Ett brandtal för vetenskapsjournalistik

Om vi trodde att vi var färdiga med covid-19 och virusspridning så trodde vi fel. Nu kommer medicinreportern Amina Manzoors bok Pandemier!  

Som medicinreporter har Amina Manzoor lagt större delen av sitt yrkesliv på att skriva om vetenskap, forskning och infektionssjukdomar och hon har sedan utbrottet av det nya coronaviruset i början av januari 2020 har hon varit en av den svenska debattens tydligaste röster. Jag ringer upp Amina som precis haft en föreläsning och befinner sig på jobbet, vilket sedan en kort tid tillbaka inte längre är Dagens Nyheter utan Expressen. 

Amina berättar att det var en slump att hon började skriva om medicin. Hon började under studierna på JMK jobba extra på Karolinska institutets kommunikationsavdelning och har sedan dess allt oftare återkommit till ämnet och över tid både fördjupat sin kunskap och etablerat sin röst. Hon har gjort sig känd för att förklara och ge människor verktyg att förstå komplexa ämnen – en förmåga hon förvaltar i sin nysläppta bok Pandemier!.

Varför ville du skriva Pandemier! - skrivs det inte tillräckligt mycket om ämnet redan? 
– Jo, det skrivs massor. Men jag tyckte att det vore bra att samla inte bara vad som hände, utan också hur kunskapsläget har förändrats och vad vi nu vet i vissa frågor. Jag ville också ge människor lite mer kunskap kring hur olika studier värderas och varför forskare ibland kan säga helt olika saker om samma studie.

Du skriver i boken att du sedan svininfluensan har varit särskilt intresserad av infektionssjukdomar - vad gör dem så intressanta?
– Det dyker ju upp nya virus med jämna mellanrum, ibland orsakar de bara små utbrott och ibland blir det till pandemier. Det är intressant att det kan vara så stor skillnad och att de kan orsaka så otroligt skilda symtom. Kampen för att begränsa utbrott tycker jag också är spännande.

Varför då?
– Det blir ju någon slags kamp mot tiden, för att om man lyckas kommer ju färre att smittas. Det pågår något slags detektivarbete kring var ett virus kommer från och hur det över huvud taget uppkommit. Det finns en spänning och kamp inbyggt i det. 

Sett till detta intresse känns det inte som att den pågående pandemin för dig är odelat negativ?  
– På ett helt privat plan är den ju negativ också för mig även om jag inte har varit sjuk eller förlorat någon nära mig, mitt liv har förändrats massor och jag saknar att umgås med vänner, äta på restaurang och resa. Men på det professionella planet så har jag fått en större roll. Jag tror att det är bra att vara lite analytisk och nyfiken istället för rädd när man ska försöka ta sig an den här typen av ämnen, då är det lite lättare att värdera olika typer av information.

Du skriver redan tidigt om olika expertpositioner, bland annat att epidemiolog och virusforskare inte är samma sak. Har du funnit en sådan oförmåga att särskilja kompetenser problematisk under pandemin?
– Ja. Epidemiologer är förvisso väldigt duktiga på bland annat studieupplägg, men långt ifrån alla är experter på virus och infektionssjukdomar. Det har också funnits en del professorer som uttalat sig mycket, men som har kompetens inom ett helt annat ämne. Oavsett vad personen har för titel tycker jag att fler journalister behöver ställa frågan "hur vet du det?”.

Amina skriver att hon har känt sig besviken på forskare, kollegor och andra personer i sin närhet under året.
– Självklart blir man besviken när man tycker att man kan ett ämne, förklarar varför något inte är säkert och ser hur andra plockar billiga poänger och springer iväg med informationen fastän jag bett att de ska ta det lugnt. I Sverige har vi även haft forskare som tagit ställning, vilket man absolut kan göra, men det blir också polariserat. Forskare har ofta olika åsikter, men brukar kunna mötas och diskutera. Nu har det nästan blivit personangrepp ibland. Det känns väldigt tråkigt att säga att man blivit besviken på journalistkollegor, men jag tror att vi som arbetar som vetenskapsjournalister har mycket att fundera på nu efter det här.

Efterordet känns nästan som ett brandtal till läsaren: om att våga lita på vetenskap, att det finns mycket osäkerhet tills den dagen vi säkert vet, och att det är lätt att bli efterklok. Fanns det utifrån din besvikelse en sådan tanke? 
– Jag hade nog inte tänkt på det på det sättet, men nu när du säger det tror jag att efterordet nog blev ett resultat av att det är svårt att få fram allt i en fackbok. Efterordet blir mitt sätt att få fram vad jag tycker och känner, och vad vi tillsammans har lärt oss. Så det blir kanske lite av ett brandtal för vetenskapsjournalistik och kommunikation.

Om du får välja en sak vi lärt oss av den pågående pandemin, vad skulle det vara?
– Att vi inte bara kan tänka på oss själva. Till exempel måste alla länder få möjlighet att vaccinera riskgrupper, vi i rikare länder kan inte bara roffa åt oss av det vaccin som finns. Man måste också tänka på att förutsättningarna är olika när man inför åtgärder, det är lätt för mig att stanna hemma eftersom jag bor rätt stort och jobbar hemifrån. Så är det inte för alla.

Vad ser du mest fram emot när pandemin förhoppningsvis snart är över? 
- Att gå på fest eller en stor middag.

Pandemier! finns ute nu på Fri Tanke förlag.