Den svenska filmhunken har aldrig stått särskilt högt i kurs. Medan utländska nöjestidningar gärna frossar i listor över skådisars runkabilitet och vilka nya män som har "det", så är den svenska filmjournalistiken en erotisk öken. Kanske för att ingen, ens med största välvilja, orkar gå igång på trion Persbrandt, Lassgård eller Fröler - de nu K-märkta ursäkter till sexsymboler som trots allt lyckats väcka upp en vag känsla av upphetsning i den svenska folksjälen.
Med hunk menas nu inte enbart fysiska företräden, utan också den där nästan mytiska egenskapen som gör att en alldaglig snubbe blir speciell - förvandlad - när hans anletsdrag förmedlas via en kamera och sen projiceras på vita duken. Men det handlar också om förmågan att sno åt sig all uppmärksamhet i filmen. Allt ljus på mig, som det så fint hette redan på Edvard Perssons tid - en urhunk som troligtvis skulle utklassa dagens sexsymboler med sin blotta utstrålning.
Hösten 2003 verkar trots allt ett paradigmskifte vara på gång. Många av säsongens svenska filmer är fyllda av omotiverad manlig nakenhet, och kanske kan det till och med dyka upp en och annan tonårsidol som kan få det mest idogt popcornkonsumerande publiksegmentet att välja en svensk film istället för en Ashton Kutcher- eller Orlando Bloom-rulle.
[B]#1. Jan Guillou d. y. [/B]
En av höstens största svenska premiärer är [I]Ondskan[/I], filmatiseringen av Jan Guillous bästsäljare, en roman som närmast tvångsmässigt sätts i nästan alla svenska skolelevers nävar. Ett smått idealiskt marknadsläge, men också en film som många kommer att ha åsikter om. Kanske var det därför det var så svårt att bestämma vem som skulle spela huvudrollen, rebellen Erik som kämpar mot pennalism och det föråldrade klasstänkandet på en internatskola i slutet av 50-talet.
Det var faktiskt bara lite drygt två veckor kvar till inspelningsstart när Andreas Wilson fick ett samtal från regissören Mikael Håfström som ville att han skulle provfilma.
- Det var Mickes fru (filmproducenten Anna Anthony) som kom att tänka på mig, fast det var ett år sedan jag hade träffat dom, på en födelsedagsfest. Hon ringde Micke från en taxi och sa "du, kommer du ihåg honom som vi träffade på festen, har du testat honom?"
Trots ett omfattande castingarbete hade Håfström fortfarande inte hittat rätt person för rollen. Han lyckades spåra upp Andreas, vars tidigare meriter består av en gymnasieutbildning med teaterinriktning, samt några små roller i två Dramatenuppsättningar.
- Jag stod och väntade på honom uppe på filmhuset och såg Andreas komma gående på avstånd, berättar Mikael Håfström. På 30 meters håll tänkte jag att "där kommer Erik Ponti gående". Vi gjorde en provfilmning, men jag kände instinktivt redan från början att det var rätt. Det var något i blicken, gestalten, integriteten. Jag har sällan sett en skådespelare som har en sån naturlig karisma som Andreas.
Två dagar efter provfilmningen var det dags för ett nytt möte mellan Håfström och Wilson.
- Vi satte oss ner, han sa "Vi vill att du gör rollen, vill du det?", berättar Andreas. När jag sagt ja sa de "Bra, du behöver lära dig simma och vi har en simtränare som väntar på dig om 20 minuter på Eriksdalsbadet".
Eftersom filmens Erik är en erfaren simmare ingick det en intensivkurs i frisim i det lätt stressade förberedelsearbetet. Frisim i 50-talsstil.
- Det som skiljer sig mest åt från idag är själva starten, man dyker inte alls lika djupt ner som man gör idag, utan landar väldigt platt. Ja, i princip ser det väl ut som ett magplask.
Förutom att lära sig göra medvetet misslyckade dykförsök så ingick det också i filmförberedelserna att lära sig fejka hur man bryter folks näsor med välriktade knytnävsslag, samt en tiodagarsdiet på keso, frukt och grönsaker för att bli av med fem kilo "sommarplufs".
I höst blir det först och främst teater för Andreas, den fria gruppen Dramalabbet sätter upp pjäsen [I]Ernst Olsson, en rockhistoria[/I] på Nalen i Stockholm, med Andreas i en av huvudrollerna - påpassligt nog med samma premiärdatum som [I]Ondskan[/I]. Annars har snacket om Andreas redan börjat gå i branschen, lösa förfrågningar om jobb har redan börjat komma. Dessutom har de svenska medierna bestämt sig för att Andreas kommer att bli alla flickor och pojkars idol: Damernas värld, Elle, Veckorevyn, QX, Café och Cosmopolitan har redan gjort intervjuer och plåtningar, och det ska bli intressant att se hur de hanterar kombinationen vältränad yngling och skådespelartalang med Andreas engagemang i Svenska Kyrkan. Vågar vi hoppas på Cosmorubriken Ung, het, troende?
[B]#2 Barely legal[/B]
Regissören Reza Bagher verkar ha ett särskilt öga för det stoff som tonårsflickors hjärtan blir möra av. Först lanseringen av Alexander Skarsgård som långfilmsskådis i [I]Vingar av Glas[/I]. Och nu 19-årige minihunken Linus Nilsson i [I]Capricciosa[/I]. På filmens affischer försöker man envetet ge intrycket av att filmen i första hand är en kärleksfilm, men Linus rolltolkning är långt mer komplex än så. Manuset, som bygger på en bok av Max Lundgren, innehåller en cancersjuk mamma, en alkoholiserad pappa, samt en rad scener där Linus är lämnad helt ensam att agera tillsammans med barnskådisar.
Linus går sista året på gymnasiet, med estetisk inriktning. Huvudrollen i [I]Capricciosa[/I] innebär att en barndomsdröm blivit verklighet.
- Det är det enda jag drömt om hela livet, att få jobba med film. Ända sedan jag var liten som en sparv. När jag skulle göra provfilmningen försökte jag knäcka hur jag skulle göra för att komma med, men jag bestämde mig för att vara mig själv, och se hur det går. Antingen eller.
Linus är vad man brukar kalla ett fynd. Intuitivt tar han sig igenom filmens svåra och komplicerade passager. Lite spelar han i ett eget tonläge än de andra i filmen. Fullständigt naturligt, avslappnat, utan teatermanér, som om han vore med i en dokusåpa snarare än en spelfilm.
Men även om skådespeleriet sitter så fanns det andra saker som var tvungna att slipas ner. Trots att filmen utspelas i Malmö så var Linus Östra Grevie-skånska på tok för grov för en svensk spelfilm.
- Jag fick gå till en talpedagog för att bli av med mina grova r. Jag gick runt i några veckor och försökte prata stockholmska för att det sen automatiskt skulle bli lite tydligare när jag pratade skånska i filmen.
Utöver avslutandet av gymnasiestudierna gör Linus också en liten roll även i Reza Baghers nästa film [I]Populärmusik från Vittula[/I], men i övrigt finns det inga bestämda planer. Fast om nu inte skådisjobben vräker in finns det ju alltid en boxningskarriär som ligger på vänt. Linus har boxats i Höllvikens BK i tre år, med en andraplats i junior-sm som mest meriterande resultat.
- Jag älskar boxning. Det är bra för allt. För kroppen. För att man blir självsäker, man blir aldrig arg och behöver aldrig bråka. Men jag har varit tvungen att sluta träna ett tag för jag hade för mycket att göra med filmen och skolan och körkortet, men jag ska börja igen. Så fort jag får minsta tid över.
[B]#3 Buskis noveau[/B]
Hade det delats ut en Guldbagge i klassen svensk buskis, hade den varit vikt åt Björn Starrin i år. Som Pölsa i Ulf Malmros film [I]Smala Sussie[/I] ger han nytt liv åt en i närmaste stendöd genre.
[I]Smala Sussie[/I] är Ulf Malmros ([I]Bäst i Sverige, Sally[/I]) nya filmprojekt. En värmländsk actionkomedi berättad med ett drivet "Guy Ritchie möter Ronny & Ragge"-manér. En uppsjö av bisarra rollfigurer, samtliga med en utpräglad värmländska, kröns med filmfantasten Pölsa. Trots att det är en biroll bland flera andra är det Björn Starrins galna blick, struttiga gång och missklädsamma kalsonger man minns längst efter filmen.
- Pölsa lever i en egen värld, tvättar sina kläder i diskmaskinen, går omkring hemma i kalsonger och tröjor som tjejer som sovit där glömt kvar. Ibland klär han ut sig till huvudpersonen i [I]Clockwork Orange[/I]. Jag tycker att han är rätt gullig, säger Björn om sin rollkaraktär.
Ständigt utrustad med sin videokamera filmar Pölsa allt som händer honom, och försöker sedan hyra ut filmen om sitt liv hos den lokala videouthyraren. En sorts extremversion av killen som aldrig vågar flytta från stan, utan istället lever i en fantasivärld där han själv är kung.
Eftersom Ulf Malmros insisterade på att rollerna i filmen skulle besättas med äkta värmlänningar (med undantag av Micke Nyqvist och Kjell Bergqvist som spelar just utbölingar) fanns det en hel del utrymme för okända lokala förmågor i filmen. Björn Starrin är ett av fynden efter en öppen audition, även om han är åtminstone lite halvkänd i hemstaden Karlstad. Där uppträder han med 60-talsbandet The Starboys, som sätter upp egna små krogshower och uppträder på företagsfester runt om i landet. Från coverband till långfilm kan vara ett långt steg, men Ulf Malmros är nöjd med Björns insatser:
- Ja, jag säger som en amerikansk regissör skulle göra: Han är fantastisk! Nej, men faktum är att Björn är ett bevis på något som jag tror mer och mer på. Att det där med skådespeleri fungerar precis som bollsinne, det är något man föds med. Det är lite chockerande, i positiv bemärkelse, när man jobbar med en vuxen person som kommer från ingenstans och är så jävla bra och kan ta regi som han kunde. Egentligen ser han rätt alldaglig ut, men de extrema dragen syns i kameran. Jag kommer definitivt att använda honom till fler grejor i framtiden. Dialekten kan han kanske inte jobba bort, men det är väl både på gott och ont.Stad:
Kategori:
