Anneli Jordahls lilla röda Helsingforsbok är nästan reservationslöst kärleksfull. Det är praktiskt taget bara Kalakukkon, rågbröd fyllt med fisk, som inte faller henne i smaken. Och i den frågan kan jag inget annat än hålla med. Den får savolaxarna ha för sig själva. Och äggpirogerna kan för min del stanna i Karelen, men där tycker jag och Jordahl olika. Det tillhör en av njutningarna med guideböcker: att få väga sina egna erfarenheter mot författarens. Och nicka igenkännande eller sätta sig på tvären i läsfåtöljen. Ja, i fåtöljen: [I]Helsingfors - från Kalevala till Snowcrash[/I] kan med fördel läsas både hemma och på plats i den finska huvudstaden.
Huvuddelen av texten är inte så mycket en guide till Helsingfors som det är en introduktion till Finland och det finska. Språket, saunan, filmen och modet har alla sina egna kapitel. Om finsk litteratur har Jordahl förstahandskunskap och skriver personligt och engagerande, medan konsten och musiken avhandlas mer pliktskyldigt. Där utöver finner man en konkret guide med hotell och krogar, adresser och miniparlör. Men vägen till Helsingfors går via författarens hjärta. Här bleknar mycket svenskt i jämförelse med sin finska motsvarighet och stundtals känns det som om frälsarambitionen går ut över nyanserna. Nej, det är inte särskilt djuplodande och förvånansvärt sällan känner man stadens gator under fötterna. Kanske kunde författaren varit ännu subjektivare och verkligen tagit med oss på en resa. Men det kanske är en annan bok. I det här mindre formatet övertygar ändå Jordahl i sitt syfte: att Helsingfors är en stad värd att älska.
Stad:
