Seinabo Sey är tillbaka bättre än någonsin. Med sitt tredje album i bagaget återvänder hon till Slottsskogen och Way Out West.
Det senaste albumet från Seinabo Sey, I’m a Dream, kom 2018 och blev femfaldigt Grammisnominerat. Hur slår man det? Är man Seinabo så byter man sound helt. På sitt tredje album The One After Me har hon återuppfunnit sig själv som artist genom att gå tillbaka till sina musikaliska rötter.
När jag når Sey på telefon är hon nyligen hemkommen från en spelning på Dalhalla där hon agerat förband åt Bon Iver, en artist vars influenser också gjort ett tydligt avtryck på den nya musiken.
– När det annonserades att han skulle spela där mejlade jag arrangörerna och frågade om jag kunde få vara förband. Det var lite overkligt. Vi hängde backstage, han var helt normal och jättesnäll. Jag frågade hur det hade känts och han sa att han hade känt sig emotionell, att det var känslosamt att spela. Det tyckte jag var fint. Musiken de spelar är så vacker, så jag tänker att man måste bli tagen när man står och musicerar också.
I slutet av maj släpptes hennes tredje album, där vi får se en helt annan Seinabo än den vi fått lära känna på hits som debutsingeln Younger, som i år fyller tio år. Albumproduktionen tog fem år och är därmed den längsta hittills i hennes karriär.
– Direkt efter det förra albumet släpptes så började jag arbeta på det här. Jag började jobba med andra människor, det var skitroligt. Jag hade jobbat med samma folk i så många år och jag hade ett visst sound som jag var van vid. Så jag försökte ta med mig det som jag tyckte var bäst från det gamla, men också hitta på något nytt. Jag blev nyfiken på musik och det känns som att jag knäckte en ganska stor nöt i mitt musikaliska liv genom att bli klar med den här skivan.
Vad är det som du har knäckt?
– Jag tror att jag har kommit på hur jag ska vara mer insatt i produktionen och på vilket sätt jag tycker om att musicera. Jag har hittat lite nya metoder för att skriva låtar och lärt mig att skriva med andra människor också. Det gjorde jag inte så ofta förut, säger hon och fortsätter:
– Det är en hel drös av olika prylar som jag vill prova och testa. Musik och kreativitet är synonymt med att röra sig framåt. För mig är den största tillfredsställelsen att få testa mina idéer, sen är det jättekul om folk tycker om det och det mottas fint. Men min måttstock för framgång på något sätt är om jag får prova nästa grej. På samma sätt som det händer en massa saker i vanliga livet rör man sig framåt på samma sätt i ett musikaliskt liv. Annars tycker jag att det blir tråkigt.
Albumet fick titeln The One After Me.
– Det symboliserar att man förlåter sig själv. Jag vill det bästa för alla som jag har varit med och avslutat med. Jag hoppas att alla får som de vill till slut. Det är också en nick till den generation av musiker som kommer, jag hoppas att det blir lättare och bättre för alla. Och att min musik på något sätt kan öppna för nästa person som kommer med någonting som inte är superkonventionellt.
Var det nya soundet ett medvetet val eller något som har vuxit fram?
– Det är något som händer naturligt när man fortsätter att utvecklas. Så länge jag tycker att musik är spännande och kul så kommer saker och ting att låta annorlunda. Men i grund och botten är det ganska konventionella låtar som är skrivna på liknande sätt som förut. Det är mer ljudbilden och lagren som är förändrade. I mitt huvud är det inte så långt ifrån det andra men jag fattar att folk tycker det. Magnus Lidehäll som producerade mina andra skivor var ju hiphopproducent från början, så vi svävade inte iväg så långt. Jag tror att jag har tillåtits att vara mer renodlad nu kanske, så som jag egentligen hörde det förut. Jag har också låtit sångmelodierna fladdra iväg till en viss typ av neosoul eller r’n’b från när jag var yngre.
Har det känts som att du måste återupprepa den musiken du slog igenom med?
– Jag är supertacksam för vad den musiken har gett mig. Men som sagt tycker jag att det är spännande och kul att röra mig framåt. Man kan alltid sitta hemma och försöka fnula ut vad alla andra vill ha. Men jag tror inte att min musik blir som bäst när jag tänker på det sättet. Jag måste tänka vad jag vill, vad inspirerar mig och vad får de närmaste runt omkring mig att bli lyckliga. Jag gillar att utmana öron. Jag gillar att komma med någonting som folk inte förväntar sig eller kanske inte tror att de behöver. Det handlar mest om mig själv, att jag vill göra något som jag inte hörde igår från mig själv. Jag vill fortsätta utvecklas och känna mig modig i alla beslut jag tar.
På The One After Me finns influenser från Seinabo Seys tonårs r’n’b och reggaemusiken från Gambia. Hon kombinerar också hiphop med folkmusik och understryker med det sitt dubbla arv.
– Det är producenten Simon Hessman som vävt in folkmusiken lite överallt i låtarna. Spår nummer två på skivan börjar med en svensk folkmusikbit som går över till ett hiphopbeat.
Jag kommer ihåg att jag hajade till så mycket när jag hörde det, för att jag tyckte att det var en så rolig musikalisk beskrivning av mitt liv och hur svenskheten har gått in i hiphop och all möjlig svart musikkultur. På något sätt har det alltid varit svårt för mig att förklara hur det flyter ihop i mitt huvud. Det har jag inte hört så tydligt förrän han spelade det där beatet. På så sätt har han inspirerat mig att inkorporera det mer i musiken.
Den här gången ville Seinabo skapa en mer kollektiv albumprocess, och har samarbetat med flera producenter och låtskrivare. Även det ett sätt att gå tillbaka till sina rötter och hennes start i musiken.
– Beslutet kommer från min kärlek till att spela live och att jag har gått i musikskola. Jag har alltid musicerat väldigt mycket i grupp. Jag började jobba med producenter när jag var 20-21 och då blev man färre och färre i studion. Det kostar pengar att göra musik i grupp, mer pengar än om man sitter med en person. Men det var något jag ville ge mig själv att testa igen, att ha med så mycket folk som möjligt och få känna sig så nära replokalen eller musikskolan som möjligt. Det har varit jävligt roligt att få alla som jag tycker sjunger fint eller spelar fint att försöka samarbeta. Det är ju min skiva och jag har behövt stryka och revidera, men så långt som det har gått så har vi verkligen varit tillsammans i besluten. Det har varit skitroligt.
Innan albumet släpptes en handfull singlar som inte inkluderades på albumet, låtar som rörde sig mer tydligt mot hiphop.
– Det var först en tanke att de skulle vara med på albumet. Jag har gjort jävligt mycket musik till den här skivan. På plattan finns en låt som heter Coffee som låter ganska mycket som Blackstar. Jag kan inte klumpa ihop de singlarna och säga att det var något särskilt försök att göra någon annan genre som jag inte tyckte funkade. Om man lyssnade på min skiva för ett år sedan så var det mer tydliga genrer på de olika låtarna, men när Simon kom in så lyckades han få ihop alla de spåren till en helhet som blev lite mer tydlig.
Att hon börjat laborera mer med sitt sound kommer också ur det faktum att hon inte är lika rädd för att misslyckas längre.
– Det är alltid en definitionsfråga vad ett misslyckande är när man håller på med konst. Precis som allt annat så har målsättningen förändrats under tidens gång. Det som jag trodde var att lyckas när jag var 18 var inte samma som när jag var 25. Ett misslyckande för mig skulle nu vara att jag helt plötsligt inte skulle kunna hålla på med musik över huvud taget. Allt det här är jag väldigt tacksam för, jag tycker att det är som en Disney-dröm. Jag kan inte förstå att jag får hålla på med det. Nu är jag bättre på att ta dag för dag, eftersom att jag har en större trygghet nu. Jag kan ta beslut med ett större lugn än när jag var yngre.
I augusti spelar Sey för fjärde gången på Way Out West, en festival som för henne tillhör favoriterna.
– Vi bygger alltid upp det så mycket innan, för man vill vara duktig. Det vill man väl alltid vara men det finns något speciellt i luften. Och jag tycker att vi faktiskt alltid lyckats vara det och publiken har alltid varit så jävla hängiven och positiv. Så jag tycker att det är skitkul. Och sen tycker jag också att det är jätteroliga bokningar.
Har du något särskilt festivalminne därifrån?
– Jag var där samma år som Lauryn Hill spelade och då hade vi samma backstage. Jag såg henne kliva ut ur en bil och gå in. Det var första gången jag såg henne och jag blev fett tagen. Jag var hennes förband sen något år efter och det var verkligen otroligt. Det är samma sak som nu när jag träffade Justin Vernon (Bon Iver reds.anm), jag känner mig så jävla hedrad och tacksam för att jag överhuvudtaget får förknippas med deras musik för att den har inspirerat mig så jävla mycket. Det är det roligaste med det här, alltså med hästlängder. Mest overkliga också.
Seinabo är redan redo att gå in i studion igen, och ska spendera så mycket tid hon hinner där under sommaren. Jag undrar om hon redan nu vet vart hon tänker att hon ska på nästa album.
– Jag tänker hela dagarna på det. Jag tycker att jag har kommit till en plats där det faktiskt känns ganska naturligt att fortsätta att bubbla på ett tag. Jag älskar många olika genrer av musik och brukar landa i ett mellanting där jag får ner det mesta som jag gillar från alla olika bitarna. Så länge jag kan få in en historia i det och tror på melodin så kommer jag nog aldrig vara rädd för att slänga in lite av allt möjligt. Det är det roligaste jag vet faktiskt.
Seinabo Sey spelar i Slottsskogen under torsdagen på Way Out West.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 07, 2023.
