Faysa Idles brännande aktuella bok skildrar ocensurerat uppväxten i Järvaområdet.
Ett ord för blod är poeten och författaren Faysa Idles berättelse om hennes uppväxt i Järvaområdet under pågående gängkrig. Som syster till en ledargestalt i ett kriminellt nätverk blev Faysa själv en måltavla i konflikten och hon har under åren förlorat en bror och många nära vänner till våldet. Hennes självbiografiska debutroman riktar ljuset mot de och det som mer sällan syns och hörs i medierapporteringen om gängkriminaliteten: kvinnorna, förtrycket och de anhöriga.
– Jag skrev för att använda våra röster och visa att vi har makt och en plats, säger hon.
När gängkriget bröt ut i Järvaområdet i norra Stockholm för drygt åtta år sedan var Faysa tonåring. I takt med att våldet eskalerade utanför lägenheten i Tensta blev hennes liv allt mer begränsat, vardagssysslor som att gå till affären kunde plötsligt innebära förföljelse, kränkningar och pistolhot, förklarar hon. Faysa och hennes familj levde i en konstant oro och stress, samtidigt var hon en ung tjej med författardrömmar och fann tröst i att skriva och läsa.
– Jag har alltid skrivit poesi i jobbiga stunder. Jag skrev min första dikt när jag förlorade min nära vän och även när jag var liten och kände mig ensam så var det orden som räddade mig, säger hon.
Var det självklart att skriva en bok om dina upplevelser?
– De här männen använder makt för att kontrollera oss tjejer och det har vuxit en ilska i mig över det. De har kunnat vifta och skicka runt oss hur som helst. Jag bestämde mig för att det var viktigt att få ut våra berättelser.
Din berättelse innehåller skildringar av våld, hederskultur och hämnd. Kände du någon gång en oro för att berätta så öppet och ärligt som du gjort?
– Jag har levt med konsekvenser hela livet. Stressen har alltid funnits där trots att du själv inte är direkt delaktig i konflikten, man måste lära sig att handskas med den oron. Det hjälper inte att vara rädd eller arg, eller köra på samma våldsamma metod som de för den delen. Jag har det efternamnet jag har och kommer från den familj som jag gör. Hur mycket jag än skulle vilja måla om bilden blir det bara svårare för mig om jag inte accepterar mina rötter och var jag kommer ifrån. Men det är klart att folk blir både provocerade och arga av det jag skriver.
I boken nämner du att media har förmedlat en snedvriden bild av kriminaliteten i förorten. Vad tycker du är viktigt att lyfta?
– Sanningen. Utan att man höjer upp gärningsmännen och deras gärningar. Det finns en fara i att porträttera de här killarna som läskiga och obehagliga, att berätta att de har si och så mycket pengar eller kör en viss typ av bil. Man riskerar att boosta deras självbild. Sen finns det självklart journalister som berättar om de här händelserna på ett neutralt sätt. Det är det som är grejen, du kan fortfarande berätta om brottet och vad som hände utan att du bidrar till att försörja gärningsmännen. Glorifiera inte gatunamnen. Internet och media har en otroligt stor påverkan där.
Du beskriver en barndom där du var väldigt utsatt. Vad hade du behövt?
– Att man hörde mig, att man såg mig. Att mina föräldrar haft bättre möjligheter och tid att se mig.
Hade det gått att hjälpa dig och din familj på något annat sätt?
– Om våra föräldrar inte behövt kämpa så hårt för att överleva hade de kanske haft lite mer tid att se och höra oss. Men det blir svårt när de har dubbla jobb för att vi behöver ha mat på bordet. Resultatet blir att du växer upp och känner dig väldigt ensam. Jag tror att många av oss växte upp och blev rebelliska på grund av att man inte kände sig sedd och hörd.
En vändpunkt skedde 2020 när Faysa och delar av hennes familj med nöd och näppe undgick vad som skulle visa sig vara en planerad attack på hennes brors bröllop av ett rivaliserande gäng. Den konstanta rädslan och stressen hon levt i under många år tog ut sin rätt och en dag tog Faysa en taxi till St Görans psykakut. Strax därefter blev hon inskriven på ett medberoendeprogram för personer med kopplingar till gängmiljö under ett halvår. Tre år senare gör sig ärren från den här tiden fortfarande påminda. Hon har ptsd, undviker stora folksamlingar och har svårt att lita på människor. Framförallt män.
– Fastän jag läker mig själv och gör det bästa av livet är jag fortfarande ärrad. Jag har fortfarande ett stört sätt att skapa kontakt och band med andra människor. För att alla som har varit nära mig har dött. Eller så har de hamnat i så pass allvarliga problem att de inte finns längre, de lever men de är döda, säger hon.
Idag bor och lever Faysa i vad hon själv kallar för ”det andra Sverige”, en plats bortom de våldsutsatta och socioekonomiskt hårt utsatta områdena där hon växte upp. Det innebär att hon kan följa händelseutvecklingen i gängkriget på distans, men framförallt har hon möjlighet att stänga av om det blir för mycket. Flytten har inneburit en stor omställning, till en början kändes det abstrakt att människor kunde ha andra typer av problem och andra känslor än de relaterade till våld och död.
– Jag kan inte förstå att folk vaknar på morgonen utan att känna stark stress. Jag kan inte förstå att du går upp och går till jobbet och det enda du behöver tänka på är dina egna pengar. Och att du tänker på saker som din egen framtid.
Idag jobbar hon som författare på heltid och har siktet inställt på flera kommande skrivprojekt. Exakt vad det ska handla om vill hon inte säga, men hon har börjat skissa på nytt material. Faysa vill fortsätta förmedla kvinnornas berättelser från de här områdena och en stor drivkraft är att kunna vara den röst hon själv saknade under sin uppväxt.
– Det finns så mycket intressanta historier att berätta. Det är så mycket förtryck, det är så många kvinnor som vill berätta sin historia men inte vågar. Det är därför jag gör allt det här och det är det jag får mod och kraft ifrån. Det är en sak att vilja förändra sig själv, men en annan att se människorna du förändrar med dina ord. De som kommer fram till dig och säger ”tack för att du formulerar dig åt mig”. Det gör någonting med en. Det är också därför den här boken finns, för att förmedla att det finns ljus och hopp, hur mörkt det än är.
Ett ord för blod finns ute nu via Lind & Co.
