Foto: Linda Wassberg

En tragikomisk familjeaffär

11:44 15 Nov 2019

I dramakomedin Ring mamma! närmar sig Lisa Aschan den omöjliga ekvationen att en förälder hela livet väntar på ett “tack” medan ett barn väntar på ett “förlåt”. Med inspiration från Wahlgrens värld har hon skapat en träffande familjeskildring som inte lämnar någon oberörd.

Går det att laga en trasig familj? Vem bär ansvaret för att laga den, och vems fel är det att den gick sönder? I Lisa Aschans dramakomedi Ring mamma! syns Sanna Sundqvist i rollen som Niki, en rörig 35-åring som lever i sus och dus och är passiv i jobbet som idrottslärare. Allra mest rörig är relationen till hennes mamma Sofia som spelas av Nina Gunke. Någonstans i uppväxten har bandet mellan mor och dotter sargats, och filmen kretsar kring deras trevande försök att lappa ihop vad som finns kvar.

Niki som ogärna tar fler beslut än vad som är absolut nödvändigt står plötsligt inför stora frågor så som “vill jag ha barn?”, “ska jag vara Rodrigos (Jonatan Rodriguez) älskarinna eller försöka få tillbaka Alex (Alexander Karim)?” medan mammans närvaro är en ständig påminnelse om vilken besvikelse till dotter hon är. Mitt i allt finns Nikis storebror Tomas (Eric Ericson) som försöker medla utan att lyckas. 
 
Ring mamma! är hundra minuter av skratt, sorg, värme och förtvivlan. Det är en hjärtskärande skildring av en familj som gång på gång försöker att vara just det, men som präglas av missförstånd och rädslan att ändra i den outtalade konstellationen av tillskrivna roller. 
 
När jag möter filmens manusförfattare och regissör Lisa Aschan i ett novemberregnigt Stockholm speglar vädret min vemodiga insida. Ring mamma! gör skäl för genren med såväl humor som allvar och berör mig djupt, varför samtalet med Lisa mestadels kretsar kring filmens största dilemma.

 

"Perspektiven ändras när du både är förälder och någons barn samtidigt"

 

Har din bild på föräldraskap förändrats sedan du själv blev mamma? 
–  Ja. Perspektiven ändras när du både är förälder och någons barn samtidigt. Innan barn såg jag bara relationen från ett håll. Men nu kan jag kolla på en mamma och hennes barn och vara lite ödmjukare. Jag var ganska besatt av att bilden av mamman i filmen skulle vara nyanserad. Jag ville inte göra en klassisk ”det stackars barnet och den dumma föräldern”-historia. Jag ville att det skulle bli större än det.

Tror du att en mamma ställer högre krav på sin dotter än på sin son? 
– Jag tror egentligen inte att det handlar om krav, utan mer en spegling. Man kan tydligare se hur mönster upprepas, man kanske inte vill att barnet ska kopiera saker som man gjort själv som ung, till exempel. Man kan relatera mycket mer till situationerna som en dotter ställs inför än vad en son gör, åtminstone just med saker som handlar om att vara kvinna eller flicka. Det finns en identifikation som gör att man är mer uppmärksam.

Kan det vara så att mamman ser det som en andra chans? Att hon försöker leva genom sin dotter.
– Ja, det finns nog tusen olika exempel på hur man försöker göra upp med sådana saker. Mamman i filmen försöker hjälpa sin dotter att inte hamna i en kärleksrelation där hon inte kommer vara lycklig, men hon är mer fokuserad på att lösa problemet än att faktiskt ta reda på hur dottern egentligen känner. Mammans egna erfarenheter av dåliga relationer och kommunikationsproblem gör att hon bara fuckar upp ännu mer.

 

 

Varför tror du att det är så mycket svårare att krypa till korset eller prata om svåra saker med familjemedlemmar än i andra relationer? 
– Gud vilken bra fråga. Jag tror att det handlar om att en familj har en struktur där alla har roller, och om någon börjar ifrågasätta sin roll faller hela bygget ihop. 

För att det ofta är fler personer inblandade? 
– Ja, precis, och jag tror att det är lika svårt oavsett om det är en stor eller liten familj. Rollen ingår i en enhet som har funnits länge. Framför allt när det handlar om vuxna barn. Vad tror du? 

Jag tänker dels på det du sa om rollerna, att det finns en sorts utarbetad fasad i familjen. Nu gör vi så här, det kanske inte känns perfekt för alla, men det är så vi gör och så vi alltid har gjort det. Trots att man lider så är det lättare att upprätthålla fasaden än att konfrontera. 
– Exakt. Tematik och genre hänger ofta ihop för mig och det är därför jag ville göra den här mor och dotter-tematiken till en komedi, för det är väldigt komiskt att man med sin familj går in och är någon helt annan än man är med sina vänner, sin partner eller på sitt arbete. Du måste gå in och ta den rollen, för annars blir det problem. Man har kanske hellre en okej stabilitet än att försöka förändra det åt något håll eftersom det är större risk att det går åt helvete än chansen att det lyckas. Det har varit väldigt mycket humor i att jobba med det.

– När Niki och hennes mamma ska träffas har de goda intentioner inför mötet, men när de väl ses så blir det inte alls som de hade tänkt sig. Det är både hjärtskärande och roligt. 

Niki är trots allt väldigt nära sin brorsdotter. Hur kommer det sig? 
– Jag ville att filmen skulle inkludera tre generationer, det visste jag när jag började skriva. Det skulle vara tematiken mor och dotter, och tre generationer skulle representeras. Jag tyckte att det kändes fint att barnet som hon skulle vara nära inte var hennes eget, men att det ändå var hennes kött och blod. Man förstår att hon inte behöver ta ansvar för det barnet, men hon gör det ändå. Jag har en struktur i min egen släkt där vi är väldigt många och nära varandra åt olika håll, och jag tror att många har det så. Man tar en mamma om man inte har en mamma, och man tar en dotter om man inte har en dotter. Det blev roligare att jobba så än om det var hennes eget barn.

Hur tänkte du kring sjukdomen? Det ger filmen mycket mer dramatik, man förstår att det är allvar. Niki måste göra något åt sin situation nu på en gång om hon ska hinna.
– Jag har tänkt att det skulle vara en coming of age med en 35-åring i huvudrollen. Hon har konsekvent duckat alla stora beslut i livet: vem ska hon vara tillsammans med? Ska hon skaffa barn eller inte? Ska hon ta tag i sin dåliga relation till sin mamma? Nu måste hon deala med allt på en gång. Jag tror att många människor fungerar så, att man prokrastinerar så länge det går, att det ligger djupt i vårt dna. Därför var det tvunget att vara något akut, för det är bara en akut situation som skulle få Niki att handla. Det kändes nödvändigt för henne som person. 

Hur är relationen till din egen mamma? 
– Jag älskar min mamma. En av mina största inspirationskällor för filmen har varit Wahlgrens värld. Det var en väldigt stark säsong som sändes när jag hade kommit en bit in i manusprocessen så jag har tittat jättemycket på det. Där är det också tre generationer och det har varit fint att se hur de förhåller sig till varandra. Jag har också intervjuat folk, både i min egen ålder, yngre och äldre, och läst mycket. Det är en personlig historia, men det är inte autofiktion. 

En grej som de flesta nog har gemensamt är att man först när man blir vuxen inser hur mycket saker ens mamma gjort för en. Det är liksom inget man funderar över som tonåring.

– Ja exakt, och min utgångspunkt för filmen är just den här ekvationen att barn går och väntar på att föräldrarna ska säga förlåt, och som förälder väntar du på att barnet ska säga tack. Det är en omöjlig ekvation, men jag ville försöka få till det mötet.

 

"Det är där i mörkret det viktiga kommer fram"

 

Det blir extra svårt när man som dotter inte inser de här sakerna förrän man själv är vuxen. Då har det gått så många år av otacksamhet och frustration.
– Ja, och där kommer mönster och roller i familjen in, för ju längre det där får pågå desto svårare blir det att plötsligt vilja något annat. Ofta finns det inte en tradition av ett samtal, eller det kan finnas jättemycket samtal, men man pratar inte om det som bränns. Det är något som återkommit både i mina samtal med skådespelarna och intervjuerna. Om man går och håller på något i 20 år så är det inte så konstigt att det till slut blir en bomb.

Det var en scen som jag tyckte var så himla jobbig...
– Men gud, vad hemskt att du haft en så jobbig upplevelse. Tyckte du inte att någonting var kul?  

Jo, men det var så hjärtskärande när Niki bjöd över sin mamma på frukost och försökte närma sig henne men fick fruktansvärd respons. 
– Det är svårt med sådana möten, för om man planerat att säga något stort så är man själv väldigt förberedd, man har nästan tänkt ut varenda replik, men den andra personen är helt blank och då kan det liksom bara sluta på ett sätt. Folk som har en chill relation med sin mamma, sådana som säger att deras mamma är deras bästis och så — de har nog svårt att ta till sig den typen av situationer, de bara skrattar.

 

 

Hur undviker man den här ekvationen?
– Det är nog inte meningen att man ska göra det. Jag har inte tänkt att jag skulle göra en självhjälpsfilm.

Snart visas den på graviditetskurser. 
– Nej, men gud, det är för tidigt, då får de panik. Men min dröm har varit att det ska vara tre generationer som går och ser den tillsammans, typ en mormor, mamma och en dotter.

Har din mamma sett den? 
– Ja, hon tyckte om den. Hon tyckte att den var rolig. 

Hur är man en bra förälder? 
– Jag vet inte, men jag tycker att man ska äta middag tillsammans, försöka att inte tillskriva dem specifika egenskaper. Och så ligga och prata i sängen på kvällen när lampan är släckt, för det är där i mörkret det viktiga kommer fram.

– Som filmskapare känner jag att jag hittat ett kul ämne som jag hållit på med i tre år och fortfarande inte känner mig klar med, så jag tror att nästa film kommer att handla om samma sak. 

Hur kom du in på ämnet från början? 
– Den här filmen började på ett helt annat sätt än mina andra filmer. Jag bara satte mig ner och började skriva, en tisdag, och sedan skrev jag fem sidor om dagen i sex veckor. Sedan hade jag drygt 145 sidor och började arbeta med texten. I mina andra filmer har jag haft ett tydligt koncept, men detta var något helt annat. Här gick jag bara på lust.

Vad var det som fick dig att sätta dig ner och skriva? 
– Jag hade skrivit på en annan idé i en månad men sen slängde jag allt. När jag började skriva min förra film hade jag rest med Apflickorna i ett halvår. Jag stod på ett lyxigt hotell i St Petersburg, stoppade ner handen i fickan och hittade 20 olika nyckelkort och visste inte vilket som hörde till det hotellet. Då kände jag bara att nu måste jag börja jobba igen.

Ring mamma! har biopremiär den 22 november.

Stad: 
Kategori: 
Publicerad i tidning: 

Texten har även publicerats i Nöjesguiden nr 11, 2019.

1 Visa kommentarer (1)

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!