Den första av de svenska Serial-kopiorna är här: Aftonbladets Fallet. Jenny Nordlander skriver om hur den amerikanska lyssnarsuccén överlever svenskifiering och om hur Anders Johansson, en halvtorr tidningsreporter sedan tjugo år tillbaka, är den stora behållningen med poddsatsningen.
2014 lanserades kriminalpodcasten Serial av lyssnarfinancierade WBEZ Chicago. Under tolv avsnitt fick vi, nästan som om det vore i realtid, följa reportern Sarah Koenigs utredning av ett femton år gammalt mordfall i Baltimore. Ett fall som ex-pojkvännen till mordoffret Hae Min Lee, Adnan Syed, dömdes till livstid för.
WBEZ Chicago ligger också bakom en av, enligt mig, världens bästa poddar: This American Life, TAL. Att inte alla journalister och mediehus har gått igång på och skapat en egen variant av TAL, ett nytt berättartekniskt mästerverk om vad som helst varje vecka – så som de har gjort efter Serial – känns som ett mysterium men har egentligen flera rimliga förklaringar.
1. TAL hade premiär för 20 år sedan, 1995, när väldigt få hade en aning om vad en podd är. Få ägde dessutom en mobiltelefon eller annan device att ladda ned programmet på. TAL har nu tveklöst fler lyssnare än Serial, men har byggt sin lyssnarbas över tid i USA och internationellt, istället för att slå ned som en bomb och bli en omedelbar succé.
2. Det är först nu som poddlyssnandet har börjat slå brett, och därmed som företag och poddskapare kan se hur de, i framtiden, skulle kunna tjäna pengar på formatet.
3. Ingen har riktigt lyckats knäcka koden tidigare. Eller jo, det finns mängder av kreativt utformade poddar i USA. Här, not so much – med några få undantag är det snackpoddarna som regerar. Och även om det sagts i flera år att det krävs någonting nyskapande för att bryta mark i radioberättandet har ingen vågat satsa innan det funnits fungerande föregångare. Vilket är fullt förståeligt.
För att göra en podd som TAL, Serial eller Fallet kostar. Bara en klassisk samtalspodd, två eller tre vänner emellan, kräver mer tid och resurser än vad många tror. Men här snackar vi en grävredaktion som ägnar sig åt det här på heltid under säkert två-tre månader. Utöver programledare och reporter finns i fallet Fallet (!) en researcher, en producent, en redaktör, en dramaturg och en projektledare. Och det behövs.
Samir nu, 2015. Bild: Lotte Fernvall.
Fallet undersöker ett nästan trettio år gammalt mord i Stockholm. Den då femtonårige Samir döms till sluten psykiatrisk vård för att ha dödat sin sin styvmamma. Ett år senare tar han tillbaka sitt erkännande, och menar att det i själva verket var hans pappa som låg bakom.
“Under cirka tio avsnitt kommer vi granska det tjugonio år gamla mordfallet och ställa oss frågan – vad var det egentligen som hände morgonen den 21 maj 1986?”, säger Anders Johansson med mjuk, ganska odramatisk stämma. Det blir effektfullt.
Precis som i Serial är det uppenbart att Aftonbladet har jobbat mycket med dramaturgin i Fallet. Det är ju hela grejen. Förutom ett gediget journalistiskt arbete måste informationen Anders Johansson har fått fram portioneras ut, så att spänningen aldrig försvinner.
Det som framkommer under fyrtiofem minuter skulle lätt ha kunnat sammanfattas på fem minuter eller mindre. Men då vore det inget Serial. Nej, det läggs tid på detaljer som sedan visar sig ha liten eller ingen betydelse, och man låter bli att först nämna sådant som egentligen är helt avgörande. Som i en film, helt enkelt.
Kläderna Samir hade på sig. Inga stänk som på sängen där styvmamman låg. Foto: Polisen.
Anders Johansson funderar: “Frågan var om jag skulle ta mig an det här fallet”? Det händer ofta att han som kriminalreporter blir kontaktad av folk som säger sig ha blivit oskyldigt dömda, får vi veta. “Rent instinktivt säger man nej”, tänker Anders Johansson högt, för att några minuter senare upptäcka att kläderna Samir haft på sig vid mordet saknar blodstänk. Och sen kommer Richard Aschberg, Anders kollega (och ja, Roberts bror), på att Olof Palme mördades i samma veva som Samirs styvmamma. Alla erfarna utredare sögs alltså in i det fallet, hela poliskåren var stressad, och en femtonårig pojke som bara erkände direkt var ganska bekvämt just då.
Några gånger blir det här greppet irriterande uppenbart och drar ner tempot. Precis som Sarah Koenig i Serial måste Anders hela tiden ställa sig frågor högt: “Samir verkar ju så sympatisk. Men jag måste bilda mig en egen uppfattning." Bara att säga de orden måste varit jobbigt för någon som varit kriminalreporter i tjugo år.
Men annars fungerar den här beräknande spänningsdramaturgin förvånansvärt bra också på svenska, kanske till och med lite bättren på amerikanska ibland. Det blir lite mindre dramatiskt och det funkar, för mig, bättre när det handlar om verkliga händelser.
Anders Johansson är också fullkomligt lysande i radioformatet, en naturbegåvning som har legat på lut. Alla delar är såklart viktiga i den här typen av produktioner, men utan en fungerande programledare hade det kunnat falla riktigt platt. Och jag älskar att Aftonbladet släpper fram sin erfarna kriminalreporter också i den rollen, att de i stället för att ta in någon utifrån som redan är bevisat duktig på radio inser att de redan hade den viktigaste kompetensen. För det här är ett klassiskt kvällstidningsgräv – bara utformat på ett nytt sätt.
Ett nytt avsnitt av Fallet publiceras varje torsdag kl 00.00. Läs också: "Är denna parodi det mest värdiga avslutet Serial kan få?" och "True Crime-genren står inför en ny vår".
