Muhammed Faal har varit med i gamet länge. Han startade sin rapkarriär för tolv år sedan, 2015 gick han över till svenska och nu släpper Faal sitt debutalbum. Det heter Under mangoträdet och är en självbiografisk skiva om den plats som ligger honom allra närmast.
Faal föddes i Sverige, men mellan att han var två och sju år gammal bodde rapparen i Gambia. Han växte upp i mormor och morfars familjehus, och i deras trädgård fanns ett mangoträd. Där brukade Faal leka med sin granne Edi.
– Hans gård låg vägg i vägg med vår gård. Det fanns ett hål i väggen mellan gårdarna där man kunde gå igenom, det var närmare än gatan. Så varje morgon tog han vägen genom hålet och kom in, hälsade på alla i familjen. Han var väldigt trevlig. Sedan spelade vi fotboll, antingen på gården eller mötte alla andra på gatan och lekte. Senaste gången jag var i Gambia kom han in genom porten fast i vuxen form och var exakt likadan som han alltid varit. Det är mitt sista minne av Edi. Senare ringde hans syster mig och berättade att han hade gått bort.
När Faal fick höra om sin gamla kompis bortgång väcktes minnena under trädet. Och det var mangoträdet, den gamla vänskapen som gjorde honom redo för att spela in sitt debutalbum.
– Så fort jag kom att tänka på mangoträdet så kände jag att något behövde berättas. Jag hade aldrig känt det begäret innan. Det är vår historia, min och hans. Det var så mycket som sades genom att säga “under mangoträdet”. Mangoträdet är ljuset. Har man varit där en gång så är man kvar där. Vart man än beger sig. Alla som har flyttat från mangoträdet snackar dagligen om det. Det är en väldigt speciell plats.
"Att börja göra musik på svenska var som att starta från noll"
En av de stora anledningarna till att Faal väntade så länge med sitt debutalbum var avsaknaden av något att berätta. Men rapparen har aldrig kommit så nära sig själv som på Under mangoträdet. Och det är just det, att vara personlig, som är nyckeln i berättandet.
Hur känns det att släppa ifrån dig något så personligt?
– Det är det som är min rädsla. Att släppa albumet är som att barnet man uppfostrat blir 18 och kommer ut i världen. Man ska inte jämföra med att få barn, för det är kvinnor som går igenom allt det jobbiga, men det känns som att föda ut ett barn och man är alltid rädd om sina barn.
Det har ju tagit väldigt lång tid för dig att släppa ett debutalbum. Det var fem år sedan du började rappa på svenska och först nu släpper du din debut. Hur kommer det sig?
– Alltså att börja göra musik på svenska var som att starta från noll. Så det har varit en resa där jag försökt hitta vad jag vill säga. Hur jag låter, hur jag ser ut naken? Jag kom med kläder, engelskan var mina kläder. Engelskan är som kusinen och svenskan är som syskonen. Man kan ljuga för kusinen, men man kan inte ha några hemligheter från sina syskon. Resan för att kunna tala med syskonen behövde ta sin tid.
"Det är början och det kommer vara slutet"
Du har tidigare berättat att du tagit influenser från Astrid Lindgren, Cornelis Vreeswijk och två artister från Senegal, Youssou N’Dour och Ndongo Lo, till Under mangoträdet. Varför har just de här personerna influerat dig?
– Jag har tänkt att det ska vara en brygga mellan Gambia och Sverige. De är rötterna av samhällena. Om Cornelis och Astrid hade skrivit på svenska 2020, då hade jag velat läsa dem så här. Jag har försökt tolka hur de skulle låta om de var från orten. Om Cornelis växte upp i Gottsunda tillsammans med Ndongo Lo och Youssou N’Dour. Och alla satt under mangoträdet.
Han fortsätter:
– De har varit min uppväxt. Cornelis låtar är konversationer. Det är mer poesi än musik. Poesi klädd i musik. Astrid också, man skulle kunna göra musik av hennes texter och det har man också gjort. Samma med Ndongo Lo och Youssou N’Dour, de berättar någonting.
Dina gambianska och även svenska rötter verkar ha spelat stor roll för skapandet av nya skivan. Hur viktigt är det här med rötter för dig?
– Det är allt. Det är början och det kommer vara slutet. Jag är aldrig hel om jag är i något utav länderna för länge utan att besöka det andra. Att födas i Sverige och åka till Gambia som tvååring är som att födas på två ställen. Jag är född på två ställen och jag kommer dö på två ställen. Många tycker att pengar är rikedom. Men att ha två kontinenter är rikedom på riktigt. Jag hade varit en mycket fattigare människa utan det. Jag skulle inte byta ut det mot någon valuta. Det är ovärderligt.
Under mangoträdet finns att lyssna på nu.
