En tårtas uppgång och fall

Anders Karnell 16:46 11 May 2012
 
Okej, ”n****tårtan” var kanske inte helt genomtänkt. Och vid det här laget har hela grejen stötts och blötts i forum, tv-studios och artiklar. Debatten har blivit större än verket i sig. Lite som #hairriot, om ni minns?
Väldigt få var faktiskt på plats under tårtkalaset. Inte Afrosvenskarnas riksförbund, inte debattörer eller journalister. Inte heller jag. De enda som uttalat sig som faktiskt var där, är kulturministern och konstnären. Båda talar försiktigt och nedtonat.

Evenemanget var arrangerat av Konstnärernas Riksorganisation för att fira att de fyller 75 år och att de får ha sitt kalas på Moderna Museet. Till detta har KRO bjudit in tre konstnärer att göra varsin tårta. Peter Johansson gör en prinsess/prinskorvtårta (för att diskutera svenskhet), Marianne Lindberg De Geer gör en cancersvulstårta och Makode Linde en ”n****tårta” som också är en queer performance. Kulturministern inviger.
 
Vad reaktionerna har varit på YouTube-klippet vet vi. Men det är ju inte riktigt hela bilden. Det som inte finns med är presentationen av konstnärerna och deras respektive tårtor för publiken. När man vet att ”det här är konst” blir det mer som att delta i ett lajv. Till skillnad från till exempel Anna Odells verk där folk inte visste att det var ett konstprojekt förrän efteråt.
 
Sedan har det även reagerats på att alla som står och mumsar tårta och skrattar är vita. Helt korrekt iakttagelse (trots att man ju faktiskt inte får se alla som var där). För den som inte visste det, är den svenska konstscenen etniskt svensk i allmänhet, och den svenska konstfackliga scenen i synnerhet. Man kan önska en större bredd, men så ser det ut idag. En sak har de i alla fall gemensamt: de är för konstens frihet.
 
Jag älskar att Makode Linde vill diskutera och ställa frågor om svart identitet i Sverige. Fast frågan är om inte tårtperformancen snarare var ett svar, än en fråga? Som sedan fick raketbränsle av de sociala medierna för att gå i omloppsbana genom tv, radio och tidningar världen över. Jag förstår precis varför: det är en enkel och tydlig bild. Liksom en tjejs håriga armhåla.
Det började som tårtgate, men det blev tårtriot. Nu är det dött.

 
1 Thomas Broomé
Galleri Magnus Karlsson, Fredsgatan 12, till och med den 20 maj
När jag ser Thomas Broomés suggestiva film och mörka bilder efter sommarens veckor i Ingmar Bergmans hus på Fårö blir jag skäligen lycklig. När Andreas Kleerup gjort soundtracket kan jag inte annat än jubla. Det här är demonkonstnären jag alltid längtat efter.

 
2 Sirous Namazi 
Galleri Nordenhake, Hudiksvallsgatan 8, den 10 maj–20 juni
Ingen kan göra något konkret, som en balkong, byggnadsställning eller staket, till konst som Sirous Namazi. Det invanda blir lekfullt abstrakt. Lite som den där grymma hooken i Rihannas We Found Love.

 
3 Det moderna livet 
Nationalmuseum, till och med den 3 februari, 2013
Att promenera genom utställningen Det moderna livet – franskt 1800-tal känns väldigt 2012: Folk flyttar till staden och drömmer om landet. Check. Artister blir superkända, stormrika och samlar på konst. Check. De låter en stjärnfotograf ta snygga bilder på sig. Check. Det som händer i nöjeslivet tar lika stor plats, som det vanliga livet. Check. Det var bara finare förr.

 
4 Konstfacks vårutställning
Konstfack, den 16–27 maj
De senaste åren har det inte varit så kul att se konstelevernas alster i Konstfacks vårutställning. De verkar ha glömt bort omvärlden och helt fokuserat på sig själva och de egna teorierna. Det har däremot varit superintressant att se elevarbetena från de andra programmen. Jag hoppas. Verkligen.

 
5 Steve Shapiro
Fotografiska, till och med 27 maj
Fotografiska serverar ett invant koncept: Samma kända människor – igen. Men jag gillar det.
Stad: 
Kategori: 

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Senaste filmrecensioner

 

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!