Påsken nalkas, och är man lagd åt det hållet vill man kanske ta del av Jesu död och återuppståndelse. I Stockholm kan man göra det i musikalform, i och med nypremiären av Jesus Christ Superstar. Nöjesguiden.se vallfärdar till Göta lejon för att träffa Jesus och Maria Magdalena - det vill säga Ola Salo och Anna-Maria Hallgarn.
Jesus Christ Superstar hade premiär i svensk version i Malmö 2008. Ola Salo stod för översättningen och spelade huvudrollen som Jesus. Fyra år senare träffar vi honom på Göta lejon, utan jesusskägg(!) och i sällskap av kollegan Anna-Maria Hallgarn, en rutinerad musikalskådespelare. Den uppmärksammade musikalen ska sättas upp igen, med nya kostymer, ny scenografi och flera nya ensemblemedlemmar.
Om ni skulle berätta om den här historien för en person som bott under en sten och aldrig hört talas om bibeln, hur skulle ni berätta den då?
Ola: Då skulle jag inte säga att den här historien är en bra ingång, utan rekommendera personen att läsa evangelierna eller se Franco Zefferellis Jesus från Nasaret. Det här är snarare en historia om teman som har med vår tid att göra. Det handlar om kärlek, svek, popularitet och vad det gör med människor. Objektifiering av människor... att ikonisera någon, är det egentligen en form av objektifiering?
Anna-Maria: Det här att man vill bli dyrkad.
Ola: Mm. Och handlar det om att slippa ansvar?
Ni har sagt att föreställningen är mer anpassad till nutid den här gången, på vilket sätt då?
Ola: När jag fick frågan att sätta upp föreställningen igen började jag tänka på vad jag ville göra annorlunda den här gången, och jag kom på att jag ville anpassa den mer till nutid. Det här verket handlar egentligen inte om vem Jesus från Nasaret var, utan om att ta historien om Jesu sista dagar och placera den i vår tid för att säga något mer universellt om mellanmänskliga relationer. Och en annan viktig poäng med det här verket är att ta sig loss från alla schablonbilder. Det här är en Jesus som är väldigt mänsklig, inte alls nån konstant gudomlig altartavlefigur. Vi möter en Judas som är en förstående, godhjärtad person snarare än en demonisk skurk. Vi möter en Maria Magdalena som inte är någon prostituerad.
Va, är hon inte prostituerad?
Ola: Nej.
Anna-Maria: Alltså, på vissa ställen står ju att hon är prostituerad...
Ola: I bibeln? Ja.
Anna-Maria: Ja. Man vet ju inte om hon var det, men hon var någon som höll sig lite utanför. Jag har försökt tänka: "Vem skulle den typen vara i dag?”
Ola: Vår tolkning av Maria Magdalena är att hon är en stark, självständig kvinna och på grund av det snackas det skit om henne.
Anna-Maria: Hon provocerar.
Hur använder man sig av sina egna erfarenheter när man spelar så pass mytiska karaktärer?
Ola: Det gäller att komma bort från det mytiska och gudomliga. Det är ju upp till betraktaren att avgöra om Jesus är gudomlig eller inte, men Jesus Christ Superstar ger möjlighet att framställa en Jesus som går att spela baserad på mänskliga känslor och erfarenheter. Det är ju viktigt, för försöker man spela skimrande, eterisk och perfekt, då blir man ju bara stel. Jag försöker snarare tänka: ”Vilken typ av människa skulle kunna hamna i den här situationen? Finns det erfarenheter jag själv har som jag kan använda?”
Vad kan det vara, till exempel?
Ola: För mig handlar det om en person som upplever det som att den har en jättestor uppgift, som är så stor att han är dömd eller välsignad att leva ett annat liv än alla andra människor. Jag har funderat väldigt mycket på vad det är som får en att börja tro en sån sak.
Vad kan man jämföra det med i vårt samhälle, tycker ni?
Ola: Den här drivkraften att bli upphöjd, den finns väl hos nästan alla människor inom artistyrket. Man vill bli känd, sedd och bekräftad. Jag tror att vissa människor har en drivkraft att bli älskade av alla. Den drivkraften hade jag verkligen själv när jag var yngre. När jag gått in i den här rollen har jag funderat mycket på var den drivkraften härstammar ifrån, och den kommer väl från en känsla av att inte vara sedd. Jag har tänkt på Jesus som växte upp med en pappa som han visste inte var hans riktiga pappa. Hur påverkade det honom? Det som gör honom mottaglig för att bli den här upphöjda personen kan vara just det.
Anna-Maria: Det är lite otäckt att så många i dag vill synas bara för att. I Olas fall till exempel har det ju att göra med kreativitet och att man ger människor något, men jag undrar om det här behovet att liksom fläka ut sig och vilja bli känd är större i dag än förut? Det beror väl på att möjligheterna att göra det har blivit större, kanske.
Ola, du fick ju lite blandade reaktioner på din översättning (till exempel för textraden ”Varför dejtade du ett fnask? Snacka om ett rejält magplask!”, reds. anm.), har du ändrat några ordval?
Ola: Jag har definitivt inte ändrat det folk störde sig på. När Jesus Christ Superstar kom ansågs den vara väldigt brutal i sitt ordval. På ett drastiskt sätt blandade man ovårdat, vardagligt språk med det bibliska, och den kontrasten var väldigt provocerande. Några år senare är den en av historiens mest älskade musikaler, och ingen höjer på ögonbrynen över språket längre. Men när den kom så tvekade man att sätta upp den för att den ansågs så pass stötande. Jag ville återskapa den där sätta i halsen-känslan genom att använda vardagliga uttryck.
Tänkte du aldrig ”oj, nu blir det lökigt”?
Ola: Nej, mitt mål var att vara så trogen som möjligt tonen i originaltexten. Och det känner jag mig väldigt nöjd med. Däremot har vissa reagerat på att jag har använt vissa avsiktligt ovårdade språkgrepp, som ”blitt”, ”ta’t” och ”han” istället för honom. Men för mig handlar det som sagt om att fånga tonen i originalet.
Hur fysiskt utmattande är det att spela den här föreställningen?
Ola: Det är en fysisk och mental kölhalning. Dels blir man piskad och korsfäst och allt det där, och det är ett himla kyssande och örfilande hit och dit. Men sedan är det också den mentala anspänningen, att gå in i väldigt jobbiga känslor. På slutet till exempel, när Jesus är helt övergiven, då måste jag gå in i känslan av att vara ensam och döende. Och går man in i det på riktigt är det ett ganska jobbigt ställe att vara på. Men samtidigt kan jag känna att det är terapeutiskt. Jag känner att jag blir av med vissa av mina vardagsneuroser genom den här föreställningen.
Är det fortfarande rörande på samma sätt när man har spelat det så många gånger?
Anna-Maria: Ja, det är det. Men det kan komma från olika håll. Här är musiken så stark, så det blir väldigt direkt.
En recensent beskrev föreställningen i Malmö som lite av ett bönemöte.
Ola: (förvånat) Jaha...
Vad vill ni att publiken ska känna den här gången?
Ola: Det ska kännas som ett riktigt klassiskt drama. Man ska bli drabbad av starka känslor, samtidigt som det efteråt ska kännas som att man har genomgått en sorts själsrening.
Anna-Maria: Jag tror att man verkligen sympatiserar med Jesus och hans situation.
Vad är oddsen för att man blir religiös?
Ola: Haha... Oerhört låga. Det här är en psykologisk snarare än religiös version av verket. Publiken får själv läsa in det religiösa. Däremot tror jag att många går hem och letar upp en bibel för att kolla hur det verkligen var. Men vi har inte som mål att omvända någon till kristendomen.
Anna-Maria: Däremot kanske skapa en nyfikenhet.
Ola: Ja, att uppmuntra till att tänka själv kring den här historien och frågorna den väcker.
Jesus Christ Superstar, i regi av Ronny Danielsson, har premiär den 8 april men är utsåld hela våren. Föreställningen kommer tillbaka i höst.
