Grattis, Phil Collins. Om 93 dagar fyller du 56 år.
Du förde allas vår talan.
Du var vår samtid.
Du definierade vår samtid.
Phil Collins medverkade i fusionsjazzbandet Brand X, popgruppen Genesis och skrev låtar åt Walt Disney-koncernen.
1999 fick hans You'll be in my heart en Oscar.
Men den låten som kom att betyda mest, Genesis konstnärliga höjdpunkt och manifest, var Invisible touch. Den artificiella basen och rika produktionen var perfekt avvägd mot Invisible touch's unika noter - Phil Collins skriver inte noter i vanlig bemärkelse, utan han har ett eget system för att teckna ner sin musik. Men det var i texten storheten låg:
Well I've been waiting,
waiting here so long
But thinking nothing, nothing could go wrong, ooh now I know
She has a built in ability
To take everything she sees
And now it seems I'm falling,
falling for her.
She seems to have an invisible
touch yeah
She reaches in, and grabs
right hold of your heart
She seems to have an invisible
touch yeah
It takes control and slowly
tears you apart.
Texten är, i naturalistisk anda, klinisk i sin avhandling om kärleken mellan en man och en kvinna. Likt en sentida Zola utsätter han sina karaktärer för existentiella experiment.
Phil Collins har blivit förknippad med yta, men jag anser honom ha alldeles för mycket bitter och cynisk humor för att jag ska ta sådana uttalanden på allvar.
Men Phil Collins kommer aldrig att få samma erkännande som John Lennon. Ingen kommer att skjuta Phil Collins i huvudet och hävda att motivet var att kärleken till honom blev för stor och tog överhand. Vilket på sätt och vis är att beklaga. Phil Collins gör ingen nytta längre. Phil Collins har ersatts av andra tänkare. Andra som vill definiera och utforska det populärkulturella och existentiella landskapet. Andra människor som vill sätta sin prägel på trender och fenomen och berätta sin bild av verkligheten.
Men Disney Records har nu, sju år efter Oscar-statyetten, åter gett ut Phil Collins vinnande bidrag You'll be in my heart tillsammans med ett skådespelarsoundtrack från Broadway-musikalen Tarzan - 19 låtar, däribland en duett mellan Tarzan och Jane och en specialskriven bonuslåt, Everything that I am.
Skivan fick kritik av Village Voices Elisabeth Vincentelli. Vincentelli skriver att melodierna håller Broadwayklass, men att Phil Collins texter är okomplicerade och utan nyans. Det är en vanlig kritik av Phil Collins. Många kritiker kan inte se textkvalitet när den inte figurerar i klassiska intellektuella sammanhang. Det ska de inte klandras för. Phil Collins skriver uthamrade och kristallklara existentiella funderingar draperade i animerade Disney-produktioner tänkta för barn. Kan ni tänka er något mer självutplånande? Det är ett destruktivt drag om man vill ha ett erkännande för sina texter. Men så har Phil Collins fungerat under sina år som textförfattare.
I Disneys Broadway-musikal återkommer han till samma existentiella tema och tonfall som i Invisible touch. Texten är en dialog mellan den unga och gamla Tarzan:
Unge Tarzan:
Will someone tell me where I belong?
Where I should go
Can someone tell me where I am going wrong?
I need to know
Tarzan:
Is this my past here before me
Is this my story unfolding?
It's all here to discover
Everything that I am
Can this be what I've been seeking?
Låt så vara att Phil Collins inte kommer bli erkänd förrän efter sin död. Det är inte ert fel. Men jag, för min del, kommer aldrig att glömma honom. n
Soundtracket till Tarzan - the Broadway musical, med You'll be in my heart, finns nu i butik och första låten på soundtracket till nya Miami Vice-filmen är In the air tonight.Stad:
Kategori:
