George Scott har funnit ro

14:38 30 Oct 2013

George Scott är en av Sveriges mest framgångsrika idrottare genom tiderna. Men när han stod på toppen av sin karriär satte ett kontraktsbråk stopp för segertåget och skickade honom i en destruktiv spiral utan riktning eller mål. Amat Levin har träffat den före detta världsmästaren i lättvikt för att prata om den problemfyllda uppväxten, kampen om att finna en tillvaro efter boxningen och den nysläppta självbiografin.


Nyfikna barn, kändisintresserade kickers och gubbar med sedan länge pensionerade boxningsdrömmar trängdes i det provisoriska tältet som hade smällts upp mitt på torget i Farsta centrum. Det var en gråmulen oktoberdag 1995 och nioåriga jag var på plats för att få en glimt av George Scott som var på besök i Stockholmsförorten för att skriva autografer och visa upp sitt nyvunna mästarbälte. Någon vecka tidigare hade han, som andra svensk i historien (Ingemar Johansson var den första, 1959), blivit världsmästare i boxning genom att erövra WBU-titeln i lättvikt. Applåder utbröt så fort han uppenbarade sig på den lilla scenen, jag lyckades roffa åt mig en signerad affisch som senare sattes upp på väggen i mitt pojkrum och Scott verkade trivas med av att ha uppnått sin livsdröm. 


Men framgångarna föregicks av ett turbulent liv. Ett liv som nu har dokumenterats i den nysläppta biografin George Scott: Obesegrad.

 

– Boken har varit på gång länge och jag har fått förfrågningar säkert tio gånger, säger Scott när vi träffas hemma hos honom i södra Stockholm. Det har aldrig funnits i mitt intresse, men eftersom det var så många som frågade började jag fundera på om jag skulle öppna mig.

 

I boken skriver du att din livsstrategi har varit att aldrig blicka bakåt, att alltid röra dig framåt.


– Ja, visst! Det finns gånger jag har stängt av mig själv och saker jag inte vill komma ihåg. Och de sakerna kan vara suddiga eftersom jag har skjutit bort dem så långt. Så det har känts konstigt att få ihop den här boken. Under hela mitt liv har jag stängt av mig och försökt se framåt, det har varit det naturliga för mig ända sedan jag var liten. 

 

George Scott föddes i Liberia 1966, men adopterades som sexåring av en svensk kvinna. Han fick efternamnet Cramne och hamnade i en småstad. De tidiga minnena är känslorna av identitetslöshet. Dessutom gick skolan trögt och när han inte klarade av läxorna blev han hånad istället för hjälpt av sin adoptivmamma. Och som den enda i området med avvikande hudfärg blev ”negern” både det naturliga smeknamnet och självklara glåpordet. Scott beskriver hur han tidigt utvecklade en distans gentemot andra människor och när problemen hemma växte sig så stora att de resulterade i våld gick han själv till socialtjänsten för att byta hem. Han var bara 14 år. Placerad i fosterhem flyttade han till Hudiksvall och senare Västerås.
 

Din barndomsvän, Mikael Dahlström, beskrev dig som att du alltid utgjorde mittpunkten i det som hände. Varför tror du att du hamnade i så många utsatta situationer som ung?

 

– Jag var aldrig rädd. Och folk visste att jag kunde ta för mig. Även om jag befann mig utanför situationen förväntade sig alla att jag skulle komma, och så blev det ofta. När folk var skraja och osäkra lutade de sig mot mig. 
 

Tror du att du hade haft det enklare om du bodde i Stockholm, eller någon annanstans där det fanns fler som såg ut som du?

 

– Absolut! Det här var ju riktiga bönder, de var skitförvånade när de såg mig. Det var nästan så att de vill känna på mig och var alltid väldigt nyfikna på vad jag gjorde där. Och jag kände alltid ”Men vafan, att jag är här är inget jag rår för”. I Stockholm hade jag varit mer vanlig och på åttiotalet hälsade alla bröder på varandra. Och även om de var juggar, turkar eller något annat, kändes det ändå som att de var en bit av en själv, eftersom de också var utlänningar. Där jag bodde var det världsrekord om det fanns en finne.

 

I Västerås ramlade han in på boxningsklubben Rapid, där den respektingivande tränaren Kjell Fredriksson fångade hans intresse. Boxningen blev det första som kunde fylla hålet i George Scotts inre. 

 

– Det blev mycket enklare att hantera mitt temperament när jag började med boxningen. Ju mer du tränar, desto tröttare blir du. Energin till att gå ut och härja fanns helt plötsligt inte kvar. Jag ville hela tiden se bättre ut – varje träning och varje sparring – så jag hade inte tid till något annat. 
 

Blev du så pass bra för att du hade en talang eller för att du helt enkelt tränade mer än alla andra?


– Boxning är lite som poker, du får inte låta motståndaren se dig påverkas. Och det där lärde jag mig väldigt snabbt, för det var samma sak på gatan. Inom boxning behöver du vara stark och snabb, men många glömmer att du även måste ha ett bra pokerface.

Förutom ett bra pokeransikte hade George Scott en avundsvärd uthållighet, fin teknik och ett blixtrande fotarbete. Han nådde snabbt stora framgångar som amatörboxare och tog hem fem SM-guld. När han representerade Sverige i OS i Seoul 1988 åkte han dit med ambitionen att ta medalj, vilket var lite väl kaxigt enligt delar av svensk press, men han kom likväl hem med ett silver. Att gå från skolproblem och hån i hemmet som barn, till hyllad OS-medaljör som 22-åring var dock en komplicerad affär. 


– Det var jobbigt. Det blev för mycket fokus på mig och var ett helt annat sätt att bli bemött på och att själv vara. Jag visste inte riktigt hur jag skulle hantera det och var väldigt tillbakadragen. 
 

Du har varit med i Let’s Dance och Mästarnas mästare, men vissa andra före detta atleter har ändå varit bättre än du på att använda sina kändisskap till en ny karriär efter sporten. Har det med din tillbakadragenhet att göra?


– Jag är för feg! Jag pallar inte. Jag var med i Nyhetsmorgon och hade så mycket svett i händerna. Och så tänkte jag ”Vafan, jag har ju gjort det här 2 000 gånger”, men jag blir mer nervös för varje gång. Jag klarar inte av tv-kameror och höll på att dö varje gång vi spelade in Let’s Dance
 

Men samtidigt har du boxats inför tiotusentals människor och haft alla blickar på dig i ringen. På vilket sätt skiljer det sig?


– Det är en stor skillnad. Det är natt och dag för mig. Jag kan boxas inför 30 000 människor – vem bryr sig? – jag ska bara upp och avgöra. Men skulle det vara en kamera när du och jag sitter så här? Då måste jag börja tänka så att jag inte säger något som får mig att låta dum. I ringen vet jag vad jag ska göra, det enda som kan hända är att jag blir knockad, men då har jag i alla fall gett en fight. 
 

Jag tror att de flesta ändå skulle föredra Nyhetsmorgon.


– Haha, men jag tänker ganska logiskt. Går jag upp i ringen, ger allt och sedan blir knockad – vad mer kan jag göra? Men att sitta så här som vi gör nu och vara helt slut i huvudet med en miljon människor som tittar på en och säger ”Jävla dåre, stäng av tv:n”, det är så jävla svårt.
 

Efter din silvermedalj i OS beslöt du dig för att ta ett sabbatsår från boxningen. Varför gjorde du det?


– Det är väl typiskt Sverige, att man måste ha en utbildning. Jag försökte, började måla, men det slutade med att penseln flög i väggen och jag gick tillbaka till det jag var bra på.
 

Ångrar du att du tog det sabbatsåret?


– Nej, jag behövde det. Jag var väldigt splittrad och det var så många som var på mig. Det är lustigt med boxning när fokuset ligger på dig och alla helt plötsligt börjar lägga sig i ditt liv. Att alla tycker och tänker så mycket att du till slut inte ens kan tänka själv.

 

1991, när sabbatsåret var över, skrev George Scott på ett proffskontrakt och flyttade till Miami där han började tränas av den legendariska Angelo Dundee, som tidigare hade gjort Muhammad Ali, Sugar Ray Leonard, George Foreman och 13 andra boxare till världsmästare. Scott älskade värmen, beskriver det som en perfekt stad att träna i och hade matcher tätt samtidigt som han långsamt steg på världsrankingen. Men att vara en ung, framgångsrik atlet, med potentialen att tjäna stora pengar, i en av USA:s mest flashiga städer var inte utan sina risker. 


– Jag fick bara 300 dollar per match i början. Men jag förstår vad du menar, det är bara att kolla på Leif Keisky (svensk boxare som var stallkamrat med Scott, reds. anm.). Jag brukar säga att det var mitt fel, eftersom jag var den som introducerade honom för ett strippställe som han sedan inte kunde slita sig ifrån. Jag misstänkte att något var på gång, för i slutet av månaden hade han aldrig några pengar kvar. Jag fick hela tiden smeta ut pengar till honom. Så fort han hade haft match betalade han av allt, men i slutet av månaden kom han tillbaka och det där blev en ond cirkel. Och flera år senare fick jag reda på hur snett han hade hamnat.
 

Var du aldrig i farozonen?

 

– Nej, aldrig i närheten. Visst, det är kul att gå på klubb, men man måste ha lite vett. Och som sagt, det kan gå fel när saker och ting går väldigt snabbt. Jag pratade med Leif Keisky flera år senare och då sa han ”Min resa har varit helt åt helvete, jag borde ha stannat med dig”. 


bild-fran-forsta-motet-med-nathalie-george-skriver-autografer-till-barnen.jpg
Bild från första mötet med dottern Nathalie. George skriver autografer till barnen.

george-och-nagra-av-de-andra-boxarna-i-gymmet-i-florida-foto-privat.jpg
George och några av de andra boxarna i gymmet i Miami.


Den brutala träningen och det disciplinerade fokuset ledde till fler segrar för George Scott och 1994 gick han en match mot Jake ”The Snake” Rodriguez om världsmästartiteln i lätt weltervikt. Scott ansåg sig vara en bättre boxare, men förlorade efter att ha kört slut på energidepåerna, något som aldrig hade hänt innan och aldrig skulle hända igen – uthålligheten var ju hans största tillgång. Uträknad av de flesta och dömd till att inte tillhöra världseliten lovade han sig själv att han skulle vinna nästa gång han fick chansen. 

Den 7 oktober 1995 fick han så möjligheten att gå en match om den nybildade organisationen WBU:s världsmästerskap. Eftersom proffsboxning inte har ett officiellt styre, består sporten av flera olika organisationer som alla har sin egen världsmästare (vilket många anser har bidragit till boxningens dalande popularitet). Men även om WBU-titeln inte var den mest respekterade blev matchen något av en modern klassiker. I tolv ronder slogs Scott mot den rutinerade Rafael Ruelas och stod som vinnare när domarna presenterade sitt resultat. Den historiska bedriften var genomförd.


Den där regniga dagen i Farsta centrum visste jag inte att jag två år senare skulle träffa George Scott, under helt annorlunda omständigheter. Sommaren 1997 gjorde nämligen min äldre bror debut som proffsboxare efter att ha anslutit till samma stall som Scott tillhörde i Miami och jag var där för att se på. Managern Gary Travett hade även kontrakterat ett par andra svenska och nordiska boxare. Jag minns inte så mycket om Scott då annat än att han bodde i en flott Miamiförort med grindvakter och pool, och att allt präglades av en hoppfullhet. Det var som att alla nysignerade boxare förutsatte att de var på väg mot lysande karriärer. Men senare samma sommar kunde även elvaåriga jag känna av en betydligt spändare stämning. George Scott hade hamnat i tvist med sin manager och var desperat efter att komma ur sitt kontrakt. För att bygga sitt case försökte han få med sig de andra boxarna till sin sida.


– Problemen började när jag boxades mot Jake ”The Snake” Rodriguez. Matchen gick uppe i Poconobergen. Och när jag några dagar tidigare gjorde min löprunda märkte jag att jag inte fick någon luft, men jag trodde att det berodde på nervositet. Men även när jag gick matchen var jag helt slut och jag förstod inte vad som hade hänt. Så jag funderade på det där under flera år, tills jag träffade Norman (en tränare som ersatte Angelo Dundee, reds. anm.) och han förklarade att man måste anpassa kroppen till högre höjder. Och när vi var i Mexiko, högt upp, och jag blev trött av att springa en kilometer förstod jag allt. 

 

Scott berättar att han, inför en match i Sydafrika 1996 där skulle försvara sin nyvunna WBU-titel mot Naas Scheepers, bad sin manager om att få åka dit extra tidigt för att kunna anpassa kroppen till den höga höjden.


– Men han sa nej, vilket jag tyckte var konstigt. Och när jag sedan ändå vann matchen och därför skulle få gå en match om IBF-titeln, ville han hellre att jag skulle ta en annan fight emellan. Det var då jag kände att fifflet började. 


Scott menar att hans manager försökte hålla honom från de mest riskabla fighter, för att på så sätt tjäna mer pengar på matcher han visste att Scott skulle vinna. 


– Men det var just matchen om IBF-titeln jag ville ha. Eftersom min manager dock hade kontraktet som jag hade skrivit på blev jag blåst där. En promoter ringde mig och sa ”Gör som Gary vill”.

 

När jag vägrade sa han att jag skulle bli av med min WBU-titel. Då sa jag ”Jag skiter i mitt bälte, ni kan ta det, men kom ihåg att ingen har slagit mig för det”.
 

Borde inte din manager ha tjänat ännu mer på att låta dig gå en titelmatch, speciellt om du skulle vinna?


– Ja, för de andra matcherna innebar ju också risker. Vad skulle ha hänt om jag förlorat? Då hade titelchanserna försvunnit också. Jag var så redo för att vinna den där IBF-titeln. Jag kände mig snabbare och minst lika starkt som motståndaren. Men när han ville ha andra matcher emellan rann allt ut i sanden. Att gå den titelmatchen skulle ju innebära en större risk och han kanske ville ha kontroll och låta mig gå fler matcher som var säkrare att jag skulle vinna, för att dra ut på det över tid.
 

Det var många av de andra boxarna som hamnade i knipa under samma tid.


– Ja, Gary hade för bråttom. Det tar ungefär tre år för en proffsboxare att börja gå matcher som gör att han kan tjäna pengar. Och han tog in sex-sju killar som skulle försörjas och ha matcher innan de hade nått dit. Jag hade lite mer erfarenhet, men alla de andra var så jävla unga och han visste att de var beroende av honom. Om de hade gått med mig hade han legat riktigt risigt till. Men de andra var bara 19, 20 år, och när järnhanden började strypas åt blev det svårt att se verkligheten. 


tranaren-yngve-johansson-george-scott-floyd-pattersson-och-foto-privat.jpg
Tränaren Yngve Johansson, George Scott och Floyd Patterson.


De andra boxarna stod inledningsvis på George Scotts sida, men allteftersom tvisten fortlöpte och matcherna, och därmed pengarna, uteblev gick de tillbaka till managern. Scott vägrade dock att ge med sig och drog Gary Travett inför rätta. I domstolen förlorade han dock målet och brände under processen majoriteten av sina pengar på advokat- och rättegångskostnader. I samma veva tog äktenskapet slut. George Scott skulle under de nästkommande åren gå fler matcher, men lusten var borta och efter ett par förluster gav han upp proffsboxningen 2001 och flyttade hem. 
 

Av att läsa din bok får man intrycket att du har mått som bäst när du har ett inrutat schema och tydliga mål. Och det kunde ju boxningen ge dig. Men när du slutade måste allt det ha försvunnit?


– Ja, allt rasade och allt försvann, som du säger. Plötsligt var man inte intressant längre, vilket är helt okej i sig, men det är läskigt hur det kan vända så snabbt. Jag tänkte ofta ”Oj, vad har hänt med den där killen, nu är det som att han inte ens vill hälsa”. 
 

Hur var det för dig att förlora de där rutinerna du behövde?


– Det var tungt. Jag hade ju ingen utbildning och tänkte bara ”Var fan ska jag ta vägen?”. Det enda vanliga jobbet jag någonsin hade haft var på SJ, men det var inte fast och jag var bara en pojke som tog något litet truckkort. Så när jag slutade med boxningen hade jag ingenting.
 

Istället började du gå ut på krogen?


– Jag var ute varje dag. Det var så svårt. Jag hade ingen aning om hur jag skulle ta mig upp och hitta det jag ville ägna mig åt egentligen.
 

Så att gå ut och festa blev som en bedövning, eller ett substitut?


– Ja. Men vid något tillfälle sa min syster ”Glöm inte vad du heter. Du heter George Scott, bete dig som det”. Och då tände jag till. Jag förstod att jag var tvungen att hitta en plats och göra något av min tid om jag inte ville bli en sån där som sitter och super och somnar någonstans. Så jag hade lite flyt eftersom pappan till en gammal bandyspelare jag kände jobbade i Fagersta och han ordnade så att jag fick komma dit och prova. Och jag trivdes där och har varit kvar sedan dess. 

George Scott syftar till Sundby Ungdomhem där han idag jobbar som behandlingsassistent åt kriminella ungdomar. 


– Ungarna ska ha käk, ska till skolan, ska lära sig att kontrollera sin ilska och utveckla sina sociala färdigheter. Det gäller att vara där hela tiden, dels för att ha koll på om det sker något bus, dels för att de ofta vill umgås med en. Man ser att de förmodligen inte har haft det så enkelt hemma och därför dras de till en. Idag finns det liksom ingen tid i hemmet, alla jobbar och den där stunden där man sitter runt bordet och frågar varandra hur dagen har varit är borta. Det känns som att man går om varandra mer idag och då blir det svårare för ungdomarna.
 

Tror du att de har enklare att relatera till dig, med tanke på att du också hade en tuff uppväxt?


– Mycket enklare, jag har en jävla fördel på det sättet. Jag känner igen deras ord och berättelser. Och de gånger de försöker trixa bort mig känner jag till tricksen eftersom jag själv använde mig av dem.  
 

Om något av dina barn skulle vilja bli proffsboxare, hade du stöttat eller avrått hen?


– Jag kan inte bestämma över vad någon annan vill. Alla måste ha en dröm. Min var att bli världsmästare och det var ingen som trodde på mig. När jag förlorade min första match skrattade alla åt mig, men så kom jag tillbaka och blev just världsmästare. Alla måste få drömma. 
 

Om du kunde göra något annorlunda i din karriär, hade du gjort det?


– Det finns alltid massor av saker som man hade kunnat göra annorlunda, men jag vill inte blicka bakåt. Allt det jag har varit med om har gett mig något jag inte hade fått annars. Jag har fått slita och må dåligt, men jag har fått en erfarenhet som inte går att köpa. 
 

Känner du att du har kommit tillrätta nu?


– Ja, jag är nöjd. Jag har ett jobb jag älskar, en bra tjej, mat på bordet, tak över huvudet och pengar så att jag kommer runt. Jag behöver inte den där snygga bilen, jag behöver inget mer. Ju äldre du blir, desto nöjdare blir du över småsakerna. När jag har en dag ledig åker jag ut och fiskar. Antingen vanlig fisk eller kräftor. Sist jag gjorde det fick jag massor av kräftor och tänkte att jag inte behöver så många. Då ringde jag upp en kompis och sa ”Jag har varit ute och fiskat kräftor och gjort i ordning dem – vill du ha några?” Och han svarade ”Driver du med mig? Klart jag vill!” Den där glädjen betydde så mycket mer för mig än allt annat. Att ta hand om varandra är riktig lycka.


george-scott-2-foto-malin-osterman.jpg

George Scott: Obesegrad (Kalla kulor förlag) finns ute nu.

Texten har också publicerats i Nöjesguiden #9.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 09, 2013.

3 Visa kommentarer (3)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!