Glas, vapen och orangea plastkoner. Nöjesguiden har hälsat på hos konstnären Isa Andersson.
I ett öppet kontorslandskap i Vasastan i Stockholm huserar konstprojektet Mischiefs sedan sommaren 2022. De något otippade heltäckningsmatteklädda 500 kvadratmetrarna fungerar både som showroom, galleri och ateljé för utvalda kvinnliga och icke-binära konstnärer. Mitt i lokalen ligger ett gäng orangea koner och från taket hänger vad som ser ut att vara en slägga av glas. Det är här konstnären Isa Andersson har sin kreativa verkstad. Hon har gjort sig känd för brutala kreationer handblåst glas, inte sällan i form av vapen eller verktyg. Nu vittnar de orangea plastkonerna, som jag just råkat stöta till med min fot, om något nytt.
– Jag ville testa att vara lite närmare materialet. Men samtidigt är jag som en kråka. Det är svårt att släppa glaset. Det glittrar och är så massivt, säger Isa.
Hon växte upp i vad som beskrivs som ett “hippie-hem”. Isas pappa är sakletare och driver en antikaffär. Familjen har alltid haft otroligt mycket prylar hemma och som liten tyckte hon om att möblera om i sitt rum. Föräldrarna stöttade alltid de kreativa impulser som kom hennes väg.
– Om jag fick ett infall och ville måla på gardinerna så gjorde vi det. Det fanns inget rätt eller fel, säger Isa.
Isa har läst formprogrammet på Beckmans Designhögskola och har även en master i industridesign från Konstfack. Idag jobbar hon enbart som konstnär, även om hennes verk ofta rör sig i gränslandet till design. I grund och botten finns en vilja att göra konsten mer tillgänglig. Det ska helst inte bli för luddigt.
– Man behöver inte vara svår bara för att man är konstnär. Jag är nog den mest okonstiga konstnären du har träffat, säger Isa och skrattar.
Är det så du själv skulle ringa in ditt konstnärskap?
– Folk brukar säga att jag är glaskonstnär men jag kräks lite på det uttrycket. Googla glaskonst eller glaskonstnär, det är i princip det värsta som finns. Jag skulle säga att jag jobbar med skulptur och att mitt formspråk kan klassas som “skarpt men återhållsamt”. Jag vill inte kalla min stil för “snubbig”, men det ligger där på kanten. Och jag gillar det.
Skulle du säga att det finns en röd tråd i det du vill uttrycka?
– Jag tänker att jag utgår från en skala där konsten antingen är väldigt konceptuell eller bara vacker. Jag försöker dra min process där emellan. Hur övertydlig kan jag vara innan jag skriver någon på näsan? Generellt gillar jag att tweaka motsatser, som exempelvis med den här konen. Den syns, den varnar och den utstrålar stabilitet. Om jag översätter den i ett material som är mer fragilt, hur uppfattar vi den då? Jag vill bryta ner saker.
Materialöversättningar och känslomässiga motsatser i vardagliga föremål har varit ett grundtema i Isas konstnärskap. Hennes soloutställning från 2022, Surviving with grace, kretsar kring uppfattningar om skönhet i tider av kris och överlevnad. Merparten av verket är skapat i klarglas och handblåst på Boda Glasbruk i Småland. Det var även där verket ställdes ut för första gången.
Att arbeta i glas känns hyfsat ovanligt bland unga konstnärer idag. Hur hittade du till glaset?
– I mitt examensarbete utgick jag från maktstrukturer och deras material. Sen var jag nyfiken på vilka typer av material du får lära dig om när du går på konstskola. Jag kunde konstatera att du får lära dig om hur man sågar metall, snarare än hur glitter faller. Då skapade jag tre objekt som utmanade de här strukturerna varav en var i glas. Jag fick ett arbetsstipendium från The Glass Factory för mitt examensarbete och det tillät mig att fortsätta skapa i glas.
Och nu vill du röra dig bort från glaset?
– Kanske. Hittills har jag gjort mycket smidiga saker och varit rätt “snäll”. Till min kommande soloutställning är jag inne på att arbeta mer med skala och där har blåst glas begränsningar. Jag skulle vilja göra något som går från golv till tak. Det ska behövas åtta personer för att installera det. Det känns som att jag är sugen på att bryta mig fri och göra något storslaget, vad det blir vet jag inte riktigt. Men samtidigt vill man tjäna mer pengar på sin konst och då handlar det ofta om att göra mer offentliga uppdrag. Det här låter superkonkret och torrt men jag skulle behöva jobba mer med vägghängda saker. Men det låter kanske lite deppigt att tänka så, haha.
Det är väl ändå en viktig aspekt om man vill kunna livnära sig på konst?
– Ja. Jag längtar efter att inte vara en bidragstagare. Vilket du till stor del är om du jobbar med konst. De flesta behöver söka mycket bidrag för att gå runt.
Hur märks din bakgrund som designer av i din konst?
– Mycket av det jag gör är i grund och botten rena designobjekt. Det är ett hjul, det är klubba, en kon eller en nyckel. Sen frågar jag mig själv rätt ofta varför och vem jag gör något, jag är van vid att kunna förklara och motivera mina val. Jag vill att folk ska känna sig bekväma runt konsten, min pappa ska förstå vad jag gör. Den tanken kommer nog från min bakgrund som designer.
Skulle du säga att det gör din konst mer lättillgänglig?
– Jag brukar tänka att jag både är en dålig konstnär och en dålig designer. Jag ligger liksom i glappet däremellan, haha.
Är det så pass frowned upon att “bara” göra saker som är estetiskt vackra?
– Verkligen. Inom design är det dock lite annorlunda. Där kan du få vara barnet som plockar den där snäckan bara för att den är fin.
Är det för att det skulle likställas med att vara tanklöst?
– Ja, hundra procent.
Då skulle väl det mest utmanande vara att göra just precis det?
– Det är precis det jag vill göra just nu! Det kittlar mig, även om jag inte är helt klar med hur jag ska göra det. Jag har fortfarande det här duktiga-flicka-syndromet där jag gärna tänker på saker i minsta detaljer. Man är utbildad att konceptualisera. Men nu är allt ändå fucked up så jag tror det kommer en ny era.
På en hylla bakom hennes skrivbord ligger en nyckelknippa där bladen på nycklarna är slipat till sylvassa spetsar. Verket kallas Home sweet Home och var en del av Isas examensarbete på Konstfack där hon utforskade begreppet prepping. Hon intresserade sig bland annat för överlevnad och självförsvar.
– Jag läste mycket på olika forum och pratade med folk. Det var många som berättade att de har nycklar i handen när de går hem på kvällen för att kunna försvara sig själva.
Hur ser din arbetsprocess ut?
– Jag samlar på tankar och idéer. Det är som att jag har ett filter jag kan koppla på där jag blir helt insupen i min omgivning. Jag kan gå runt planlöst på stan och tänka på kantlister. Just nu intresserar den där lilla borstgrejen på kanten av rulltrappan mig väldigt mycket.
Så hur går du vidare med borsten?
– Biltema är mitt favoritställe. Jag åker ut med en lista och så handlar jag det jag behöver. Sen testar jag runt i ateljén. Sen gäller det att inte tänka för mycket utan att våga göra klart. Ytterligare ett av mina designknep är att jag frågar väldigt många människor längs vägen. Jag testar, låter andra testa och tänker väldigt mycket innan jag gör. Det är det som är det stora lidandet för mig.
Vad händer framöver?
– Just nu arbetar jag med min kommande soloutställning som ska vara på galleri Duerr här i Stockholm. Sen kommer jag även delta i en grupputställning med Misschiefs vid Svenska Institutet i Paris under design week. Jag är även aktuell med ett samarbete på galleri Blås och knåda på Södermalm, där även konstnären Elias Båth deltar.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 04, 2023.
