I ett lyckofascistiskt samhälle finns ingen plats för avvikelser

16:45 29 Aug 2021

Bim Eriksson är tillbaka med en ny serieroman – en dystopi kallad Baby Blue. Ett verk som både strävar efter att utgöra ett avslut på all skit som varit, men samtidigt genom den alternativa samtidsskildringen bädda för en ny friare tid där psykisk ohälsa ej stigmatiseras. 

Bim Eriksson är serietecknaren och konstnären som 2016 debuterade med serieromanen Det kändes lugnt när mina känslor dog. Nu är hon tillbaka med en litterär dystopi i serieform kallad Baby Blue.

Baby Blue
handlar om ett lyckofascistiskt samhälle där staten och Folkhälsomyndigheten kartlägger medborgarnas framgångar och känslolägen. Alla som blir påkomna med orostankar eller normbrytande beteende kallas in för undersökning på en sluten vårdinrättning. På en sådan vårdinrättning hamnar Betty, bokens huvudperson och kort därefter träffar hon Berina, som är en del av motståndsrörelsen. 

Jag har en stor respekt för serieskapande och fascineras av all den tid som måste läggas på hantverket. Hur länge har du arbetat med Baby Blue?
Det är svårt att förstå att boken är klar. Jag började jobba med den för fyra år sen och helt ärligt är jag glad att jag inte förstod hur mycket tid och ork det skulle krävas att färdigställa den. Annars hade jag nog aldrig börjat. Processen är otroligt påfrestande eftersom du ofta jobbar ensam och gör i princip allting själv. Du är manusförfattare och tecknare. Men du är också regissör, kostymör och scenograf, eftersom det är upp till dig hur dina karaktärer ska röra sig och föra sig, du bestämmer hur de ska se ut, vilka kläder de ska ha på sig och hur alla omgivningar ska se ut. 

Du påbörjade Baby Blue i tanken när du själv var utbränd, och du önskade att någon skulle rycka tag i dig och rubba ditt depressiva tillstånd. Kan du utveckla hur tankarna gick?
Det började med att jag hade väldigt svår att sova, hela min kropp gick på högvarv i någon slags fight or flight-mode. Så istället för att ligga och grubbla försökte jag skärma av tankarna och fokusera på någonting annat. Efter ett tag började en karaktär ta form och så småningom nystades historien fram bit för bit.

Hur har arbetet med boken påverkat dig, och bearbetningen? 
Det är jättesvårt att säga, utöver jobbet med boken så har de senaste åren varit väldigt turbulenta. Ett tag tecknade jag så intensivt att jag fick sjukskriva mig för att min arm pajade. Sen blev min mamma svårt sjuk och några månader senare kom pandemin. Man kan säga att jag och boken vuxit sida vid sida. Jag hoppas på att den kan få bli något slags bokslut för all skit som varit. 

I den dystopiska serieromanen tar staten till drastiska åtgärder för att radera data och bli kvitt ohälsa – göra något åt alla de som avviker. Jag frågar Bim om det finns några verkliga tendenser hon inspirerats av. Bim svarar att det handlar om det hon anser vara en så märklig paradox: alla ser att ohälsan breder ut sig, men ändå är det ännu inte fullt accepterat. 
— Vi har massor av siffror och data på psykisk ohälsa. Ändå är det fortfarande väldigt stigmatiserat att prata om det. 

I presstexten nämns att du har inspirerats av verkliga kritiserade forskningsstudier och så kallade ”sinnesslöanstalter”, men också av Karin Boyes Kallocain. På vilket sätt? 
Oj, det är nästan en för stor fråga att svara på. Kallocain har varit med under hela processen. Framför allt är det världsbygget och känslan som inspirerat mig. Karin Boye skapade en av litteraturhistoriens stora dystopier, före både George Orwells 1984 och Aldous Huxleys Du sköna nya värld. Som jag förstått det ville Boye berätta om sin samtid, om politiken och om tidens värderingar och hon gjorde det på ett nytt och okonventionellt sätt. Det är i princip exakt det som jag försökt göra, men med vår samtid som utgångspunkt. 

Vad hoppas du att boken ska göra för läsarna? 
Det finns väldigt många lager i berättelsen, jag hoppas på att läsaren kommer ta med sig det hen behöver för stunden. Men om den kan få någon att känna sig lite mindre ensam, lite mindre oförstådd, då skulle jag bli väldigt glad. 

 

Baby Blue släpps den 15 september.

 

MER SERIER 

Det vankas seriehöst! Förutom Bim Erikssons Baby Blue släpps nu i augusti och september två andra romaner. Om du precis som jag uppskattar det både satiriska, skarpa och oerhört samtida som dessa skickliga serietecknare lyckas skapa är dessa böcker något att se fram emot.

På glid
Moa Romanova, Kaunitz-Olsson
På glid är Moas andra serieroman och handlar om tiden då Moa följer sin vän Åsa, även känd som ShitKid på USA-turné, vilken snabbt utvecklas till en orgie av sprit, sex och droger. Tillvaron blir alltmer destruktiv och konstnärsdrömmarna spricker i dagen efter-ljuset. En serieroman om vänskap, missbruk och trygghetslängtan, samt rädslan inför att tidigare trauman ska upprepa sig.

Inne i Spegelsalen
Liv Strömquist, Norstedts
Inne i Spegelsalen är en reflektion och betraktelse över vår tids besatthet av fysisk skönhet, men även om ett par kvinnor genom historien vars liv styrts av deras yttre. Genom filosofiska och sociologiska teorier speglar Liv Strömquist vår tids upptagenhet av att vara snygg och sexig.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 08, 2021.

0 Kommentera

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!