Fangirls är musikbranschens grundpelare, på gott och ont.
I den bioaktuella filmen Tár undersöks maktstrukturer inom den klassiska musikens värld. Den hyllade dirigenten Lydia Tár har uppnått varenda prestigefylld milstolpe inom sin yrkeskår och nu har hybrisen gjort henne maktfullkomlig. Kring sig plockar hon in unga kvinnliga lärlingar, som är bländade av hennes geni och ivriga att själva gå i samma fotspår.
Men vad många förbisett i sina analyser av filmen är relationen mellan artist och fan. Närmare bestämt det kvinnliga fanet. Något som blivit allt mer synliggjort sedan Metoo, där vi såg artist efter artist utnyttja sin position med intet ont anande beundrare. Allt från musikaspiranter till lyssnare som inte kunde tro att de någonsin skulle få umgås med sina idoler. När beundran blir öppet mål för utnyttjande och makt samt inflytande används som valuta.
Att vara ett fan har varit kvinnligt kodat sedan Elvis- och Beatleshysterin. Båda akterna har ju faktiskt sina kvinnliga fans att tacka för sina karriärer. I takt med att begreppet tonåring myntades började ungdomar skapa sig en egen identitet och frigöra sig från sina föräldrar med hjälp av specifika intressen. Särskilt för tjejer blev populärmusiken, och att vara ett fan, ett sätt att fly verklighetens konservativa förväntningar. I den återhållsamma kulturen blev de manliga idolerna utlopp för känslor som annars var förbjudna. I förlängningen var alltså deras beundran en plats bortom samhället där man kunde vara sig själv. Där entusiasmen är så genuin just för att den ännu inte hunnit formas av omvärldens häcklande.
Självklart var kapitalismen inte sen med att tjäna pengar på de kvinnliga fansen med merch. Än i dag är det en viktig del för musikbranschens ekonomiska fortlevnad. Fansen har förmodligen mer makt än någonsin i dag, där artister är helt beroende av sin publik och streams för att vara konkurrenskraftiga. Det är inte längre ett fåtal smakdomare som bestämmer vad som är bra musik, det är individen. Enligt Billboard beräknas mellan 50 till 80 procent av artisters intäkter komma från deras mest trogna fanns, och en överhängande majoritet av streams står kvinnor för.
Men fortfarande har det kvinnliga fanet en väldigt låg status. De ses ofta som patetiska eller hysteriska, vilsna får som följer strömmen. Ett väl använt exempel är dubbelstandarden att manliga sportfans ofta ses som passionerade medan kvinnliga musikfans ses som besatta, galna och barnsliga. Faktumet är att artister med en övervägande kvinnlig fanskara oftast har ett sämre anseende. Tonårstjejer är inte respekterade och därför är inte heller deras kultur det.
I sitt TED-talk For the love of fangirls från 2020 pratar Yve Blake om just ordet hysteri och hur det används mot kvinnor som en härskarteknik. Kvinnlig hysteri var fram till 1900-talet en vanlig medicinsk diagnos som tillskrevs kvinnor som uppvisade överdrivna känslor eller besvärligt uppförande. Så hur lär vi kvinnliga fans att se på sig själva när vi beskriver dem som hysteriska? På samma sätt som musiklyssnandet kan vara en fri plats att skapa sin identitet, kan det också bli skammande när omvärlden dömer. Förminskande av både intresset men också fanet som person. Blake säger “varför ska fangirls tona ned sig själva? För att de är galna? Eller för att vår definition av rimlighet är baserad på vad som är acceptabelt för män att göra?”.
Självklart finns det också ohälsosamma exempel på fankultur, där beundran går över styr och används på skadliga sätt. Men eftersom det är de som media gillar att fokusera på får de förbli en parentes här. Fler är exemplen på artister som lyckats skapa positiva samhällsförändringar tack vare, och med hjälp av, sin fanskara. Där de som kollektiv skrivit under namninsamlingar, samlat ihop pengar eller fått deras favoritartist till åtråvärda topplaceringar. Självfallet hänger det till stor del på hur artisten själv väljer att förvalta sitt inflytande.
I Tár ser vi hur den här typen av förbehållslös beundran utnyttjas negativt, samtidigt som Lydia själv bara spelar spelet efter de strukturer som hon tvingats navigera. Ska hon bli cancelled för sitt beteende, eller kan hennes musikaliska gärning få stå för sig själv? I mitten mellan skaparen och verket hamnar fansen, som har makten att bojkotta eller försvara. Och som ofta hålls nästan lika moraliskt ansvariga som artisten själv. Utan att avslöja för mycket kommer beteendet ikapp henne.
Även om fansen fortfarande inte är respekterade, och de fortfarande inte har något finkulturellt inflytande, så är deras gemenskap och ekonomiska inflytande i dag enormt. Oavsett vad kritikerna tycker om Taylor Swift, så streamar hennes fans musiken så mycket att hon blir den första artisten att inta hela Billboards topp tio med sina låtar. Fansen har tagit tillbaka makten och bilden av sig själva som menlösa följare. Så vem är det egentligen som i slutändan vinner?
