Hov1:s vilda spritfest

Frasse Levinsson är Nöjesguidens nya Hov1-reporter. Det här är vad han minns efter att ha supit sig kanon med gudarna på Västerbron.

Min fascination för Hov1 började när Aftonbladet ringde upp dem efter P3 Guld och frågade vad de hade för kommentar till att Bianca Ingrosso kallat dem "jävla töntar". "Vi vet inte vem det är", svarade de bara. Strax därefter skrev jag en text i Nöjesguiden om att Hov1 är Sveriges coolaste band.

När jag senare träffade Noel Flike på Rockbjörnens efterfest berättade han att jag var den första journalisten som skrev något fint om dem och att de hade blivit väldigt glada för min text. Så glada att Noel dm:ade på Instagram och bjöd in mig till deras spelning på Annexet i våras. Men eftersom det var innan jag följde honom missade jag det, varpå han raderade meddelandet i skam över att jag inte svarade.


Jag och Noel på Rockbjörnens efterfest. Ett tränat öga ser att Linn Ahlborg står i bakgrunden.

Den 22 augusti kom en ny chans att se mitt nya favoritband. Samma dag som spelningen hörde jag och min kollega Peyvand av oss till Carmelo, som har en något oklar roll som "tour manager" (tror jag), i Hov1 och bad om VIP-biljetter. Vi ville stå på den där balkongen där alla coola människor står. Men nej. Det gick tydligen inte att lösa (trots att Carmelo två dagar tidigare ringt Peyvand och frågat om hon kunde lösa lokal och bärs till bandets efterfest).

Men skam den som ger sig. Istället hörde jag av mig till Hov1:s presskontakt på skivbolaget Universal. "Tyvärr så är alla mina och hov1s gästlistor helt fulla" svarade han. Vad nu? Skulle jag och Peyvand behöva stå bland vanlisarna i publikhavet? Det verkade verkligen så, fram till att jag fick snilleblixten att kasta ut frågan på kontoret om vi inte känner någon på Gröna Lund.

Det gjorde vi nämligen. Vår chefredaktör Pelle satte ihop mig med Gröna Lunds informationschef Annika Troselius, som ordnade så att vi slapp stå bland pöbeln. Tack Annika.

När vi kom fram till gästlisteingången träffade vi Carmelo. Han berättade att 50 tonårstjejer svimmat i kön. De hade köat i dagar och använt pengarna de fått till mat av sina föräldrar till att köpa Hov1-merchandeise. Ett klokt beslut, om du frågar mig.

Sedan brakade showen igång. Och vilken jävla show det var. Jag har varit i Paris och sett The Libertines. Jag har varit i Borlänge och sett Jay-Z. Jag har varit på Gamla Ullevi och sett Håkan Hellström. Det här var en upplevelse av samma kaliber. Men jag sörjde lite att jag inte var 16 år och fick uppleva detta som det ska upplevas. Hade jag stått i publikhavet och dansat hade jag nämligen fått känna mig som en lightpedofil.

Efteråt drack jag och Peyvand tequila på O'Learys utanför Gröna Lund. Under tiden roade jag mig med att ta paparazzibilder på Carmelo, som var i full färd med att hejda en taxi åt bandet. Jag tycker själv att jag fick till paparazzikänslan riktigt bra.

Så småningom tog även vi en taxi till bandets efterfest på Soap bar. Där möttes vi av Noel, som sa att han såg mig från scenen. Jag, som vid det här laget hade fått en del att dricka, svarade med att fråga om han hade backat upp mig om jag hamnade i slagsmål.
– Eh... ja, svarade han.
Jag gillar att Carmelo hörde av sig med två dagars varsel och ville ha hjälp med att fixa lokal till efterfesten.
– Han är efterbliven. Han har fixat Froosh-spons till oss. Det är ingen som har bett honom att fixa Froosh-spons. Han har fixat det bara för att han gillar Froosh.


Carmelo och Noel.

Mitt i samtalet drabbades jag av en plötslig vilja att sätta mig in i hur det är att vara Noel Flike. Folk utanför Hov1:s målgrupp vet kanske inte att det är den sortens band som fansen köar i dagar till. Och att en stor majoritet av landets ungdomar vill ligga med dem. Hov1 jobbar mycket med Beatles-referenser och de lever ju ändå i någon slags Beatles-tillvaro. Fast i mindre skala förstås. Därför ställde jag en fråga som såklart är dum, eftersom det förmodligen inte går besvara den på ett begripligt sätt.
Hur känns det egentligen att stå där uppe på scenen?
– Man vänjer sig, svarade Noel bara.

Sedan dök även Ludwig och Axel upp.
– Jag har hört mycket gott om dig, sa Ludwig.
Eftersom jag var omgiven av landets coolaste kids ville jag svara något roligt.
– Jag har hört talas om dig också, sa jag.

Jag vet inte hur imponerad han blev. För att byta samtalsämne frågade jag Axel hur han tyckte att spelningen gick.
– Det var vårt bästa gig någonsin.
Så där säger du säkert direkt efter varje gig ni gör.
– Nej, jag har aldrig sagt det förut. Det här var vårt bästa gig någonsin.


Smygfoto på Ludwig. Peyvand i förgrunden.

När det var dags att gå hem gjorde jag min version av när Per Bjurman kysste Håkan Hellström på Nalen i novemer 2000 och pussade Noel på halsen. Ett märkligt sätt att ta farväl av någon man har träffat som hastigast två gånger, får man säga. Jag hoppas att det inte var hela världen.

Om du har läst ända hit på grund av orden "vilda" och "spritfest" i rubriken i förhoppningen att få läsa om slagsmål och droger kommer du att bli besviken. Det var en ganska städad tillställning (om man med "städad" menar frånvaro av droger och slagsmål) fram till att jag kroknade vid tresnåret. Jag ville mest använda det roliga kvällstidningsordet "spritfest". Jag hoppas att du ändå blev underhållen på vägen.


The Beatles never did the same thing twice.