Det råder delade meningar om god kultur faktiskt ska handla om något eller inte.
Aftonbladets Eric Rosén har sett tv-serien Fleishman is in trouble, och han gillar det inte. "Det händer ju inget!" uttryckte han det på kultursidan och skvätte bensin på den pågående debatten ”ska saker hända eller inte hända i fiktionen?”.
Det är nämligen oklart om fiktiva berättelser ska handla om något. På samma kulturspalt, strax innan Rosén konstaterade att årets hittills bästa serie är händelselös, nådde Carl-Michael Edenborg en snarlik insikt om Karl-Ove Knausgårds senaste romans ”detaljerade beskrivningar av smörgåspålägg”. Edenborg menade att boken avhandlar skivad ost i högre utsträckning än faktisk handling. Alltså: Det händer ju inget!
Kulturkriget på temat intrig versus verkshöjd tog fart på allvar häromåret. Det var när Björn Werner inte kunde hålla sig vaken när han läste diktsamlingen Dröm, baby, dröm, trots att han skulle läsa den som medlem i Augustjuryn. Vi måste klara av att ta till oss saker som är snäppet svårare än vad som ryms inom Marvels cinematiska universum, lät den omedelbara kritiken. Översättning: Skärp er, era dumma, jävla spån!
Det blev startskottet för något slags debatt om intrigens existensberättigande. Inget som avhandlade en yttre resa kunde ha något att säga om en inre, fick vi höra från ena sidan. Zzzzz, från den andra.
Egentligen började allt (inte allt, men ganska mycket) med att den brittiska filmtidningen Sight and Sound i fjol listade världens hundra bästa filmer. På förstaplats tronade varken Citizen Kane eller Gudfadern utan den för alla levande människor fullkomligt okända, belgiska filmen Jeanne Dielman, 23 quai du Commerce, 1080 Bruxelles. En film som ”handlar” om en kvinna som i 201 minuter utför hushållssysslor (och säljer sex). I stället för intrig: monotoni. Inget hände och det var världens bästa film.
Det här får åtminstone mig att undra vad som utmärker ett gott historieberättande? Borde tv-skapare kalkera Andy Warhols Sleep från 1964 där han filmade sin älskare, John Giorno, sova i fem timmar och 20 minuter? Eller mixa ner Tiktoks samlade verk till en lättsmält dopaminsmoothie? Det känns som om jag får blandade signaler här.
Men jag kan hålla med om en sak. Det finns ett bloating-problem inom fiktionen. Det gäller Knausgårds överjästa romaner lika väl som tv-serier som vägrar sätta punkt så länge som de är populära.
Rosén har helt rätt i att det är befängt att serier som Handmaid’s tale är inne på sin sjätte säsong, när det borde ha räckt med en. Det är symptomatisk för en konsumtionskultur där allt ska pågå, där innehåll ska för evigt ringla ner som glassen ur en mjukglassmaskin.
Manusförfattare har en del att lära av den svenske journalisten Sigge Ågren som en gång i tiden ska ha gett det förträffliga skrivtipset ”Skriv kort, helst inte alls”. För ibland är det bästa du kan säga ingenting alls. Samma gäller för kulturskribenter.
Läs även: "De flippigaste citaten från SVT:s antivaxxdokumentär Rörelsen"
