Ett äckligt museum

Clara Popenoe Thor har besökt Disgusting Food Museum.

Mannen bredvid mig på tåget från Lund till Malmö läser en artikel om att man hittat hundratals döda ålar vid Ringhals kärnkraftverk. Jag tänker på ålarna när jag går igenom Caroli, dit Disgusting Food Museum nyss flyttat efter några månader på Slagthuset.

– Hej! Här får du en spypåse, den är också din biljett. Det finns burkar runt om i utställningen som ser ut såhär som du kan dofta på. Du börjar här, vid Äcklets Natur, förbi fotobåset, och tar dig runt till smakbordet, säger kassörskan.

Hennes ord är mycket att ta in. Jag tänker att det kan finnas vad som helst i burkarna med bomullstussar, det kan tamejfan vara kloroform, jag tänker “vad håller jag på med”, jag tänker att man borde få spypåse på alla muséer, det är konst på riktigt, “herregud vad ska jag säga till kassörskan som svar på det”? Jag säger “Tack! Får man ta bilder?” och det får man.

Disgusting Food Museum är på många sätt en inspirationskälla; som första dejt-ställe, till heminredning, såklart kulinariskt, konstnärligt, the list goes on. Väggen med surströmmingsburkar är särskilt Warholsk. 

Bredvid den finner jag den första luktburken, även den något Warholsk. Jag fortsätter, undrandes hur sadisten som la en bild på en fårskalle (i form av den isländska “maträtten” Svið) efter surströmmingsburken tänkte, om alls. 

Jag uppskattar snabbt lite larver och ostar och sånt och inser sen det jag borde insett för länge sedan; det här stället är woke. Det som väcker denna insikt, med många andra, är en plastgris med sprutor i.

Jag går förbi en skål med gelatingodis, det som jag fällt blickar åt under hela visiten som om det vore torsdag efter någon öl och godisskålen vore en flottig kommunist med ringar och dålig kvinnosyn. Efter gelatinet är jag halvvägs igenom utställningen och har nått det tidigare nämnda fotobåset. Jag har läst instruktionerna för femte gången och förstår äntligen att det alltså kommer komma en doft när jag tar bilderna. Och det gör det! Det luktar, som allt på denna utställning, lite umami, lite fermenterat, lite varma sopor, lite som den flottiga kommunisten jag beskrev tidigare. 

Utställningen är likt världen själv indelad i världsdelar, och efter fotobåset finns en sydamerikansk och en asiatisk sektion. Vissa objekt har tillhörande lappar; den vanliga “please do not touch”, men även “please smell” och, vid tjurpenisen på en skärbräda, “please touch”. Det gjorde jag inte. Efter bilden och den korta texten om “Virgin Boy Eggs”, som jag inte ens tänker gå in på, är det nästan slut. I den gamla GB-glace kylen, en betydande del av deras gift shop-sortiment, är marsvinen för 83 kronor tyvärr slutsålda. 

Med spypåsen i ett stadigt grepp om handen tar jag mig igenom smakbaren, tillsammans med en av muséets grundare, Andreas Ahrens. Av allt som erbjuds, från surkålsjuice till dyngbaggar till saltlakrits till äckelfrukten Durian är det den amerikanska läsken Root Beer han tycker är värst. Vi pratar om vad som egentligen är äckligt, utöver den där låten Ansiktet gjorde 2012. Han menar att bara är något kulturellt.
– Jag tror att vi tränas till att äta eller inte äta vissa saker, säger han.

Vi håller med varandra, jag sköljer munnen några gånger och lämnar sedan museet. Utanför museet finns en annan skylt jag skulle vilja ha hos mig, “Disgust this way”, med en stor pil. Hemma inser jag att disgusten har följt med mig som en stark doft i min tröja. Och jag inser en grej till; det är woke att vara äcklig.