Mirja Unge debuterade 1998 med romanen Det var ur munnarna orden kom - en svart skildring av en flickas uppväxt i en trasig familj på landet.
Men vad som gjorde romanen speciell var kanske inte så mycket dess innehåll som innehållet i kombination det mycket personliga språket; ett tal- eller tankespråk, besläktat med till exempel Robert Kangas eller varför inte William Faulkner.
Den nya romanen, Järnnätter, liknar i mångt och mycket debutromanen. Språkbruket är detsamma: ett ständigt pågående, subjektivt och talspråkligt presens utan sidoblickar eller perspektivskiften. Och berättelsen tar sin utgångspunkt i samma lite trasigt lantliga miljö.
Bente, eller Benedikte som hon egentligen heter, bor på en gård med en psykotisk mor och en styvfar som har ont i ryggen. I praktiken är det Bente som sköter gården. Hon har också ett förhållande med Leo, traktens bilmekaniker. Men när han sviker henne ganska så grundligt går Bente ner sig, börjar supa och flyttar så småningom ihop med skinnskallen Mange i vad som verkar vara någon betongförort till Stockholm. Sedan går det snabbt utför, och Bente försvinner allt längre in i sin spritdränkta depression innan hon slutligen når botten.
Denna berättelse - eller kanske snarare: detta utsnitt ur huvudpersonens liv och tid - arbetar sig långsamt nedåt. Och om man - så att säga - går med på Unges villkor, det vill säga hennes språk, ja då går man också med på att ta hissen ner i helvetet med Bente som vägvisare. Det är en otäck, klaustrofobisk resa, men det är värt besväret. Det här är nämligen en på det hela taget konsekvent genomförd och därtill gripande, samtida helvetesskildring. Jag tycker mycket om den.
Stad:
