Ingen vilja i döden

Aaliyah var bara 22 år gammal när hon plötsligt gick bort i en flygolycka den 25 augusti 2001. Jag minns löpsedlarna tydligt. Hennes självbetitlade tredje album hade släppts en dryg månad tidigare och jag kunde inte lyssna på det igen förrän flera månader in på hösten utan att det kändes som att döden var i rummet. Det är ofattbart att vi kan upphöra att existera men ändå finnas kvar på fotografier och inspelningar.  
    
Trots att Aaliyah gick bort så tidigt hade hon hunnit röra miljoner människors hjärtan genom sin musik och hon lämnade också en mängd ofärdiga inspelningar och demos bakom sig. Hon spelade in sitt första album som 14-åring och var en av nittiotalets främsta unga kvinnliga r’n’b-stjärnor, tillsammans med Brandy och Monica. En av de som satt på pojkrummet och trånade då var Drake, som har blivit ökänd för sin Aaliyah-besatthet. Han har tatuerat in en bild av hennes ansikte på sin rygg och har vid flera tillfällen citerat henne i sina egna texter. För något år sedan skrev han ett kärleksbrev till henne som postades på årsdagen av hennes död på rapradar.com.

”Not only was I one of your biggest fans but I was truly in love with you.”
 
Det har också ryktats om att Drake ska producera ett helt album med outgivet material som Aaliyah lämnat efter sig. Det är paradoxalt att den stora kärlek som uttrycks för Aaliyah i ord inte verkar innebära samma vördnad inför hanteringen av hennes osläppta material. Om Aaliyah själv hade brytt sig det minsta, själv velat samarbeta med Drake och Chris Brown eller velat be båda två att dra åt helvete vet vi inte. Men det är för tidigt, vi kan ju också anta att hennes demos eller lost tapes var osläppta av en anledning.
 
Drake har betett sig som om han förlorat en syster eller flickvän och pratat om ”Babygirl” i flera intervjuer, trots att han inte haft någon personlig relation till henne annat än som kändisförälskelse. Det är kanske också just det som möjliggör hans beteende. Personer som Missy Elliott och Timbaland, som arbetade nära Aaliyah släpper inga postuma album med hennes ofärdiga demos och de verkar märkbart irriterade på Drake och hans likars bristande respekt.  
 
Vi har ingen aning om var Aaliyah hade varit som artist idag om hon fortfarande levt. Kanske hade hon varit världens största artist eller skådis, kanske hade hon varit där Amanda Bynes är nu. Det människor som Drake och hans likar gör är bara ett skamlöst användande av hennes röst för att tillfredställa personliga fantasier. Hennes död gav dem utrymme att fritt projicera sina egna fantasier på hennes person och hennes minne utan vidare tankar på hennes egen artistiska integritet.
 
Spelar det egentligen någon roll, hon är ju inte med oss längre? Kanske inte, men det finns något underliggande som känns så äckligt. Hon gick bort så tidigt i sitt offentliga liv att hon inte hunnit begå några stora misstag, och utöver det gav hennes för tidiga död henne en extra helig gloria. Hon har på många sätt blivit ett popkulturellt helgon och den ultimata madonnan. Rösten blir symbolisk, egentligen hade vem som helst kunnat sjunga texten men de verkar vilja döpa sig i Aaliyahs vatten.  

Att vilja hylla och visa respekt för en person du beundrat är en sak, att parasitera på någon annans arbete när deras samtycke inte är möjligt är bara osmakligt, speciellt när Chris Brown, en av samtidens mest föraktade popstjärnor, får det att låta som att han och Aaliyah ligger och viskar hemligheter till varandra (på Don’t Think They Know)
 
Enligt sajten allhiphop.com ryktas det nu om att en biopic om Aaliyah är på gång, med Solange Knowles i huvudrollen. Huruvida det är Drake som ligger bakom projektet återstår att se. ■

För övrigt: Jag har sett barn på instagram med Aaliyahs födelse och dödsdag tatuerade på armen. Alltså personer som förmodligen var runt elva år när hon gick bort. Vad handlar det om då? Beundran, fankultur eller bara ett sätt att försöka hantera livets korthet, dödens visshet och evighetens längd?
En annan död kvinna som människor har osunda relationer till: Marilyn Monroe. Död man: Tupac.