"I think I have become the adults in The Catcher in the Rye." Meningen kommer sju sidor från slutet i Hanif Kureishis senaste bok [I]Intimacy[/I] och sammanfattar i ett slag såväl berättarjagets självbild som hela romanens karaktär. Där J. D. Salinger blev en talesman för den frihetstörstande och romantiserande ungdomen då hans berömda bok kom ut 1951 har Kureishi istället försökt fånga föräldrarnas virrande genom en tröstlös vardag där inga förhållanden håller och ingen klarar att leva upp till tidigare generationers krav på monogami och evig trohet. Det är en roman som formligen dryper av 40-årskris, och förmodligen kommer jag att tycka mycket bättre om den om 20 år.
Kureishi inleder boken med att förklara att det är den sorgligaste kvällen någonsin, eftersom huvudpersonen är på väg att lämna sin kvinna och sina två små barn. Den är skriven i jag-form och känns självbiografisk. Om det inte är en självupplevd historia är det stor författarkonst att med en sådan inlevelse sätta sig in i någon annans situation, men samtidigt är just svårigheten att förmedla en livskris alla känslor det stora problemet med Intimacy. Hanif Kureishi har gjort ett ambitiöst försök att komprimera texten (boken innehåller bara strax över 100 sidor), men förlorar någonting på vägen. Trots att handlingen utspelar sig under en så hårt avgränsad tidsperiod som den sista kvällen och natten före avskedet, och fastän författaren hela tiden utgår från att allt är förlorat, känns texten lite avmätt - som om det finns mycket mer som vi skulle ha behövt men aldrig får veta.
Stad:
