Illustration: Carsten Oliver Bieräugel
Varför lever den orealistiska bimboklichén fortfarande? Och varför väljer man att ha med den i ett brett humorprogram? Bloggarparodin Kazoo visar ett humorklimat där man istället för att sparka uppåt förlitar sig på innehållslösa stereotyper.
Sketchserien Partaj i Kanal 5 gjorde nyligen omfattande reklam för karaktären Kazoo, spelad av Christine Meltzer. Kazoo är en materialistisk, kraftigt plastikopererad spray tan-junkie som gör den ena ologiska felstavningen efter den andra. Hon är tänkt som en parodi på bloggare (namnet för tankarna till speciellt Kissie), men framför allt representerar hon ett populärkulturellt fenomen alla som inte vuxit upp i ett grävlingsgryt är välbekanta med: den blåsta blondinen.
Det finns mer än ett litet uns kvinno-förakt i bilden av den omotiverat korkade tjejen som definieras av sitt utseende, och hennes hårdlansering skvallrar också om en lathet inom bred svensk humor. Om Kazoo ska vara satir är det ett stort steg från vad satir från början var tänkt att åstadkomma, nämligen att plocka ner makthavare och respekterade samhällspersonligheter från sina piedestaler.
Christine Meltzer har med Kazoo valt att parodiera en grupp som, milt uttryckt, inte är den mest respekterade i samhället. Stora bloggare får visserligen en del medieutrymme, men de är inga direkta opinionsbildare utanför sin begränsade målgrupp. De flesta är vanliga unga tjejer – utspridda över Sverige, med olika bakgrund, intressen och uttryckssätt – som valt att berätta om sin vardag på vår tids mest självklara uttryckskanal, Internet.
Det går kanske att argumentera för att karaktären Kazoo är en kommentar på samtidens hjärndöda upphöjande av konsumtion och kändisskap. Men återskapandet av den förljugna bimbostereotypen i samband med den övervägande kvinnliga aktiviteten att blogga är snarare en förolämpning mot kvinnor som grupp. Den visar hur lätt det fortfarande är att på ett långsökt sätt förringa kvinnors intellektuella förmåga och betrakta deras intressen som löjliga. (Ordet ”kulturtant”, på andra sidan spektrat, är en annan sorts bimbofiering.)
Humor bygger visserligen på generaliseringar, men om den ska vara meningsfull måste den också genomsyras av någon sorts underdogperspektiv. Ambitionerna måste vara högre än att parodiera en redan hånad skara.
En bloggarparodi hade kunnat vara intressant om tonvikten låg mer på strävan efter kändisskap och bekräftelse och mindre på yttre markörer. En sådan form av satir hade kanske sagt något om samhället. Den hade kanske till och med varit rolig. Att göra parodi på unga, plastikopererade bloggtjejer med fokus på deras utseende och påstådda intellektuella brister är däremot varken vasst, nyskapande eller intressant – det är förutsägbart, innehållslöst och alldeles för enkelt.
Christine Meltzer bloggar som Kazoo på Nyheter24 och medverkar i Partaj som sänds på söndagar klockan 21 i Kanal 5.
