En sommardag med Marit Bergman

foto Peo Olsson [B]En skitläskig karusell sätts[/B] igång i Folkets Park och ett knäpptyst litet barn är den enda passageraren. Jag har genom Marits skivbolag bestämt träff med henne på SheMusic-festivalen där hon ska spela tillsammans med bland andra Firefox AK, Hello Saferide och Cat5. Jag vill dricka kall öl men Marit har vit månad så hon dricker te. Vi pratar lite om hur varmt det är och vi går och sätter oss backstage där det finns en barnpool och solstolar. En pianist och kontrabasist ansluter och de lånar ett papper för att göra en låtlista. Jag frågar om låten Keanu eyes är ny. - Nej den är jättegammal. Och handlar faktiskt om en kille som jobbade på Nöjesguiden, säger Marit och fnittrar. [B]Du och din kille Emil (som också jobbade på Nöjesguiden) var på en biopremiär för ett par år sedan. Ni vägrade ställa upp på kort, eller hur var det?[/B] - Det vart så konstigt det där. Jag har inga jätteproblem med att bli fotad, men Emil tyckte inte att det var nåt roligt. Jag menar, om nån säger såhär "Hej! får vi ta ett foto? "och så säger man "Nej tack, det är bra" och då säger den "Men va fan! Kom igen! Va inte så jävla..." Då är det ju klart att man inte vill bli fotad av den människan. - Sen sa Emil till den där fotografen "Sluta bitcha" och så gick vi. Sen var han citerad i nån tidning. Fast det stod "Var inte en sån bitch". Jag tycker det är en ganska stor skillnad. [B]Var det Daniel Nyhlén?[/B] - Nej alltså jag vet inte. När man går på röda mattan så kommer ju alla på en gång. Så det blev en kollektiv ilska. Men sen så ville inte jag bli fotad resten av kvällen för det kändes inget roligt. Kontentan av det där var väl att "kändisar kan gå på bio en vanlig måndag och betala för sig, så slipper de oss". - Ja, fast nu var det ju inte riktigt så. Det var faktiskt de som var jävligt störiga. Fast jag förstår ju, de kan ju inte ha så kul jobb. Sen dess har jag inte gått på några filmpremiärer, det är ju inte värt nittio spänn. [B]Vad var det för film?[/B] - King Arthur. [B]Var den bra?[/B] - Haha nää. [B]Du sa någon gång (I en mini-intervju i Martin Gelins blogg) att du ville starta modetidning.[/B] - Ja, fast det har jag gått ut och dementerat. Jag tänker inte göra det. Du kan väl göra det i stället? Jag försöker få någon annan att ta tag i det. Jag gillar ju Litkes och de där, men jag har tänkt mig lite bloggigare. Fast inte sådär rakt av "det här har jag på mig i dag", som de flesta modebloggar är. Marit smiter iväg för att sjunga upp inför spelningen. Det är så varmt att folk sitter i klungor på de få platser där det finns skugga. Men allra längst fram står det några unga fans i Marit-tishor och svart tuperat hår, tyllkjolar och converse-skor. Svetten rinner överallt, på alla. Hon spelar några nya låtar från kommande skivan och fansen verkar gilla dem. Ett par hånglar till Can I keep him? Efter spelningen skriver hon autografer på tygpåsar, affischer och ett Tom och Jerry-kexpaket. Vi går och käkar falafel och pratar om fansen, pengar, och hennes manliga motsvarighet: Håkan Hellström. [B]Dina fans verkar grymma.[/B] - Jag har världens bästa fans. Fast de är lite tjyvaktiga. Om man glömmer nåt på scenen när man går av så kan man räkna med att det är borta minuten efter. Skriv att jag vill ha tillbaks min vita virkade sjal, min grå Top Shop-kofta. Och min tiara! [B]Marit berättar om att hon[/B] en gång passerade två yppiga blondiner när en av dem stannade henne för att tacka henne för låten This is the year. - Hon sa att den hade hjälpt henne komma ut som lesbisk, på östgötska. Haha. [B]Tjänar du mycket pengar? Kan man bli rik på att vara artist i Sverige?[/B] - Om man skriver sina egna låtar så är det ju skivförsäljning, spelningar och Stim man får pengar ifrån. Fast om man inte skriver sina egna låtar kanske det är svårt. Lena Philipsson verkar i och för sig vara tät. Hon gör säkert en hel del företagsgigs. Om jag hade vetat för tio år sedan att jag skulle jobba som artist på heltid och skulle ha råd med Marc Jacobs-väskor ibland så hade jag sagt "Va?! Du skojar." Folk säger ju alltid att det inte är så glamouröst att vara popartist i Sverige. Men om man jämför med alla man växt upp med och frågar sig ifall de får dricka champagne på jobbet eller om de får kläder gratis för att de ska visa upp dem och sådana saker... det är bara det att man vänjer sig så snabbt. [B]Köpte du aktier i Spray på Darling-tiden?[/B] - Nej. Jag blev erbjuden, men jag var så anti-kapitalistisk så jag ville inte. De ville ju köpa in en i sekten och jag kände inte att jag ville vara med. Jag hade några kompisar som blev värsta miljonärerna på det. Det hade ju i och för sig varit skönt att vara rik. Förut har jag varit väldigt ointresserad av det, men när jag gick med Emil i New York så tänkte jag "Fan, vad ska vi göra? Vi måste ju bo här i en fyra med utsikt." Så jag ska försöka skriva Shakira-hits. [B]Kan du fortfarande känna dig hemma i punk-anarkomiljön trots att du är askänd?[/B] - Nej, nej det kan jag inte. Jag är mycket såhär "nej, ungdomar, nu får ni ta och skärpa er!" Så kan jag tycka. Det är för att jag känner igen mig själv, liksom när man var tretton och gick runt med en bandare på stan och tyckte att det var roligt att störa folk. Jag blir jävligt irriterad på folk som beter sig så nu. [B]Är punken något man växer ifrån?[/B] - Ja, jag antar det. Men hela den där grejen med att vara rebell, det är jävligt tramsigt att vara rebell. Om man verkligen vill ändra på någonting i samhället så gör man inte det genom att rebella mot något. Utan man gör det genom att arbeta hårt, skaffa sig en utbildning, ja, handfasta grejer liksom. Man ändrar ju inte på någonting genom att gå runt och skrika. Det enda man gör är att irritera folk. [B]Linda Skugge tyckte ju lite samma när hon sa att hon inte längre kallar sig feminist.[/B] - Nej, inte så, men ibland kan man ge oproportionerligt mycket cred åt folk som rebellar. Just Lindas grej... jag tycker det var en ganska bra krönika. Det som hon var ute efter, som jag uppfattade det, var väl mer att om man en gång går ut och säger att man är feminist så blir man verkligen satt i ett fack, där man alltid får frågor om att göra vissa grejer. Hela hennes grej är ju att tjejer ska göra karriär och tjäna jättemycket med pengar, vilket är hedervärt på ett sätt. Fast jag tror inte att det sättet leder så långt egentligen, jag vet inte. Hon får ju säga själv om hon är feminist eller inte, men man blir ju verkligen nischad. [B]Ditt kapitel i Fittstim handlade om hur man blir behandlad som kvinnlig musiker, har det ändrats någonting sedan dess?[/B] - Nej, det tror jag inte. För mig personligen har det ju ändrats, men vad jag har hört från tjejer som spelar och är i den åldern jag var så har det inte ändrats. [B]Varför tror du det har stått stilla?[/B] - Jaa, jag vet inte. Alltså det som absolut inte fanns när jag började spela var ju till exempel festivaler som SheMusic. Nu finns det mer backups känns det som. Det är lite mer organiserat, man har Ladyfest och så. [B]Hur hårt festar du?[/B] - Väldigt löst. Jag tål inte så mycket dagen efter. Det är sjukt jobbigt att resa och försöka prestera någonting när man har bakfylleång-est. [B]Var det mer eller mindre Spinal Tap när du turnerade med punkbandet Candysuck jämfört med nu?[/B] - Man har festat mer nu. Då var jag så spänd hela tiden. [B]När det var som mest inne att vara indie var du med i Candysuck och nu när det är som mest inne att vara vän, Ebba Von Sydow-aktig, gilla mode och romantik så är du sån. Är du opportunist? Vänder du kappan efter vinden?[/B] - Nej, men det är ju min vind som folk vänder kappan efter. Enkelt svar, haha! Nämen i media ska ju allting vara så tydligt som möjligt, så man framstår alltid som antingen eller. Jag tror att de som känner mig inte uppfattar det som att jag är så annorlunda nu jämfört med för några år sedan. Jag var nog mindre indie och hård och skrikig då än vad folk trodde, och jag är mindre präktig och snäll nu än vad man kanske uppfattar via media. [B]Har du haft en romans med Håkan Hellström?[/B] - Nej, jag skulle inte kalla det romans. [B]Utan.?[/B] - Vad kallar man det... Näe! Inga kommentarer! Jag skulle inte kalla det romans. Vi säger så. [B]Vi börjar gå hem mot mig[/B] för att lyssna på nya skivan som heter I think it's a rainbow. - Ännu en homo-parallell! säger Marit. På vägen träffar vi Nina Persson och Nathan Larsson som äter middag på Jerikos uteservering. Vi joinar och de pratar mycket om New York. Jag har aldrig varit där. Vi köper sprite, gurka, apelsiner och melontuggummi i en affär och gör drinkar till mig medan Marit dricker vatten. Harpa, en ledsen såg och tjejkörer i kombo med Kelly Clarkson-grunge. I love it. Marit lånar en klänning och ett halsband till plåtningen. Vi går tillbaka till festivalen, ser en liten svart hundvalp som sover på ett bord. Bestämmer oss för att kolla på Cat5 men blir för trötta och skiljs åt. Dagen därpå regnar det och Marit beklagar sig för att det känns som att hon är bakis. "Orättvist att jag som inte ens dricker ska bli bakis." Jag lägger ner telefonen, sätter mig ensam ner och lyssnar än en gång på skivan. Jag vet inte om det är sommaren eller skivan. Men det låter fantastiskt. n