Det är en djungel. Och i denna djungel bor en kvinna. Hur hon kommit dit är oklart; det fanns en barndom en gång, en trygg uppväxt i Baltimore med barnflicka och kyrkobesök, men nu bor hon i djungeln, i en alltmer sammanfallande tillvaro där endast fukten och apornas ständiga skratt gör henne sällskap. Den man hon en gång gifte sig med är också försvunnen - han har svingat sig i väg i lianerna. Och Bébé - barnet - är sedan länge borta.
Sådant är livet för huvudpersonen och berättaren i Cecilia Bornäs debutroman [I]Jag Jane.[/I] Detta är historien om Tarzan (här kallad Jean) och Jane, berättad ur Janes perspektiv. Djungel och åter djungel. Sida upp och sida ner. Det är apor i parti och minut; fukt, grönska och förruttnelse. Och så mannen: den i djungeln födde och uppväxte, mer apa än människa och nu alltså även försvunne. Kort sagt: livet i djungeln är outhärdligt.
Och det är ganska skickligt gestaltat i all sin hotfulla, grönskande monotoni. Bornäs kan skriva, det står klart. Men blir det inte lite väl uppenbart vart hon vill komma med den här berättelsen? Det är klart att man kan ta den gamla historien om Tarzan som ett exempel på en romantisk myt, vända på den och visa att den i själva verket skildrar ett fängelse. What else is new?
Stad:
