Tänk er en trettonårig flicka som intalar sig att hon är adopterad. Som föraktar allt och alla och som tillbringar nätterna på en kyrkogård för att hitta sina riktiga föräldrars gravar. Hon lever i en självvald ensamhet men är nog vid närmare eftertanke snarast övergiven. Och när hon inte gömmer sig på underliga ställen umgås hon med konstiga, trasiga människor som hon snabbt genomskådar. Sådan är Fanny, huvudpersonen i Johanna Nilssons nya roman [I]Flickan som uppfann livet. [/I]Och hon blir under berättelsens gång - kunde man säga - till den hon är. Det är en utvecklingsroman, men den rör sig inte enligt någon standardmall och Fanny utvecklas inte heller till någon odelat sympatisk person.
Liksom i den mycket läsvärda debuten [I]Hon går genom tavlan, ut ur bilden[/I] från 1996 finns det en exakthet i den här romanen; en precision i språket och berättelsen som, tänker jag, i kontrast mot huvudpersonens kaotiska och paradoxala tillvaro på något vis borde göra helheten möjlig. Romanen är skriven som vore den en behållare avsedd för radioaktivt material, men den här gången når det inte hela vägen fram. Läsaren tillåts aldrig se in i denna behållare utan exponeras så att säga endast för strålningen. Och varför Fanny är som hon är får man egentligen aldrig reda på.
Stad:
