Ben Elton anses av många vara Englands mest "samtida"
författare. Med det menar man möjligen att han bättre än någon annan
beskriver nuet; staden, människorna, attityderna, tiden, tanken. Kanske
menar man också att han förstås av väldigt många, samtidigt.
Ben Eltons filter, genom vilket verkligheten synas i
sömmarna, är komiken. Inom det gebitet är han snabb, kvick, lustig. Han får
oss att skratta, skickligt bearbetar han det sena 90-talet med
populärkulturens uttryck. Mediareferenserna är många.
Här är självironin högsta mode mediamedelklassens mest
använda grepp. Den anses mycket renande, kanske reparerar den till och med
dåliga, trasiga samveten: "Titta, här håller vi på och larvar oss med våra
liv och skiter i allt i hela världen och titta en gång till: Vi tänker
inte göra något åt det heller, eftersom vi är lite cyniska. Också."
Man talar ofta i skilda sammanhang om ofrivillig komik.
Jag skulle nog vilja kalla den nya självironin för ofrivillig tragik. Jag
uppfattar Ben Eltons [I]Inconceivable[/I] som rakt igenom just ofrivilligt tragisk.
På samma sätt som exempelvis filmen [I]Vuxna människor[/I] är en av de mest
tragiska svenska filmerna på evigheter endast matchad av Killing-gängets
nyligen visade - genomtragiska! - TV-trilogi. Allt är dött, eller döende.
Ensamheten är obotlig. Velandet, vilsenheten dominerar.
Det är en urban, medial, medelklass som leker och lever
parallellt, och förstår varandra. I västeuropeiska städer, världen över.
Det tillstånd som beskrivs i bästsäljande [I]Inconceivable[/I]
är ett sådant. Relationerna är trasiga. Alla ledningar klippta. Möjligen kan
man nå varandra via en text, en film, en bild. "Och ett barn borde väl kunna
hjälpa oss?"
De två huvudpersonerna talar inte med varandra, de skriver - men inte för att den andre skall läsa, utan för att att man själv skall
kunna tänka, utan att bli avbruten. Det är en mycket sorglig tid.
Stad:
