Erika Wasserman: ”Vi är vana vid att köra över våra kroppar”

Vi inhämtar onanitips och förhör regissören till höstens hetaste svenska situationskomedi om hennes lust att trampa ihjäl alla arbetsmyror.

Erika Wasserman har redan med titeln till sin regidebut vunnit PR-matchen om allas intresse. Utan att ens ha sett komedin skrev Nöjesguidens chefredaktör: ”Upplevelsen kommer knappast att utgöra en besvikelse, om Året jag slutade prestera och började onanera så bara lever upp till hälften av vad den geniala titeln utlovar.” 

Men hur är den då? Och behöver vi verkligen fler filmer om ”40-åriga kvinnor som ballar ur” som journalisten och kritikern Johanna Koljonen klassificerat den? 

Den debuterande regissören tillika erfarna producenten bakom Avalon och Man tänker sitt - några av Sveriges mest originella produktioner - tar emot mig på sitt nya kontor i Gamla stan och ursäktar sig redan i dörren för att det inte blir något gott kaffe. 
– Jag bestämde mig i början av min filmkarriär för att inte lära mig att göra kaffe. För då står man bara där och fixar kaffe åt alla och gör ingenting annat.

Energin hon utstrålar vittnar om att hon inte är den som förspiller tid. Nu är hon alltså aktuell med en intensiv komedi om den nästan 40-åriga Hanna som efter att ha levt ett medelklassfamiljeliv plötsligt står nydumpad, hem- och arbetslös. Den oväntade livskrisen tvingar henne att omvärdera sitt liv och börja lyssna mer på sin kropp.

Du har själv inlett en ny bana. Från att ha varit en framgångsrik producent som engagerat sig i de mest spännande av filmproduktioner, till att debutera som regissör. 
– Ja och jag ställde mig direkt frågan: kommer någon att bry sig om det här? 

Hajpen som uppstod i och med trailern och titeln talar nog för sig själv.  
– Och reaktionerna har hittills varit oerhört fina. Jag tänkte först: äsch, det blir som det blir med filmen, jag vet vad jag gillar och vad jag hade kunnat göra bättre. Men när du hör att någon tar din film till sig är det så obeskrivligt skönt. De fattar! 

Om vi backar bandet till hur filmidéen föddes…
– För länge sedan sa jag i en DN-intervju att jag var intresserad av mörka komedier. Det hade jag glömt bort tills jag kom på det. Jag har aldrig velat regissera, utan jag tyckte det var jättekul att vara producent. Men med tiden tröttnade jag lite grand på att filmerna jag producerade aldrig fick ordentligt med publik. När jag började med film handlade det mycket om att samtala kring dem. Att göra film för att folk ska reagera och prata om det. När jag valde projekt var det alltid något samhällskommenterande. Att man kommer från ett annat håll och berättar något som inte berättats förut. Som med Gräns - då tänkte jag, fan, jag har aldrig sett trollsex förut. Det är kul! 

Det känns som att du har lite udda intressen och inte minst lite grövre humor än de flesta. 
– Jag tittar jättemycket på Curb Your Enthusiasm. Och den danska serien Klovn. Har du sett den?

Nej. 
– Det är en väldigt orumsren serie, den danska versionen av Curb, skulle man kunna säga. Extremt underhållande. Ibland är det för grovt. Det tittade jag mycket på när jag höll på med manuset. Jag ville göra en komedi om att vara i en fas i livet då det händer mycket på en gång. Självförverkligande karriär, samtidigt som man inte slipper uppdraget att vara en bra mamma, få ihop det socialt – och det ska se bra ut på Instagram. Det är en jävla stress. Och vad händer om man tar en kvinna som genomlever den här stressen, och som också är relaterbar och sympatisk.

Det är den svenska exportstjärnan Katia Winter, mest känd från den amerikanska serien Sleepy Hollow och nu senast från Mårten Klingbergs skidkomedi Ur spår, som spelar huvudkaraktären Hanna. Erika Wasserman skrev i ett pressmeddelande: Om Larry David och Kristen Wiig fått barn ihop - då skulle de fått Hanna.
– Du vet, hon är någon som är lite too much på något sätt. Och vad händer när man sätter henne i en svår kris? Det var bakgrunden till historien. Jag började bolla storyn med Bahar Pars och tog sen in Christin Magdu som manusförfattare. Utgångspunkten var en enkel struktur. En romcom som också är en kriskomedi, berättad så att man får chans att reflektera kring konventioner, förväntningar, mansrollen och kvinnorollen. Med karaktärer som alla kan relatera till.

Varifrån kom den konkreta idén att det skulle handla om att släppa kontrollen och börja onanera, fylla 40 och återfå makten över sitt liv? Var det något du hämtade från ditt liv? Alla kommer att fråga dig om det. 
– Det är en tematik som jag själv har erfarenhet av. Sedan är jag säkert inte så unik. Jag tror att det finns väldigt många som har känt såhär och varit i det läget i livet. Om jag tittar på de vänner jag har omkring mig har jag hämtat från mångas liv. Sedan skapar man kanske utifrån de känslor man själv har känt och utvecklar en idé utifrån det värsta tänkbara scenariot. Och det roligaste. Så känslorna stämmer men situationerna och storyn är fiktiva. 

På rollistan står även Nour El-Refai, Henrik Dorsin och Bahar Pars. Har de hjälpt dig med att jobba med det komiska? 
– Ja, några scener, vi improviserade en del. De är såna fantastiska skådespelare. Men till exempel naturvinsfeministen, som Hanna kallar Nours karaktärs kille i filmen, hade jag skrivit. Och andra repliker växte bara fram under resans gång. Som när Henrik Dorsins karaktär skulle övertyga Katia om att ta jobbet. Då sa jag att han skulle smickra sönder henne. Och det var så roligt när han bara: du är så bra på att ta folk, så bra på språk, på engelska. Vi höll på att dö av skratt. 

"För mig var hela inspelningen lite som liveteater"

Har du någon favoritscen?
– Det var extremt roligt med Hannas onanital på jobbet. Statisterna skrattade så mycket. För mig var hela inspelningen lite som liveteater.

Kaffet var jättegott. Upplever du dig själv som kontrollfreak eller högpresterande perfektionist? 
– Ja, det är klart att filmen är en möjlighet att försonas med mig själv. Den handlar mycket om att se att alla gör så gott de kan. Utgångspunkten ligger delvis i frågan om varifrån prestationsbehovet kommer. Är det törst efter bekräftelse? Och är det någonting negativt, alla bekräftelsebehov? Det är nyttigt att titta på sig själv och reflektera över ens egen motivation.

Att ytligheten och bekräftelsebehoven är extrema är någonting som kännetecknar Stockholm, medelklassen, mediavärlden och kultursfären i allmänhet. Att försöka få ihop en bild av sig själv som är fullständigt omöjlig att få ihop. Och det sker på bekostnad av den psykiska hälsan. Var kommer den här hetsen ifrån? Varför lever ingen frisläppt? 
– Kapitalismen. Vår föräldrageneration var mer progressiv vad gäller det man lägger fokus på och hur man lever. Den där ytan, och att man måste kunna visa upp sitt liv, Instagram, det att man måste avatarleva och behöva keep up. Det krävs höga inkomster för att kunna köpa den nya soffan, de nya stövlarna, gå till den nya restaurangen. Allt kostar ju skitmycket. Och då behöver man jobba väldigt mycket. Det är så de flesta lever i en storstad. Kan man svara så?

Ja! Vi uppmuntras väl också till allt detta av den nyliberala livssynen. 
– Det finns rut-avdrag osv. Vi har en politik som gynnar den som prioriterar att satsa på ett nytt kök. Alla pratar renoveringar, bostadsrättsräntor och heminredning istället för t ex den senaste kulturupplevelsen. Jag måste gå ut ur rummet när jag hör sånt. Jag får panik. 

Har du haft 40-årskris? 
– Klart att jag behövt reflektera kring hur man lever sitt liv. Jag fick barn och trodde att det inte var läge att ändra något bara för att jag blev mamma. Jag skulle fortsätta driva mitt bolag på 100% osv. Och så var jag tvungen att spela in en film i Egypten samtidigt som jag var föräldraledig. Det är inget jag rekommenderar någon. När man blev uppfostrad till en självständig kvinna under den tid jag växte upp, innebar det att vara som en snubbe. Och det tog jag med hull och hår. Jag skulle göra som en snubbe och till och med ännu bättre. Det löste ingenting för mig. Jag stod där med jobb upp över öronen samtidigt som jag ville vara en bra förälder.

Det går inte att få ihop de två olika ambitionerna. 
– Jag tycker dessutom inte att man ska ha städhjälp. Jag tycker det är fel. Men man räcker helt enkelt inte till. Det är vad filmen utforskar: hur fan ska man hinna leva? En enkel liten utforskning haha. 

Vill du fördärva svenska folket? Få alla att bli mediokra, säga upp sig från sina jobb och börja onanera istället? 
– Ja och nej. Tolerans är en ambition. Jag har jobbat som ett djur för att få ut den här filmen. Jag lever inte så bra som jag lär. Folk borde chilla mer men inte bara det. Svaret på en meningsfull tillvaro är ett arbete som skänker mening.

Som familjelös person hamnar jag alltid i det att jag jobbar ihjäl mig och att jag jobbar för andra. Alltid. 
– Men du gör så mycket som är kul. Den typen av arbete ger så mycket tillbaka. Det är mer tiden för återhämtning som är viktig, och den försvann när man fick barn. Det fanns aldrig någon chans att komma igen för att man alltid låg efter. 

Men det jag tänkte på när jag såg din film var att det också blir en prestationstävling i återhämtning numera. Man ska visa hur bra man är på att slappna av, yoga och läsa böcker i en hängmatta. Allt måste bli paketerat på rätt sätt. Det driver mig till vansinne. 
– Det är Instagrams fel. Man lever med det fönstret parallellt vilket jag tror skapar väldigt negativa konsekvenser för vårt mående. Det ser man på tonåringar. Jag tror att det är sämst och jag är tyvärr ganska aktiv. Jag är där men jag önskar att det inte fanns. 

Sedan tänkte jag på det där med könsroller som känns som världens mest utslitna ämne men de lever kvar, särskilt i heteroförhållanden. Det läggs fortfarande stor vikt vid vad en kvinna ska vara, inte minst när hon är en mor. Och oavsett moderskapet ska hon vara chill och snygg, en perfekt vän och så vidare. Hur ser du på det här med könsroller?
– Jag vill att man ska börja reflektera över vem som är människan och vem som är den förväntade rollen hen spelar. Man ska ha en jämställd relation samtidigt som det är svårt att skaka av sig att man inte känner sig så manlig om man inte är alfahannen i en relation. Vi lever i en modern tid men vi är gammaldags i våra könsroller och våra konventioner – vilket säkert är romcomens fel. Vi står här och bara: nu har vi brutit oss fria men samtidigt är det de gamla könsrollerna man förhåller sig till - intuitivt och som svar på omvärldens förväntningar. 

Den vilsna mannen i spelas i Erika Wassermans film av den danske skådespelaren Jesper Zuschlag. 
– Han är inte en dålig person, tvärtom. Hanna är ju jobbig för honom att leva med och han känner sig inte respekterad. Han ser henne som problemet. Hon försvarar sig och tycker han är problemet, det går inte att nå fram till varandra. Det är svårt att vara man numera - man har ingen förebild egentligen. 

Och så blir man naturvinsfeminist. 
– Ja men precis. Undersökningar visar att kvinnan och mannen i teorin blivit helt jämställda. Men att mannen ändå känner sig mindre jämställd och att gamla grejer består, som att mannens puls går ner vid hemkomsten och kvinnans puls går upp. Som kvinna måste man lära sig att chilla och sluta bli irriterad över småsaker och som man behöver man göra en lista och kryssa av allt det som kvinnan tar hand om utan att det märks. I min film är det regnbrallor i rätt storlek och födelsedagspresenter. Som kvinna känner man sig sopig om ens barn kommer till skolan eller förskolan och inte har regnkläder i rätt storlek. Jag kan inte svara för männen – men de bryr sig inte om sånt på samma sätt är min känsla. Människor har olika trösklar för vad som är ett godtagbart beteende.

I filmen får Hanna hjälp av den frisläppta karaktären Liv, spelad av debutanten Vera Carlbom. Hon får Hanna att ”hitta tillbaka till sin fitta”.
– Hon är min tappning på Ryan Gosling i Crazy, Stupid, Love. Det är roligt att titta på en yngre generation och hur det är för dem. Gigekonomi, osäkerhet, man hittar säkerhet i stjärnorna och manifestering. Det är sånt man tar till för att de andra grejerna inte finns. Det finns inget tryggt system. Liv är en kommentar på vår otrygga tid. 

Inspirerad av Erikas film passade jag på att närstudera onanistatistiken. Det visade sig att bara 32% av svenskarna onanerar flera gånger i veckan. Samtidigt har 16% onanerat på jobbet. 

Det där var nytt för mig. Jag har aldrig testat det. Har du?
– Nej. Det har jag frågat folk om när jag höll på med manuset. 

Känner du någon som har gjort det?
– Flera killar. Men ingen tjej. 

Hur ska man jämna ut de här skillnaderna?
– Mindre skambeläggning. I filmen framhäver vi positiva hälsoaspekter. Och generellt är just detta med att få en paus på jobbet underskattat. Tidigare fanns det rökpauser. Och vi behöver verkligen sådana. 

I filmen vill Henrik Dorsin bland annat införa pleasure pause. 
– Det är bra med korta pauser: för Wordfeud, yoga, att klappa en hund eller onani. Jag tänker att onanin i filmen är en metafor för att inte vara så resultatinriktad. Att vara mer här med sig själv. 

Men nu har du valt onani och det drar intresse till filmen. Folk reagerar på att filmtiteln är Året jag slutade prestera och började onanera, inte Året jag slutade prestera och började klappa en hund. Titeln lovar väldigt mycket. Vad är din relation till onani? 
– Jag har börjat reflektera mycket mer över det i och med manusarbetet. Jag blev så nyfiken. Det blev en väldigt bra ursäkt att byta ämne när folk började prata om sina bostadsräntor och köksrenoveringar. Men nu är det färdigpratat om det. Nu kan jag inte använda den ursäkten längre.

Men vad är dina slutsatser, nu när du har forskat i det ett tag? 
– Jag har lärt mig att hälsomässigt är det väldigt bra. 

Vad ligger en rimlig nivå på för att må bra?
– Ingen aning. Det är upp till var och en. Men alla ska ge tid till sig själv, skapa plats för sina tankar. Lyssna på kroppen. Vi är vana vid att köra över våra kroppar. För det är så jävla mycket vi ska hinna med. 

Danmark, statistiskt sett, är också mycket bättre på att onanera. Och så är man mycket mer frisläppt i Danmark, som även har anordnat en Masturbate-athon. Vad är det för fel på Sverige? 
– Danskarna är så mycket bättre på allt! Festa, röka! Det är mer kosmopolitiskt i Danmark känns det som? Det handlar mer om att ha ett najs liv, inte om jobbet enbart. Här i Sverige är det mer lutherskt och fyrkantigt. Danmark är mer festinriktat, levnadsglatt?

Min nästa fråga handlar om konditionen hos svensk film. Vad har du för reflektioner?
– Jag gillar komedier och romcoms. Har tittat mycket på sånt och där har jag känt en frustration över att de inte är bättre här. Annars det som händer just nu är att det finns en osäkerhet eftersom biograferna har haft det blodigt i två år. Jag är väldigt angelägen om att folk ska gå och se min film på bio. Om vi vill att alla ska prata om mer intressanta saker än renoveringar, måste vi få dem tillbaka till gemensamma kulturupplevelserna.

Vad har du senast sett på bio, som vad bra? 
– Fire of Love, när jag var i New York. Den var så mysig. Ljudet, bilden - den var så meditativ, och rolig.  Sedan såg jag Minioner med mitt barn. Jag hade så kul. 

Mina all time-favoriter är Paddington 2 och Toy Story 3 så att… 
– Har du sett Minioner? Den utspelar sig på sjuttiotalet och är så jävla rolig. Jag såg den nu för tredje gången. 

Tillbaka till din mer grova humor. Hur klarar du dig här? I Sverige fattar folk inte ironi eller anspelningar. Måste du förklara dig ofta? 
– Jag är barn till en New York-jude. Träffade min släkt i somras och insåg att jag är en utspädd version av mina släktingar i USA. De är mycket grövre. Jag är den svenska varianten av en New York-jude. Jag bidrar ofta till stämningar som folk inte kan hantera. Och jag är bara: men gud fatta så kan du skratta. Jag hamnar ofta i ett läge där jag säger något som är ett skämt och personen väljer att inte ta det som ett skämt. Då kan jag inte släppa det, jag driver på, och det kan bli jättejobbigt. 

Vad är det grövsta du skämtat om? 
– Det som är skönt med mig är att jag glömmer bort. Som det med kulturministern 2012. Jag glömde bara bort det. Och det var rätt grovt.

För tio år sedan invigdes Göteborgs filmfestival med Axel Peterséns champagnestänkta västkustthriller Avalon. Dåvarande kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth höll ett tal under invigningsceremonin, men strax efter hennes tal kommenterade Erika Wasserman (då Avalons producent) att hon hoppades att kulturministern skulle sitta kvar under hela filmvisningen, eftersom hon hade sett att ministern lämnat salongen efter en kvart under visningen av filmen Man tänker sitt på Göteborgs filmfestival två år tidigare. 
– Just då kände jag mest: men gud det vore omöjligt att inte reagera och säga något. Här sitter en kulturminister. Det var så himla ytliga insatser när det kom till kultur och när hon pratade om det kände jag mig väldigt oinspirerad. Så det var en spontan grej. Jag såg att hon satt i publiken och jag visste att hon hade gått ut senast. Och jag tyckte att det var kass stil. Men jag tror att vi kanske träffades sedan och att jag sa till henne att det inte var meningen att hänga ut henne. Snarare sätta ner foten för kulturskaparnas skull. Om du ser en svensk film gå inte ut. Vi vill ha mer respekt. Du är här för att verka för bättre förutsättningar för kultur och då kan du göra ett bättre jobb. Jag är inte för personangrepp. 

Det är sällan kulturskaparna sätter ner foten på det sättet. 
– Jag säger ofta som jag tycker och det är inte alltid toppen. 

Jag hoppas att du ska fortsätta säga ifrån. 
– Jag med och nu är det ett riktigt obehagligt klimat. Frågan nu är hur man ska navigera i den här nya verkligheten. De direkta konsekvenserna är mycket negativa för ett fritt skapande. Jag har inte riktigt landat i något mer än att det blir fyra jobbiga år. Igår skulle jag läsa på om de nya tilltänkta ministrarna. Men jag lade mig istället och tittade på Curb your enthusiasm för att lugna mig. 

Året jag började prestera och började onanera har svensk biopremiär den 21 oktober.