Detta är en dålig recension. Den är kort. Den är betygsatt. Den premierar snabba, svepande omdömen och slagkraftiga formuleringar framför gedigen teoretisk analys och intellektuellt fotarbete. Dessutom är jag ytligt bekant med flera av dem jag skriver om.
Denna recension strider, kort sagt, mot allt det Tomas Forser efterlyser hos kritiken i sitt bidrag till antologin [I]Försök om teater,[/I] och den är ett typiskt exempel på vad han kallar "servicejournalistik" - det vill säga en konsumentinriktad kritik där "getingar, fyrar och stjärnor" tillåts punktera ordens kraft.
Tomas Forsers idealkritiker sitter i "splendid isolation" i nattens timmar och skriver mot morgonrodnadens deadline, onåbar, omutbart självständig och med hela det västerländska kulturarvet tungt vilande på de hornbågade glasögonen.
Av uppenbara skäl delar jag inte Forsers åsikter. Men det hindrar inte att hans text är en av de mest välskrivna och intresseväckande i redaktörerna Leif Zerns och Daniel Birnbaums tre antologier om litteratur, konst och teater.
Till skillnad från flera av de andra skribenterna har Forser nämligen både ett levande språk och gedigna kunskaper i ämnet, och han är inte rädd för att bita den hand som föder honom. Hans vision av kritikeryrket är sträng och endimensionell, fylld av "måsten" och "får inten". Det är, meddelar han, ett oskick att föra anteckningar under en föreställning, eftersom åskådarna störs av raspet mot papperet, och man ska över huvud taget inte diskutera sin upplevelse med någon annan innan man börjar skriva. Kritikern ska dessutom komma utan förutbestämda åsikter till föreställningen: "Jag menar att känslan för föreställningens kvalitet får man mycket snabbt, nästan omedelbart, om man förberett sig på rätt sätt. Det vill säga försökt tömma sig på förutfattade meningar, enfaldiga intervjuer i tidningarna, kulturellt bråte av olika slag och öppnat sig för teaterhändelsen".
Det är inte bara en romantisk bild av kritikeryrket, utan tyder på att Forser inte riktigt litar på styrkan i de egna åsikterna. Så lättpåverkad är man väl ändå inte?
I [I]Försök om litteratur[/I] tilltalas jag särskilt av Sara Danius essä om "Litteraturens död", en personlig berättelse om litteraturens stadigt tynande "aura" med teoretisk botten i Benjamins och DeLillos texter. Men hela seriens höjdpunkt måste ändå bli Jan Håfströms porträtt av den avlidne målarkollegan Åke Göransson i [I]Försök om konst.[/I] Det är en text full av subjektiva åsikter och drastiska slutsatser, en svårdefinierad blandning av estetiskt manifest, detektivhistoria, självbiografi och konstnärsmonografi, ytterst välskriven och engagerande.
Det ligger i sakens natur att alla "försök" inte faller lika väl ut. Var och en av de tre volymerna innehåller åtminstone en text som lika gärna kunde ha fått stå över, men som helhet ger de här tunna antologierna ändå en anspråkslöst hållen överblick över sakernas tillstånd inom tre av konstarterna. Däremot frågar man sig vart musiken tog vägen?
Stad:
