Två saker har präglat Eric Gadds musikaliska utveckling från slutet på 80-talet. Det ena är den ädla soul han haft som inspiration, vare sig vi talar om tidiga skivors Prince-lån eller Isley Brothers på Spirit för tre år sedan. Varje skiva har haft tydliga spår av vilken vinyl som just då varit rätt och som dominerat hans hemmastereo. Det andra som alltid funnits i Eric Gadds musik är en sällsynt förmåga att göra de uppenbara lånen till något eget, något aktuellt, urbant och samtidigt nordiskt. Men till senaste skivan verkar hans grammofon helt ha pajat.
Stad:
Kategori:
