Tre år efter det samtidshistoriska dokumentet The Black Power Mixtape 1967–1975 är dokumentärfilmaren Göran Olsson tillbaka med Concerning Violence, en film som fortsätter berätta historien om den svarta frihetskampen. Denna gång med avstamp i filosofen Franz Fanons banbrytande text The Wretched of the Earth.
Att försöka förstå ett koloniserat Afrika är att gräva djupt ner i det kvalmiga förödande som den politiska teoretikern Norman Geras kallade för ”den moraliska likgiltighetens kontrakt”. Under hundratals år härjade de vita kolonialmakterna fritt över kontinenten, utan att ta ansvar för den, i brist på bättre uttryck, ondska, som innebar våld, förnedring, mord, tortyr och sexuella övergrepp på miljontals och åter miljontals människor. Afrikas folk fick gång på gång se sitt mänskliga värde tillintetgjort samtidigt som kontinenten tömdes på resurser.
I en av Concerning Violences nyckelscener sitter en kvinna från Moçambique på en bår, insvept i ett vitt lakan, hennes högra arm är avbränd en bra bit ovanför armbågen och det rosa köttet är oläkt och uppsvullet. Bredvid ligger hennes bebis, också insvept i vita filtar och stympad, i detta fall med en rosa köttstump någonstans där det högra knäet borde vara.
– Den scenen var så hemskt att jag klippte bort den från början, jag hade den som stillbild men Dino Jonsätter, som klippte delar av filmen, la in den kanske sista dagen, berättar Göran Olsson. Det läskiga är att både hon och barnet är helt lugna, medan man själv håller på att flippa. Hade barnet skrikit hade det varit skönare, men nu är barnet bara tyst och det gör att man inte fattar. Mamman säger något och vi la ner väldigt mycket tid på att försöka förstå vad. Hon pratar en kreolsk blandning av ett lokalt språk och portugisiska och jag var orolig för att hon skulle säga ”snälla, filma oss inte”. Men det gör hon inte, utan hon berättar något i stil med: ”vi var i husen när en bomb föll och då hände det, men jag är glad att jag är här med mitt barn”.
Även om majoriteten av klippen är hämtade från tiden för frihetskamperna som utkämpades på kontinenten under sextio- och sjuttiotalet vilar det något basalt och grundläggande, nästan tidlöst över filmen: det cykliska i kampen mellan fattig och rik, mellan förtryckt och förtryckare, mellan offer och förövare. Suggestiva bilder av grönklädda soldater som långsamt tar sig fram genom namnlösa djungelmiljöer följs av korta skottväxlingar, utan någon annan kontext än den att kampen står mellan landmassornas rättmätiga ägare och deras tidigare herrar.
– Efter The Black Power Mixtape ville jag inte göra en arkivfilm, jag ville göra en bredare film och Dan Israelsson, som gett ut den här filmen, gav mig Frantz Fanons bok. Jag läste den och kände att det var något som jag var tvungen att sprida. Texten är så relevant idag, den är profetisk och jag ville föra fram den. Sedan är den inte oproblematisk, men det är ganska lätt att se var problemen finns. Det är ungefär som Freuds texter, eller Marx – man kan inte läsa det rakt av, men man kan läsa vad man vill ur dem, och då är de en bra grej. Jag tror att man måste översätta texten till en situation och omtolka den för sin tid, och därför ville jag att filmen skulle vara nästan schablonartad, som en animerad film. Det fanns en idé att jag skulle ha bilder från samtida konflikter, men då skulle det liksom handla om de konflikterna och man skulle börja tjafsa om olika detaljer och filmen skulle bli daterad.
För vem har du gjort filmen?
– Jag har gjort den för folk som du och jag, folk som lever i västvärlden. För om vår lilla värld ska fortsätta bete sig som den gör, då kan vi inte låtsas vara överraskade när saker som Boko Haram sker. Den här filmen är till för folk som köper mobiltelefoner och åker på billiga semesterresor, som ska sälja Atlas Copco-kompressorer till gruvor. Jag tror att det är få som fattar vilka umbäranden som pågår i världen, vi måste förstå att vi har ett välstånd.
Ett av de senare klippen visar Thomas Sankara och är hämtat från mitten av åttiotalet. Var det ett sätt att visa på det tidlösa i Fanons texter? Att sextio- och sjuttiotalets framtidstro och frigörelse liksom förbyttes mot Reagans och Thatchers härjningar i det tysta?
– Ja, verkligen, det är en förskjutning. Nu sker det corporate, man ser ingenting. Lundin har ju till exempelärt sig läxan från LAMCO, de har en av världens största koppargruvor i Kongo men flyger in alla arbetare från Sri Lanka och placerar dem i avskärmade camps där till och med busschaufförerna har flugits in.
Så man kan också välja att se det som en film om fortet Europa?
– Ja, vi har bestämt att frihandel ska gälla, att vi ska få åka och bygga all den där skiten om vi vill, men man får inte föra arbetskraft över Medelhavet, vi gav pengar till Libyen för att stoppa folk från att ta sig över. Ta Namibia till exempel – det är helt groteskt, man får inte ta upp stenar från marken eftersom man kan hitta diamanter lite överallt. De som har bott där, det folkslag som har bott längst på samma plats av alla folkslag i hela världen, de är bortschasade nu. υ
Concerning Violence har premiär den 15 augusti. Berättarröst är Lauryn Hill i den engelska versionen och Shima Niavarani i den svenska.
Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 06, 2014.
