Jodå, Ellis är i högform: [I]Glamorama[/I] är sprängfylld med galopperande hedonism, långa, explicita sexskildringar, känslokallt våldsfrossande och en alldeles sanslös namedropping (både Markus Schenkenberg och "någon i Cardigans" är med i små roller, som två av tusentals bisatscameos). Hans debutroman [I]Noll att förlora[/I] framstår som [I]Vi på Saltkråkan[/I] i jämförelse; lugn och hemmaharmonisk.
De virtuosa ordflödena får det att flimra framför ögonen och pulsen att slå fortare när man försöker hänga med i hans extrema tempo. Saken underlättas heller inte av att själva handlingen är direkt hallucinatorisk, så att varken huvudrollsinnehavarna eller läsarna någonsin kan vara riktigt säkra på vad som är fiktion eller verkligt. [I]Truman Show[/I] är rena lekskolan i jämförelse med när Ellis sätter klorna i såväl läsaren som sin huvudpersons sönderdrogade hjärna och allt vimmelkantigare ego och helt förvrider det man trodde att man läste om.
Effektsökeri? Ja, självklart, men inte enbart. I den värld han skildrar - jetsetvärlden, med mode, modeller och musiker - är ingenting äkta; alla repliker är citat från något annat tillfälle och huvudpersonen Victor sitter till och med och förbereder de fraser han ska använda när han ska ha sex. Fullt logiskt då att även handlingen är ett skuggspel, att ingen är vad han eller hon ser ut att vara. I den här världen är allt fejk. En värld av överdåd - och en överdådig bok.
Stad:
