Foto: SVT
I den nya säsongen av Svenska dialektmysterier lockar SVT med att vi ska få se Fredrik Lindström lätta på scarfen och bli mer personlig. Men programledaren själv säger att han fortfarande drar en tydlig gräns mellan privatpersonen och TV-profilen.
Fredrik Lindström började sin mediekarriär bland annat som busringare i Hassan och smågrabbig stå-uppare. Utvecklingen från ZTV-slyngel till scarfklätt språkorakel vars underfundighet gjort honom populär över generationsgränserna tycks inte helt självklar. Men enligt honom själv hade han aldrig trott att det var som komiker han skulle bli känd, trots att han haft humororienterade extraknäck sedan gymnasiet.
- Fram tills jag var 30 hände liksom ingenting. Sedan började det försiktigt lossna, och då var det som komiker. Men om du hade frågat mig när jag var 25 hade jag inte trott att det skulle bli så. Det jag gör nu hade stämt mycket bättre överens med min bild av vad jag skulle göra.
När vi börjar diskutera hans påstådda medlemskap i ”den ironiska generationen” punkteras svaren av suckar.
- Begreppet fyller en funktion i mediala sammanhang, men det har aldrig varit ett mål för mig att ingå i någon ironisk generation. Jag kan ingå i vilken generation som helst.
Att Hassan-gänget kan sägas ha skapat en egen sorts humor med sin speciella form av naiva busringningar ser han som helt naturligt.
- Humor bygger på överraskning, annars är det inte roligt. Det är som med sex: finns det för mycket förutsägbarhet blir det tråkigt. I humor pågår ständigt generationsskiften. Jag förstår inte Jackass-generationen, och det är som det ska. Jag är medelålders, jag ska inte förstå dem.
Förmågan att begripa varför man frivilligt pepparsprayar sig själv eller köper hem en elchockspistol kanske är begränsad. Men annars är det inte så dumt att åldras, menar Fredrik Lindström. Historikern inom honom kommer fram när han börjar prata om vår tids syn på åldrande.
- Före andra världskriget var det inte negativt att bli äldre. Det mer att status att se ut som 40 än att se ut som 17. Nu är det tvärtom. Och visst, jag är inte opåverkad av det där heller. Jag vill gärna se yngre ut än mina 48 år. Men i stort finner jag mig väl tillrätta med åldrandet. Jag får göra saker jag velat göra länge, jag får mycket gensvar för det jag gör och jag känner mig själv bättre.
Som ung spelade den före detta eskilstunabon i rockbandet Crystal Pride. Han säger att han fortfarande är ”lite av en rockgubbe”, och erkänner utan problem att han är nostalgisk.
- Det är alla som är 40 plus. Hjärnan stelnar ju efter en viss ålder. Man har en skiss för hur en bra rocklåt är, till exempel, och man är inte lika mottaglig för nya saker. Nostalgi är nästan ett skällsord i vår tid, men det är ju också ett sätt att umgås med sig själv. När jag lyssnar på något jag gillade när jag var sju, åtta år så umgås jag med sju, -åttaåringen inom mig. I vår förnyelsedyrkande kultur ser vi förnyelse som ett självändamål. Men det synsättet kommer inte att bestå det heller.
Fredrik Lindström säger sig vara mån om att hålla privatpersonen separat från programedlaren. På frågan om han är beredd att vara julvärd i framtiden verkar han nästan förolämpad.
- Det dröjer länge i så fall, men jag är inte intresserad. Det skulle kännas konstigt att klampa in hos folk på julafton. Men det är klart, om de ska ha någon varje år, vem kommer de inte att fråga då? Herregud...
Kanske är det programledarens privata hållning i kombination med den växande folkligheten som får SVT att göra en stor grej av att han dricker alkohol i nya säsongen av Svenska dialektmysterier. I pressmeddelandet står det att vi kommer att få se en mer privat Fredrik Lindström än vi gjort tidigare. Men omständigheterna kring fyllan – ett socialt experiment i syfte att fördjupa den dialektala researchen – är lindrigare än de kanske låter, hävdar Fredrik Lindström.
Han berättar att han tyckte sig tangera integritetsgränsen när han visade en bild på sin farmor och farfar i ett avsnitt av Svenska dialektmysterier. Av liknande skäl sa han nej till att vara med i släktforskningsprogrammet Vem tror du att du är?, och hans policy vad gäller programledarskap är att bara ställa upp om ingen annan kan göra det. En hållning som uppenbarligen inte har satt käppar i hjulet för hans jobbchanser hittills. Kanske för att språkhistoriker med extraknäck i humorbranschen inte precis verkar köa utanför SVT-huset.
Det är lätt att tänka sig att ett långt och spretigt cv som Lindströms kräver en ambitiös natur. Men själv säger han att latheten finns där om han betraktar ett ämne som tillräckligt ointressant.
- Jag befinner mig väl någonstans mitt emellan lat och ambitiös. Jag upplever mig själv som ganska lat, men det varierar beroende på vad jag gör. Jag har ju privilegiet att kunna försörja mig på sådant jag tycker är roligt och intressant, så då blir jag energisk och levererar. Men när jag är ointresserad av något kan jag vara extremt lat.
Han räknar upp några saker han är ointresserad av: kommunal förvaltning, utrikespolitik, ”det mesta som har med ekonomi och teknik att göra”, jakt, bilar, motorer, boxning, kampsporter och långtradare.
- Det mesta som tillhör det manliga området, egentligen.
Fredrik Lindström säger sig, kanske inte helt oväntat, vara mycket nöjd med den riktning hans karriär har tagit.
- Allt det jag var intresserad av när jag var yngre – att skriva, humor, populärvetenskap – allt det har jag fått syssla med. Det är en fantastisk situation. Speciellt eftersom jag hade kunnat vara så där lat om jag hade hamnat någon annanstans. Om jag suttit i kommunförvaltningen, till exempel. Då hade jag kunnat hamna i en negativ spiral där mina dåliga sidor kommit fram.
Säsong två av Svenska dialektmysterier har premiär på SVT 1 den 14 mars klockan 21.
