Fibes

Göteborgska Fibes, Oh Fibes! är vid första lyssningen lika svårgreppade som sitt namn. Losing Weight, första spåret på bandets debut-EP, rullar fram med en mjukfumlig trumpetmelodi, idogt ackordhamrande på piano och ett alldeles oemotståndligt dansbanegung i tretakt. Ett lyxigt stadshotellsound från något glömt decennium har frontalkrockat med en John Cale på solskenshumör, låter det som. Man kan kanske luras till att tro att Fibes ägnar sig åt smarta genrelekar på gränsen till ironi, men den tanken raderas snabbt av de följande tre spåren - sköra, melankoliska poplåtar vadderade med elpianon, blås och Christian Olssons lätt lakoniska sångröst. - Ursprunglingen kommer alla låtar ur pianoballader som jag har skrivit. Men när vi började spela tillsammans blev det lite högre tempo och mer pop av det. Och sen var det en ren slump att jag började sjunga. Absolut inget planerat, säger Christian. Att prata med låtskrivaren Christian är tålamodsprövande. Telefonförbindelsen till hans arbetsplats i Kosovo är allt annat än pålitlig, hörbarheten skiftar från knappt anständig till dödsrosslingar med vocodersound. - Jag arbetar med en projektledarutbildning här nere, ett SIDA-projekt. Det är en helt annan planet här. Det finns inget skattesystem, inget pensionssystem och inget funkar egentligen. Vi har ett elschema som vi lever efter. Tre timmar med el, tre timmar utan. Resten av Fibes, Oh Fibes! finns dock hemma på bekvämare svensk mark. EP:n (med samma titel som gruppen) är inspelad i trumpetaren Anders Bosons sommarstuga utanför Alingsås. Christian har tillsammans med trumslagaren Andreas Jensen och gitarristen Mathias Nilsson tidigare spelat i postrockbandet Iota, som 1998 släppte en EP och sedan upplöstes. Men det är en lång väg mellan Fibes och Iotas avancerade låtbyggen. - I Iota hade vi alltid massa små stick som tyckte om och lade efter varandra. Men nu har vi börjat känna "musik som musik". Vi tänker inte så mycket i arrangemang nu. Och då kan det kanske leda till att vi låter lite gubbiga, funderar Mathias. - Ja, det är grymt moget, säger Christian på sin brusiga telefonlinje. - Men för mig är gubbigt inget dåligt ord. Vi har vågat spela en tretaktslåt och så tänker vi "oj, det här lät ju som dansband" - men det svänger ju något otroligt. Och då är det ju bara att släppa det. Fibes, Oh Fibes! gör inte vad man väntar sig av ett nytt svenskt band som dyker upp mitt i garagerockens renässans. De är lika överraskande som sitt underliga namn - vad är egentligen en "fibe"? - Ingen aning. Men bandnamnet är en hyllning till ett gammalt jazztrumset av märket Fibes, som vi har släpat mellan olika replokaler i alla år. n