Flora Wiström har tagit med sina bloggläsare genom kärleksrelationer, ångest och tonårsfyllor så genuint att hon blivit hela Sveriges virtuella tjejkompis. Vi träffas och pratar om hennes roll som förebild åt tiotusentals unga.
När Flora Wiström möter mig på Café Pascal är det måndag förmiddag och relativt folktomt. Under helgmorgnarna fylls caféet snabbt upp med frukostsugna stockholmare men när Flora kommer hit är det främst för att jobba ostört. Sedan hon var tolv år, nu är hon 23, har hon dag efter dag dokumenterat sitt liv i text- och bildform för en växande publik. Medan andra influencers fyllt sina flöden med vita sandstränder och designerväskor har Flora stått kvar vid det personliga.
– Jag tycker att man är en bra influencer när man tar sin publik på allvar. Man lyssnar in dem och tar till sig feedback. Jag vill använda mina kanaler till att sprida någonting som jag verkligen kan stå för, för om man är en influencer så är man ju en förebild. Det är väl egentligen en synonym.
Utöver bloggare och influencer kan Flora titulera sig som både författare, skribent och före detta poddare. Hennes debutroman Stanna kom ut i september 2016 och hon har sedan dess varit upptagen med att skriva på nästkommande projekt. Prestationsångest har länge varit en återkommande gäst i Floras liv men hon berättar att det kreativa skapandet får henne att må så pass bra att ett karriärbyte aldrig varit aktuellt.
– Jag tror inte att jag skulle komma ifrån prestationsångesten för att jag bytte bana och jag tror också att det, trots att det är fruktansvärt jobbigt, är nödvändigt för att jag ska drivas framåt och inte nöja mig. Jag har också blivit bättre med åren på att inte lyssna på den självkritiska rösten för mycket. Jag hör den, den är där. Men det betyder inte att den har rätt. Sen behöver jag inte alltid vara bäst. Det räcker att vara bra, och ibland så behöver jag inte vara bra heller. Ibland får jag vara dålig.
I flödet på florasblogg.se varvas vardagsbilder med personliga texter om ångest och sorg och Flora påpekar att det är viktigt att vara nyanserad och skriva om problem istället för att bara ta upp lättsamma saker.
– Jag kan ju verkligen vara privat, nästan gränslös ibland, och berätta jättemycket om mig själv. Men det är också ett aktivt val, och det är för att jag tycker att det är mer meningsfullt än att bara göra collage med skor jag tycker är fina, även om jag gör sånt också.
Du menar att det inte bara ska vara ytlig underhållning?
– Nej precis, eller det kan det ju också vara. Men jag vill inte att det bara ska vara det. Sen i vissa perioder så har jag mer kraft att gå in och skriva samhällsanalytiska inlägg eller problematisera saker rent politiskt, och ibland har jag inte alls det utan då kanske jag skriver mer om känslor och relationer eller hur jag tacklar olika händelser i mitt liv.
Vanligt förekommande i bloggen är Floras omsorgsfullt komponerade frukostbilder och jag frågar om hon aldrig lockats av tanken att förfina sitt liv och skapa en utopi med bara uteluncher och fina frukostar när hon egentligen mår dåligt.
– Kanske när jag var yngre, jag har ju hållit på med det här länge. Men jag är en väldigt piffig person i allmänhet. Jag älskar att gå upp på morgonen och göra världens frukost så det är absolut ingenting jag gör för likes utan det är något som jag genuint gör varje dag.
Trots att bloggen funnits i elva år jobbar Flora fortfarande mycket med att å ena sidan hitta en bra balans mellan det ytliga och personliga, å andra sidan inte lämna ut för mycket av sitt privatliv.
– Jag går igenom massa saker som jag inte skriver om, för att jag inte kan outa andra människor. Och då blir det ju att man målar upp en viss bild av sitt liv, fastän man kanske egentligen är jätteledsen över något. Men man kan ju inte heller kräva av någon man följer att den ska vara transparent med allt, det är man ju inte ens med alla man umgås med.
När Flora skrev sin roman Stanna läste många in henne i huvudkaraktären. Boken är skriven i ett jag-perspektiv och mycket som händer i historien liknar sånt som Flora själv gått igenom, men hon är tydlig med att den inte handlar om henne själv.
– Folk har följt mig länge. De vet var jag har bott eller vilka barer jag brukar vara på, och då blir det svårt för många läsare att skilja författarjaget från bokjaget. Bara för att en scen utspelar sig på en klubb som jag brukar vara på så tänker de: ”Exakt det där hände”. När jag skrev Stanna utgick jag från personliga erfarenheter och byggde en fiktiv berättelse utifrån det. Med de flesta andra författare har man ingen aning om vilka klubbar de går på eller vad det gör i sin vardag. Då kan man inte dra samma kopplingar. Då får berättelsen stå mer för sig själv.
