”African Queen”, ur Numéro Magazine, mars 2013.
Modet har blivit mer politiskt de senaste tio åren. Modetidningar har visat mer intresse för frågor om rasism, åldersfobi och sin egen representation av kroppar. Samtidigt är politik större än på länge i populärkulturen. Är det äkta engagemang eller ett försök att hitta spännande vinklar?
Jag minns en artikel om tamagochis i tidningen Bibel från slutet av 1990-talet. Tamagochis var elektroniska husdjur som kom från Japan och eftersom allt som kom från Japan var hippt då var det värt att skriva om, viktigt att känna till för att ha ”koll”. Det var länge sedan.
I senaste numret av modetidningen Rodeo, som är ett jubileumsnummer för att tidningen fyller tio år, berättar medarbetare genom åren om hur tidningen har utvecklats. Daniel Björk, som numera jobbar på Bon Magazine, har varit både chefredaktör och redaktionschef genom åren. Han berättar om hur Rodeo började med att föra fram det som var nytt och trendigt. Men, fortsätter han, hade tidningen haft samma innehåll idag hade de ”delat material med fem tusen hipsterbloggar världen över”. Och det var länge sedan tidningen hade några nyhetssidor, det krävs något annat idag. Vilket för oss in på nästa citat av Björk: ”Jag tror också att vi blev mer politiska med tiden. Vilket säkert bara var en föraning om att politik skulle bli den stora hipstergrejen på 2010-talet”. När jag mejlar Daniel Björk beskriver han det som en motreaktion mot hur det var i mitten på nollnolltalet.
– Samtiden kändes så apolitisk. Det var platt-tv till kronprinsessan och en slags individualismkarneval som kändes väldigt ointresserad av samhälleliga frågor och att ta ställning. Det verkade till och med som om många tyckte att det var lite kittlande att vara konservativ. Att kombinera kärlek till mode med hyfsat radikala åsikter kändes som en spännande plats att vara på. Man kände sig inte som om man var en schablon, istället kunde man vara en fritänkare.
Och det har talats mycket om ”politiskt mode” de senaste åren. Vogue Italia gjorde sin ”The Black Issue”, med bara svarta modeller. Brittiska Vogue gjorde ett nummer med ”etiskt” tema, som handlade om konsumtion och hållbarhet. H&M har sin Conscious-linje och på Weekday kan man numera lämna in kläder för återvinning. Men det syns framförallt en ökad kritik av modetidningar, både internt från modeskribenter och externt från bloggare och allmänhet. Gör man ett modejobb med en vit modell målad svart och kallar det för ”African Queen”, som Numéro Magazine gjorde i mars, kommer folk att reagera. Och när skådespelaren Michelle Williams leker stoisk indian, komplett med Pocahontasflätor och solpuder, på omslaget av Another Magazine, också i mars, passerar det inte obemärkt utan kallas för att göra ett ”redface”. Därav den ökade ansträngningen hos tidningar att framstå som medvetna.
Men det har också andra orsaker. När incitamenten för att skriva om något för att det är nytt och hippt försvinner, så måste tidningarna hitta nya vägar. Jag tänker själv som moderedaktör väldigt mycket så – är det här intressant nog? Är det relevant? Man måste gräva djupare. Daniel Björk är inne på samma spår.
– Mode brukade vara en ganska intern företeelse, nu når den så många människor. Jag tror inte att det politiska perspektivet bara existerar inom mode utan är mycket bredare. Kanske har det att göra med att det inte längre känns så relevant att berätta för människor vad som är inne och ute eftersom allt är tillgängligt hela tiden. Eller så gäller det bara hipsters. För är samtiden mer politisk än tidigare, eller är det bara ”the chattering classes” som har upptäckt politiken i brist på annat att gaffla om, som de senaste vinylsläppen?
Frågan är om vi ser en liknande utveckling som på 1990-talet, där feministisk kritik av reklam och modekampanjer blossade upp för att sedan följas av, ja, vadå, 2000-talets kändiskultur och smalvåg? Å andra sidan, är det något vi har lärt oss så, är det att ingenting har blivit sig likt sedan internet kom att utgöra en allt större del av vår vardag.
