att du skulle få sjunga Sveriges VM-låt? - Jag blev jätteglad. Men jag satt på en restaurang när jag fick reda på det så jag skrek inte. När ska du framföra låten? - Den 1 augusti på Åland. Jag kommer att ha på mig en liten landslagsdräkt. Fantastiskt, inte sant? En landslagdräkt i friidrott är vanligtvis en väldigt bögig sak, men blotta tanken på Amy i en liten trikå får mig djupt intresserad av något så banalt som slägga och spjut. Jag vill, på ert sätt, gå fram och fråga om hennes nummer, men är rädd att hon ska missförstå allting, ringa polisen och skicka mig till Sibirien. Men jag har inga baktankar, Amy. Inga alls. Jag vill bara få dig att tappa fotfästet, släppa det du har i händerna och springa iväg och ge mig en kram. Har jag misslyckats?