Jack White och The Dead Weather vill inte ha för kul på jobbet

När Nöjesguiden träffade 2000-talets viktigaste musiker Jack White och hans The Dead Weather  i höstas handlade det muntra samtalet om balansen mellan att vara gravallvarlig och att ha kul på scenen, om musiken som missbruk och om varför man inte kan ta Lady Gaga på allvar.

 

Utanför Clarion Hotel trängs upphetsade tonåringar. ”Jag såg honom – det är säkert!”, jublar någon, och kompisarna får något ännu mera jagat i blicken. Men när Jack White kommer släntrande efter en lunch på stan, tillsammans med resten av sitt mycket seriöst menade hobbyband The Dead Weather, är det absolut ingen som tar någon notis. Han får ostörd betrakta de rödvita leksaksinstrumenten, en gitarr och en flygel bland annat, som någon medveten person påpassligt fyllt den intilliggande leksaksaffärens skyltfönster med, och han och den minst lika iögonfallande sångerskan Allison Mosshart får vänligt men bestämt bana sig fram bland de tonåringar som aldrig hört talas om mannen som är 2000-talets viktigaste musiker, utan som idogt fortsätter spana efter de Idoldeltagare som också bor på hotellet.

 

När vi slår oss ner för en kopp kaffe får jag till att börja med inte en syl i vädret. Jack White, Alison Mosshart, Jack Lawrence och Dean Fertita är nämligen djupt inbegripna i en diskussion om reglerna för en planerad frågesport.

-- Nejnejnej, inte googlingsbara frågor. Bara sånt man antingen kan eller inte kan. Det ska vara svårt, annars är man inte värd priset.

 

När jag äntligen får chansen att komma in i det mycket engagerade och glättiga samtalet visar det sig att det är bandets medlemmar som själva ska tävla, om den Carl Sagan-DVD man haft som underhållning och upplysning på turnébussen. Astronomen och science fiction-författaren är nämligen det allra hetaste i The Dead Weathers värld.

-- Vi har nyligen gett ut en sjutumssingel med honom, berättar Jack White. Ljud på ena sidan och en etsning på andra sidan. Carl sagan skulle nämligen fyllt 75 år den dagen, och eftersom vi var på turné och inte kunde delta i firandet ville vi göra något för honom.

 

Att Jack White är notoriskt otrogen mot The White Stripes är ett välkänt faktum, och när Alison Mosshart och hennes The Kills spelade förband till Whites första snedsteg The Raconteurs , och sedan hoppade in som gäst på deras spelning, så var det kört igen.

-- Tanken var att vi bara skulle göra en singel, när alla fyra ändå var i stan, men det exploderade i något mycket större, konstaterar Jack White.

-- När vi kom ut ur studion med 12 låtar, redan första dagen, skrattar Alison Mosshart, och Jack White fyller i.

-- Nja, inte riktigt så många, men någonstans runt fem stycken blev det där direkt, och då gick det ju inte att sluta. Vi krockade fullständigt där, och om krockar känns så här bra så vill man ha fler.

 

Förutom Jack Whites andra påhugg med The White Stripes och The Raconsteurs, och utöver Alison Mossharts The Kills, så finns flera andra existerande band på bandets agenda. Basisten Jack Lawrence spelar med The Raconteurs han också, och dessutom med The Greenhornes. Dean Fertita är gitarrist med Queens of the Stone Age i vanliga fall. Så betraktar The Dead Weather sig som ett superband? Eller som ett hobbyband vid sidan om?

-- Alla våra olika band är en enda familj, ler Jack White medan resten av bandet roat betraktar honom. Jag fattar att folk tycker att det är vettigt att sätta etiketter på oss, men för oss är det bara ett band. Vi försöker inte vara smarta eller ironiska, vi håller enbart på för att det känns kul och naturligt, och fortsätter så länge det känns bra.

-- Ingen aning. Men vi håller på med vårt andra album.

-- Börjat? Vi har 15-20 låtar klara på demotejper.

-- Och så har vi många fler idéer, ler Alison Mosshart ,de flesta bättre än demolåtarna.

-- Jag får en massa idéer av mina barn, som springer runt och ”spelar” på mina instrument hemma. Ibland lyfter jag hela tonföljder från det de har råkat få fram. Hm, jag undrar om det är lagligt att stjäla melodier som ens barn har komponerat, grubblar Jack White.

-- Det tror jag inte. The Raconteurs finns inte, just nu, men man vet aldrig om sådant där. The Kills håller på med ett album just nu. Men jag är en sådan person som inte gillar att ha för mycket av framtiden uppbokad.  Om någon kommer till mig och vill att jag ska boka in något om sex månader så slår jag bakut.

-- Det är det. Och det är orsaken till att jag vill utforma min musikvärld på mitt sätt.

 

Live verkar The Dead Weather lika bekvämt avslappnade som i intervjusituationen. Särskilt Jack White och Allison Mosshart ser ut att trivas ihop, och på det hela taget verkar det kul att spela i The Dead Weather.

-- Intressant, konstaterar Jack White. Jag tycker det där med avslappning på scenen är svårt, jag vet faktiskt inte hur kul man får ha på scenen. För mig är sådant kopplat till Weird Al Jancovic eller Cindy Lauper, så det är en svår avvägning. För vi har ju kul tillsammans, hela dagarna. Alison till exempel har skrattat mer bara under den här intervjun än Meg White har skrattat sammanlagt under de senaste 10 åren. Risken blir att det blir en hemsk goodtime-show om man tar med sig det till scenen.

-- Faktiskt. En sådan som Lady Gaga kommer undan genom att hänvisa till ironi, men det gör ju också att man aldrig tar henne på allvar. Med The White Stripes var det helt enkelt så att vi aldrig tyckte att det var särskilt kul. Jag vet inte om man ska ha det för kul på jobbet.

-- Det är sant, jag och alla vi i bandet - vi kan kan välja. På ett sätt. Men jag kan inte välja om jag vill spela gitarr eller inte. Finns det en gitarr plockar jag upp den, vilken situation jag än befinner mig i. Finns det inte en gitarr blir jag knäpp.

-- När man kommer hem från en lång och jobbig turné brukar jag bara slänga mig på sängen och se på TV, förklarar Dean Fertita. Men redan andra kvällen måste jag vara igång med musiken igen, annars får jag ingen ro.

Alison Mosshart håller med.

-- Kroppen signalerar vila, men just den där timmen sent på kvällen när man är van att stå på scen är det omöjligt att slappna av. Det är faktiskt samma sak när man har en spelledig dag på en turné, då blir jag bara rastlös.

Det låter som ett missbruk, funderar jag högt, och Jack White hänger på.

-- Det är nog ett missbruk. Kroppen vänjer sig vid den där adrenalinkicken, och behöver få den varje kväll. Det är samma sak när man jobbar med ett album i studio. Då vaknar jag på morgonen och bara längtar till studion. Sedan kan jag jobba utan avbrott i 15 timmar, medan teknikerna som har det här som sitt jobb mer än sin passion vill gå hem.

 

-- Nej, det kan inte ha varit jag. Jag blir aldrig citerad. Det är bara Jack som kommer i tidningen.

Alla runt bordet viker sig dubbla av skratt, och Jack Lawrence harklar sig.

-- Men det är sant. Det är helt annorlunda när fyra killar åker turnébuss jämfört med när en tjej är med. Det blir mer civiliserat då.

För Jack White är genusblandade band vardagsmat.

-- Men jag håller med ändå, även om det inte är lika mycket av en sensation för mig. Jag gillar att jobba med kvinnor, det tar musiken till en helt annan nivå. Meg, Alison, Loretta Lynn, Alicia Keys. Det blir nästan alltid bättre.

 

Det är bara några av alla de artister som Jack White samarbetat med. Men Slash fick nej, eftersom han ville ha Jacks röst snarare än Jacks gitarrspel på den kommande skivan.

-- Haha, ja, jag har hört talas om den historien. Men ärligt talat minns jag inte att Slash skulle ha frågat. Jag vet inte, jag gillar Slash, men jag gillar inte den där sortens allstar-skivor som han verkar vara på väg att göra. Santana-grejen är inte för mig. Jag kan till och med bli irriterad över skivorna när Muddy Waters eller Howlin’ Wolf åkte till London i slutet av 60-talet för att spela med än den ena och än den andra från Englands popscen – det blir aldrig någon helhet. Inte så att jag ogillar samarbeten, tvärtom. Men de funkar bättre som singel-oneoffs.