En kille jag träffade en gång hade garderoben full med sin farfars gamla smokingskjortor. De var i gulnat, fint vävd gammal bomull, och hade säkert varit med om mycket. Jag tror han hade på sig en, med rödvinsfläckar och smutsmörka veck runt manschetterna. Om den varit från Zara hade han inte varit den första jag tänkte på när jag satte mig ner och började skriva.
Jag går in i Ringens köpcentrum en dag då jag borde ha suttit vid mitt skrivbord, varit fokuserad och engagerad, men det sluttande berget av odiskade tallrikar i köket får mig att fly lägenheten och vandra runt på söder i snöslasket. Jag hittar en läppglans för nitton och femtio. Den luktar artificiell melon och jag behöver den inte direkt men jag köper den ändå. Sedan drabbas jag av någon slags äckelkänsla. Som mot vanilj-syrup i en xl-latte klockan sex på kvällen, balenciaga-väsk-kopior i pleather, glitter i dekolletaget och för mycket parfym.
Julreans rester, det som ingen vill ha, ligger och skräpar i varje butik, ihoptrasslade tygklumpar med orange sminkfläckar. På Hennes & Mauritz hänger delar av Viktor och Rolf-kollektionen kvar, den betyder ingenting längre, den vittnar bara om hur hypen har dött. Slit och släng.
Det finns de som menar att de stora klädkedjorna demokratiserar modet, att alla har rätt att klä sej i designerplagg, att det är kul och kreativt. Och vem bryr sej, släng skiten när det inte är kul längre. Men modehusens samarbeten med kedjorna handlar varken om kreativitet eller trendsättande, men de ligger tillräckligt nära för att kunna förväxlas med det. I själva verket fungerar de istället ungefär som en snygg påse, de ger oss en känsla av lyx trots att det var värsta fyndet. Och det konceptet köper vi rakt av, för vi är tvåtusentalets svar på yuppiegenerationen och vi är torsk på allt som andas pengar.
Det spelar inte så stor roll, verkar det som, att vår överdrivna konsumtion av billiga kläder leder till misär i tredje världen, för trenderna svänger sjukt snabbt och vem vill se ut som en tönt?
Mode, världens sjätte största industri, är en av de mest bidragande faktorerna till att det håller på att gå åt helvete för vår planet. Dessutom blir ju folk blåsta, konsumtion är så otroligt viktigt för oss att vi drunknar i avbetalningar, sms-lån och betalningsanmärkningar. Och ingenting med det är lyx. Det är rätt deppigt faktiskt.
Det är inte bara miljöaspekten som är relevant, shoppinghysterin känns så otroligt... hjärndöd. Mode handlar så mycket om kärlek till det där som gör ens tillvaro lite vackrare, som kanske definierar ens stil utåt och som får en att känna sig fin. Därför blir det tråkigt när mode ofta går hand i hand med cynism och allmän likgiltighet inför andra människor.
2007 tänker vi kvalitet i stället för kvantitet, vi bokar tvättstuga istället för att köpa nytt och vi fattar att det är ballast att tänka själv.
Så i vår köper jag EN folklore-inspirerad klänning från Gucci istället för tio billiga, använder morsans gamla rumänska blusar och tar hand om det jag har. Precis som någon hade tagit hand om de där smokingskjortorna.
/Olga Wirén
Jag går in i Ringens köpcentrum en dag då jag borde ha suttit vid mitt skrivbord, varit fokuserad och engagerad, men det sluttande berget av odiskade tallrikar i köket får mig att fly lägenheten och vandra runt på söder i snöslasket. Jag hittar en läppglans för nitton och femtio. Den luktar artificiell melon och jag behöver den inte direkt men jag köper den ändå. Sedan drabbas jag av någon slags äckelkänsla. Som mot vanilj-syrup i en xl-latte klockan sex på kvällen, balenciaga-väsk-kopior i pleather, glitter i dekolletaget och för mycket parfym.
Julreans rester, det som ingen vill ha, ligger och skräpar i varje butik, ihoptrasslade tygklumpar med orange sminkfläckar. På Hennes & Mauritz hänger delar av Viktor och Rolf-kollektionen kvar, den betyder ingenting längre, den vittnar bara om hur hypen har dött. Slit och släng.
Det finns de som menar att de stora klädkedjorna demokratiserar modet, att alla har rätt att klä sej i designerplagg, att det är kul och kreativt. Och vem bryr sej, släng skiten när det inte är kul längre. Men modehusens samarbeten med kedjorna handlar varken om kreativitet eller trendsättande, men de ligger tillräckligt nära för att kunna förväxlas med det. I själva verket fungerar de istället ungefär som en snygg påse, de ger oss en känsla av lyx trots att det var värsta fyndet. Och det konceptet köper vi rakt av, för vi är tvåtusentalets svar på yuppiegenerationen och vi är torsk på allt som andas pengar.
Det spelar inte så stor roll, verkar det som, att vår överdrivna konsumtion av billiga kläder leder till misär i tredje världen, för trenderna svänger sjukt snabbt och vem vill se ut som en tönt?
Mode, världens sjätte största industri, är en av de mest bidragande faktorerna till att det håller på att gå åt helvete för vår planet. Dessutom blir ju folk blåsta, konsumtion är så otroligt viktigt för oss att vi drunknar i avbetalningar, sms-lån och betalningsanmärkningar. Och ingenting med det är lyx. Det är rätt deppigt faktiskt.
Det är inte bara miljöaspekten som är relevant, shoppinghysterin känns så otroligt... hjärndöd. Mode handlar så mycket om kärlek till det där som gör ens tillvaro lite vackrare, som kanske definierar ens stil utåt och som får en att känna sig fin. Därför blir det tråkigt när mode ofta går hand i hand med cynism och allmän likgiltighet inför andra människor.
2007 tänker vi kvalitet i stället för kvantitet, vi bokar tvättstuga istället för att köpa nytt och vi fattar att det är ballast att tänka själv.
Så i vår köper jag EN folklore-inspirerad klänning från Gucci istället för tio billiga, använder morsans gamla rumänska blusar och tar hand om det jag har. Precis som någon hade tagit hand om de där smokingskjortorna.
/Olga Wirén
Stad:
Kategori:
